Barnfilm var inte så här bra när jag var barn, och framför allt var barnfilm inte så här bra för vuxna. Då för tiden var det en plåga att lida sig igenom, inte något man tyckte lika mycket om som barnen gjorde och själv kunde gå på bio för att se. Som jag minns det började den tecknade filmens guldålder med Aladdin och den har bara blivit bättre sen dess, särskilt i det måttlöst talangdrabbade Pixars händer. Ratatouille är ett utmärkt exempel. Utan att ens fylla sig med vuxenbonus lyckas den ge mig en lika rik upplevelse som någonsin ett seriöst drama eller hejdlös actionfilm. Den är ingen Up eller WALL-E, men det är som att säga att den inte är någon Casablanca. Det är ett gott betyg bara att nämnas i samma mening.
Ratatouilles tema är ett välbeprövat som ofta återkommer i barnfilm: den udda karaktären med ett intresse som faller utanför normen för hens kultur/art/familj och som måste slåss mot fördomar för att få lov att jaga sina drömmar. För en vuxen är det kanske en simpel poäng som i verkligheten ofta blir betydligt mer komplicerad än någonsin på film, men det betyder inte att det är ett dåligt budskap att presentera. Sällan har en karaktär befunnit sig längre ifrån sin dröm än stackars Remy (Patton Oswalt), en råtta som helst av allt vill bli gourmetkock.
Orsaken till detta finns i Remys välutvecklade doft- och smaksinne, som dels gör att han inte vill äta vilket skräp som helst som hans bror Emile (Peter Sohn), far Django (Brian Dennehy) eller någon av de andra råttorna i klanen och dels gör att han blir en utmärkt giftsniffare som kontrollerar så att klanens mat är säker att äta. Det är inte ett jobb han uppskattar, men hans pappa blir i alla fall stolt.
Klanen bor under en gammal tants hus och så ofta han kan smyger Remy in där för att se matlagningsprogram på TV och läsa kokböcker. Hans idol är Auguste Gusteau (Brad Garrett), en känd gourmetkock som publicerat en bästsäljande kokbok under mottot "alla kan laga mat" och driver en femstjärnig restaurang. Det blir tragedi när matkritikern Anton Ego (Peter O'Toole) publicerar en så dålig recension att Gusteaus restaurang förlorar en stjärna. Gusteau själv avlider och då försvinner en stjärna till.
Remy kommer närmare sin dröm när klanen tvingas fly i panik från sitt hem och Remy kommer bort från dem. Nu har han bara sällskap av ett fantasifoster som tar Gusteaus form och ofta gör klart att han bara är ett fantasifoster. Remy hamnar på Gusteaus restaurang och lyckas osedd laga en soppa som överöses med beröm, medan alla tror att det är den unge och talanglöse Alfredo Linguini (Lou Romano) som utfört bedriften. Remy och Linguini träffas, lyckas kommunicera, och kommer överens. Remy sitter i Linguinis hår och styr honom som en marionettdocka, och tillsammans utgör de en fantastisk gourmetkock som kanske kan få Gusteaus restaurang på fötter igen.
Skurkelementet levereras av den ovan nämnde Anton Ego som ges otäck närvaro av O'Tooles rutinerade röst, och den kortvuxne och hetlevrade kocken Skinner (Ian Holm), som tog över restaurangen efter Gusteau och nu använder hans namn till att sälja mikromat. De kommer in i filmen som olika aspekter av samma person, men kommer ur den på diametralt olika sätt.
Ratatouille är ett tekniskt underverk vars animerade värld förefaller lika påtaglig som vilka filmade miljöer som helst och mer än vissa. Linguini och Remy rör sig inte i en artificiellt tecknad version av Paris utan i ett Paris som råkar vara datorskapt men i övrigt ligger så nära den verkliga staden som möjligt. Remy lyckas se ut både som en råtta och som en uttrycksfull, karismatisk karaktär.
Men om Ratatouille bara hade varit ett vackert skådespel hade den aldrig fungerat så bra som den gör. Den har humor, intelligens och värme också, alltihop i ordentliga portioner. Vi kan inte låta bli att känna med Remy, önska att hans dröm ska uppfyllas, hur omöjligt det än verkar. Varje framgång gläder oss och vi blir ledsna tillsammans med honom när han drabbas av motgångar. Det är mer än de flesta filmer klarar av utan att samtidigt försöka tillfredsställa varenda människa från noll års ålder och uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar