Stephen Glass var en ung journalist med till synes ostoppbar karriär och framtiden för sig. När han var 23 skrev han reportage för den lilla men prestigefyllda tidningen The New Republic. Samtidigt som han fyllde dess sidor med fantastiska historier frilansade han för andra tidningar och verkade vara en stjärnreporter på gång.
Samtidigt var han en genuint trevlig människa; alla som arbetade med honom tyckte om honom. Han var alltid redo med ett vänligt ord, ett uppmärksamt öra eller en axel att gråta ut på. Han var skicklig och framgångsrik men samtidigt blygsam. Kombinationen gjorde honom populär och han verkade kunna gå hur långt som helst. Hans kollegor hoppades att han skulle göra just det.
Men det visade sig att det fanns hemligheter bakom fasaden. Många av de reportage han levererade var helt och hållet påhittade; andra var fulla av falska namn, fabricerade citat och blatanta osanningar. Efter flera år under vilka han - med benägen hjälp från de hängivna kollegorna som trodde att de skyddade en arbetskamrat - avvvärjde varje attack blev han till slut exponerad av Adam Penenberg på Forbes. Det slutade med att The New Republic tryckte en ursäkt till sina läsare där de erkände att åtminstone 27 av Glass 41 reportage var falska.
Shattered Glass bygger på en Vanity Fair-artikel med samma namn och ligger väldigt nära verkligheten. Den visar oss en Stephen Glass (Hayden Christensen) som är omtyckt av alla, får morgonmöten att gapskratta och levererar fantastisk idé efter fantastisk idé samtidigt som han förblir ödmjuk ("It's silly, I know. I'll probably just kill it" är en av hans stadiga repliker). Hans redaktör är den älskade Michael Kelly (Hank Azaria) som oförtrutet kämpar för sina reportrar, till och med mot högste chefen Marty Peretz (Ted Kotcheff). Det leder till slut till att han får lämna The New Republic och ersätts av den oprövade Charles "Chuck" Lane (Peter Sarsgaard).
När Adam Penenberg (Steve Zahn) och hans kollega Andy Fox (Rosario Dawson) börjar rota i Glass senaste historia, ett reportage om ett femtonårigt datorgeni som anställdes av ett företag han angrep, upptäcker de att ingenting stämmer. Händelser Glass säger sig ha bevittnat har aldrig inträffat. Organisationer han berättar om existerar inte. Han har fabricerat människor, företag, lagförslag. Penenberg hittar bara ett stycke information i hela reportaget som verkar stämma: det finns en delstat som heter Nevada.
Chuck Lane börjar tidigt misstänka att journalisterna på Forbes har rätt och han försöker få svar från den slingrande Glass. Ju mer han rotar desto säkrare blir han, men inte ens han kan föreställa sig hela vidden av Glass bedrägeri.
Shattered Glass är engagerande, rörande och intressant. Den gör helt rätt i att göra Chuck Lane till den egentliga huvudpersonen; Stephen Glass kan inte behålla vår sympati när vi börjar inse vad som egentligen rör sig bakom de där glasögonen. Peter Sarsgaard gör ett fantastiskt jobb med sin frustrerade, hårt arbetande karaktär som finner sig avskydd för att han försöker göra sitt jobb.
Det jag saknar är en djupare insikt i Glass själv. När vi träffar honom är han redan så djupt insnärjd att han måste ljuga och ljuga och ljuga ännu mer, och stora delar av hans karaktär sammanfattas i återkommande repliker: "Are you mad at me?", "It's probably nothing, let it go to voicemail", "I didn't do anything wrong", "It's in my notes". Jag hade velat se hur han hamnade där. Han är intelligent (efter skandalen tog han juristexamen magna cum laude) och begåvad; varför kunde han inte bara skriva bra reportage? Med tanke på hur mycket jobb han lägger ner för att skapa sina illusioner kan det inte ha krävt mycket mer energi av honom.
Det kanske är så att svaren på de frågorna helt enkelt inte finns. Glass har aldrig gett dem och hans familj har inte samarbetat. Han kanske måste förbli ett mysterium och vi får nöja oss med att i Shattered Glass se den bit vi kan förstå. Biten där en ung man grävt sig en så djup grop att den enda utväg han kan se är att gräva den ännu djupare.
Jag kan heller inte bestämma mig för vad jag tycker om Hayden Christensens skådespelarprestation i den här filmen. Hans Stephen Glass är träig, overklig, en man som läser upp repliker och imiterar känslor. Samtidigt är det kanske precis vad Stephen Glass var. Han har kallats sociopat och beskyllts för att mycket medvetet låtsas bry sig om människor för att de aldrig skulle tro att han var kapabel till just det han gjorde. Om det inte vore för att Hayden Christensen spelar mycket likartat alla andra gånger jag sett honom kunde jag tro att det var ett mycket medvetet val att spela Glass på det viset. Samtidigt är det kanske genialisk rollbesättning. Hayden Christensen beter sig alltid som någon som fejkar mänsklighet, så låt honom spela någon som fejkar mänsklighet.
Shattered Glass är en bra film, men den saknar det som hade kunnat göra den fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar