̈́
Genom Lars and the Real Girl, Stay och Drive har Ryan Gosling gjort sig till min senaste favoritskådespelare vars karriär jag ser fram emot att följa under det närmaste halva århundradet eller så. Half Nelson ändrar inte den inställningen. Här tar han huvudrollen i ett drama om en människa som i de flesta liknande filmer hade varit perfekt bortsett från ett litet fel, endast till för att ge karaktären konstruerat djup och intressen, och som i verkligheten hade varit betydligt mer komplex och inte alls felfri.
I en Oscarnominerad prestation spelar han historieläraren och baskettränaren Daniel Dunne, som har en genuin passion för sitt ämne och för att hjälpa de fattiga svarta elever som går på hans skola. Han sätter sig upp mot auktoriteterna, pratar om att göra uppror mot samhällsmaskinen samtidigt som han erkänner att han är en del av den, och ignorerar den officiella läroplanen till förmån för att lära ut teoretiska koncept på universitetsnivå. Han vill att de ska tänka själva och lär dem dialektik för att förklara att historia är berättelsen om hur motpolers kamp leder till förändringar.
I klassrummet är han kvicktänkt, rolig, och i sitt esse. I sitt privata liv är det värre; där använder han droger och känner av hjärteärr orsakade av den gamla flickvännen Rachel (Tina Holmes) som han brukade knarka med men som nu tagit sig igenom avgiftningen och är ren. Om det var Rachel som fick in Daniel på knarkstigen, tvärtom eller om orsaken står att finna någon annan stans uttalas aldrig. Half Nelson tvingar oss att tänka precis som Daniel gör med sina elever.
Daniels lektioner reflekteras i filmens struktur. Daniels motpol blir Frank (Anthony Mackie), en lokal gangster och knarkhandlare. De börjar slåss om Daniels elev Drey (den då sjuttonåriga Shareeka Epps i en fantastiskt dämpad prestation), vars storebror brukade jobba för Frank men numera sitter i fängelse. Daniels relation till Drey börjar när hon hittar honom påtänd i skolans omklädningsrum; hon hjälper honom men säger inget till någon.
Därmed inleds ett slags oerotiskt triangeldrama. Frank vill ta hand om Drey och få henne att jobba för honom. Daniel vill hålla Drey borta från såna som Frank och se till att hon får ett riktigt liv. Samtidigt vill Drey hjälpa Daniel, få honom att sluta med drogerna. Utan varandra kommer de kanske att sluta som brottslingar och knarkare, men tillsammans kanske de kan segra.
Half Nelson är långsam, lågmäld och försiktig. Den kräver tålamod och uppmärksamhet; budskapet lämnas genom stämning och antydningar i stället för att skrivas oss på näsan. Den ger en genuin känsla av realism. Det här är riktiga människor, inga filmkaraktärer. Daniel är inget helgon och ingen skurk, det samma gäller Drey, och förvånande nog gäller det även Frank. Han vill inte Drey illa. Han försöker inte lura henne. Filmen har inget tillrättalagt, dramaturgiskt korrekt slut, utan bara fortsätter, precis som livet.
Trots min beundran för Ryan Gosling är detta Shareeka Epps film. Det är hon som genom ett nästan orörligt ansikte visar upp virvlande känslor, tvivel, osäkerhet och önskningar så heta att de inte kan tillåtas bli medvetna. Jag tror det är dags att leta reda på fler filmer med henne.
Genom Lars and the Real Girl, Stay och Drive har Ryan Gosling gjort sig till min senaste favoritskådespelare vars karriär jag ser fram emot att följa under det närmaste halva århundradet eller så. Half Nelson ändrar inte den inställningen. Här tar han huvudrollen i ett drama om en människa som i de flesta liknande filmer hade varit perfekt bortsett från ett litet fel, endast till för att ge karaktären konstruerat djup och intressen, och som i verkligheten hade varit betydligt mer komplex och inte alls felfri.
I en Oscarnominerad prestation spelar han historieläraren och baskettränaren Daniel Dunne, som har en genuin passion för sitt ämne och för att hjälpa de fattiga svarta elever som går på hans skola. Han sätter sig upp mot auktoriteterna, pratar om att göra uppror mot samhällsmaskinen samtidigt som han erkänner att han är en del av den, och ignorerar den officiella läroplanen till förmån för att lära ut teoretiska koncept på universitetsnivå. Han vill att de ska tänka själva och lär dem dialektik för att förklara att historia är berättelsen om hur motpolers kamp leder till förändringar.
I klassrummet är han kvicktänkt, rolig, och i sitt esse. I sitt privata liv är det värre; där använder han droger och känner av hjärteärr orsakade av den gamla flickvännen Rachel (Tina Holmes) som han brukade knarka med men som nu tagit sig igenom avgiftningen och är ren. Om det var Rachel som fick in Daniel på knarkstigen, tvärtom eller om orsaken står att finna någon annan stans uttalas aldrig. Half Nelson tvingar oss att tänka precis som Daniel gör med sina elever.
Daniels lektioner reflekteras i filmens struktur. Daniels motpol blir Frank (Anthony Mackie), en lokal gangster och knarkhandlare. De börjar slåss om Daniels elev Drey (den då sjuttonåriga Shareeka Epps i en fantastiskt dämpad prestation), vars storebror brukade jobba för Frank men numera sitter i fängelse. Daniels relation till Drey börjar när hon hittar honom påtänd i skolans omklädningsrum; hon hjälper honom men säger inget till någon.
Därmed inleds ett slags oerotiskt triangeldrama. Frank vill ta hand om Drey och få henne att jobba för honom. Daniel vill hålla Drey borta från såna som Frank och se till att hon får ett riktigt liv. Samtidigt vill Drey hjälpa Daniel, få honom att sluta med drogerna. Utan varandra kommer de kanske att sluta som brottslingar och knarkare, men tillsammans kanske de kan segra.
Half Nelson är långsam, lågmäld och försiktig. Den kräver tålamod och uppmärksamhet; budskapet lämnas genom stämning och antydningar i stället för att skrivas oss på näsan. Den ger en genuin känsla av realism. Det här är riktiga människor, inga filmkaraktärer. Daniel är inget helgon och ingen skurk, det samma gäller Drey, och förvånande nog gäller det även Frank. Han vill inte Drey illa. Han försöker inte lura henne. Filmen har inget tillrättalagt, dramaturgiskt korrekt slut, utan bara fortsätter, precis som livet.
Trots min beundran för Ryan Gosling är detta Shareeka Epps film. Det är hon som genom ett nästan orörligt ansikte visar upp virvlande känslor, tvivel, osäkerhet och önskningar så heta att de inte kan tillåtas bli medvetna. Jag tror det är dags att leta reda på fler filmer med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar