Skillnaden mellan bra superhjältefilmer och dåliga superhjältefilmer står ofta att hitta i att bra superhjältefilmer förstår att det inte är superkrafterna som är intressanta utan människorna som har dem. Utan det perspektivet är det ingen skillnad på att ha en magisk ring, att bli biten av en genmodifierad spindel och att åka ut i rymden med suboptimal strålningssköld, och vi blir inte mer intresserade av det vi ser än av, säg, en ordentlig omgång snygga fyrverkerier. Green Lantern är en dålig superhjältefilm.
Den har visserligen ingen bra utgångspunkt. Dess huvudperson har en ring som gör honom i princip allsmäktig; det är bara hans viljestyrka och fantasi som sätter gränserna. Eftersom allsmäktiga varelser är fundamentalt ointressanta och han utvaldes till att få ringen just därför att han hade enorm viljestyrka så måste han hindras genom bristande fantasi. Därför gjorde serietidningen honom till en träskalle som inte kom på något bättre att göra med sin ring än att skapa stora hammare att slå fienderna i huvudet med. Är det förvånande att Batman hörts klaga på att han inte fick ringen i stället? Då hade det kanske blivit någon ordentlig ordning på den här planeten.
Filmens blivande Green Lantern, Hal Jordan, spelas av Ryan Reynolds och presenteras enligt formulär 1A. Vi får se honom morgonen efter ett ligg och han får väldigt bråttom till jobbet som testpilot. Där utmärker han sig naturligtvis som en regelföraktande våghals som får jobbet gjort, och han förses med ett ex och en pseudolillebror som ser upp till honom.
Innan dess har vi fått bakgrundshistorien serverad i en inledande infodump (när blev det kutym i stället för att berätta den under tiden?). Den gäller ett gäng blåa flintskallar som kallas för Guardians of the Universe. De slog sig ner på den artificiella planeten Oa och grundade Green Lantern Corps, en patrull bestående av 3600 interstellära poliser som alla har varsin grön magisk ring som bär på viljestyrkans kraft. Deras främsta fiende är Parallax (Clancy Brown), som styr över rädsla, viljestyrkans värsta fiende.
En av de 3600, Abin Sur (Temuera Morrison), kraschlandar på Jorden efter att ha förlorat en strid. Döende skickar han ut sin ring för att leta efter en efterträdare, och det blir Hal Jordan. Han experimenterar lite med ringen för att se vad den kan göra och vi får de sedvanliga scenerna där han råkar använda sina krafter utan att riktigt veta vad han gör. Sen bär det iväg till Oa för en snabbkurs där det naturligtvis finns en tuffing till tränare och en veteran som inte gillar nykomlingen. Jordan slutar, kommer tillbaka, och handlingen följer troget schemat utan minsta överraskning.
Hal Jordan reagerar på denna världsomvändande information och på det faktum att han nu är superhjälte med en sorts avmätt nyfikenhet. Att han plötsligt lever i ett universum fullt av intelligenta utomjordingar och har praktiskt taget obegränsad makt verkar inte beröra honom mer än en hygglig middag med en snygg tjej. Samtidigt är förstås Hollywood bra på att pumpa ut den här sortens filmer och Green Lantern må vara dålig och tom men inte tråkig. Den underhåller en smula, ger oss några visuella spektakel, och avrundar på lagom tid. Den ger mig bara ingen anledning att bry mig ett dugg om Hal Jordan eller, för den delen, planeten Jorden.
Det mest imponerande i Green Lantern är designen av Parallax, en gråsvart mardrömsskapelse av skuggtentakler, ett monstruöst huvud och en omänsklig röst. Det är ett originellt, effektfullt monster som gärna hade fått dyka upp i en bättre film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar