Det borde inte ha gått att misslyckas med Alexander. Den hade en förstklassig rollista: Colin Farrell som Alexander den store, Val Kilmer som hans far Filip II, Angelina Jolie som hans mor Olympias, Anthony Hopkins som hans åldrade livvakt Ptolemaios, Christopher Plummer som hans lärare Aristoteles, Jared Leto som hans pojkvän Hefaistion, Rosario Dawson som hans fru Roxane och de har till och med lyckats trycka in BRIAN BLESSED.
Den hade en budget på 155 miljoner dollar som kombinerad med 2004 års filmteknik borde kunna skapa episka stridsscener som skulle få Cecil B. DeMille och David Lean bara kunde drömma om.
Den hade ett grundmaterial som verkar idiotsäkert. En av historiens mest intressanta människor med en livshistoria som överskrider både fantasi och fiktion, en gränslöst framgångsdrabbad karl som dessutom hade visdom nog att dö på toppen och därmed försäkra sin legend för all framtid.
Ändå är Alexander ingen bra film. Det är mycket som gör att den misslyckas, men ett bra ställe att börja på är dess tidsstruktur. Den har en mycket besynnerligt placerad återblick som hade passat mycket bättre på sin kronologiskt korrekta plats, och som ger oss en ny bild av en viktig karaktär som vid det laget redan är död. Jag misstänker att den är där den är för att det var dags för mer Kilmer och Jolie och regissören Oliver Stone inte kunde komma på ett bättre sätt att visa dem.
Den saknar fokus och hoppar fram och tillbaka mellan Alexanders tonåringslika ångest och svepande stridsscener. Det är ett gammalt och ärat grepp att reflektera det stora i det lilla, att visa oss befälhavarens inre demoner som påverkar tusentals människors öden, men här tappas det intrycket och det verkar finnas föga kopplingar mellan Alexanders personliga problem och det blodiga lemhackandet ute i öknen.
Den har med Alexanders ständige följeslagare och vän Hefaistion som i verkligheten var hans älskare (så säkert som vi rimligen kan veta det, över tvåtusen år senare), förvandlar honom till en sötnos med eyeliner och vägrar ändå ge honom en kärleksscen med Alexander. Hefaistions roll verkar i stället vara att hänga i närheten och tråna. Samtidigt får Alexander en glödhet Rosario Dawson till fru, men hon har sex med honom en gång och kunde sedan lika gärna ha försvunnit ur berättelsen.
Det här är heller inte rollen för Colin Farrell. Han är fantastisk i filmer som Cassandra's Dream och In Bruges där han kan slappna av och ha roligt, men här drabbas han av den stora episka sjukan. I mäktiga historiska kostymdramer finns det ett traditionellt sätt att agera på och Colin Farrell tänker inte bryta mot traditionen, hur illa den än passar honom.
Det finns bra saker med Alexander. Anthony Hopkins berättarröst är alltid välkommen, för Anthony Hopkins röst är alltid välkommen, punkt. Filmen ger en spännande känsla av upptäcktsresa när Alexanders soldater rör sig längre och längre in i okända länder, bortom det de trodde var världens ände, in på kartans vita fläckar. Men det väger inte upp filmens dåliga sidor.
Alexander den store tillbringade ett årtionde på militär kampanj och regerade i princip hela den kända världen när han tvingades vända hemåt. Hans liv är väl dokumenterat och innehöll konflikter, kärlek, sorg och en episk betydelse för världshistorien. Det måste gå att göra en fantastisk film om honom. Jag väntar fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar