Enorma landskap som väcker minnen av Lawrence of Arabia befolkas av karaktärer som förtjänar åtminstone ett ordentligt slag på käften och i de flesta fall betydligt mer än så. John Waynes Ethan Edwards är en trångsynt, besatt gammal rasist som ger sig ut på ett till synes altruistiskt uppdrag av skäl som inte ens närmar sig altruism, och få är bättre än han i den här filmen.
Ethan Edwards slogs i nordamerikanska inbördeskriget på sydstaternas sida och återvänder nu till Texas där hans bror Aaron (Walter Coy) lever tillsammans med sin fru Martha (Dorothy Jordan), sin son Ben (Robert Lyden) och sina döttrar Lucy (Pippa Scott) Debbie (Lana Wood). De känner Ethan men inte ens de vet allt om honom; han bär med sig ett mörkt mysterium som han vägrar dela med sig av. Han har något i sitt förflutna som aldrig dras fram i ljuset.
När Ethan är ute i vildmarken anfalls familjen av Comancheindianer, och när Ethan kommer hem brinner huset och alla är döda utom de två döttrarna, som indianerna tagit med sig. Tillsammans med en grupp Texas Rangers ger sig Ethan ut på indianjakt, men Comancherna är för många och snart är Ethan ensam med Lucys fästman Brad (Harry Corey Jr.) och flickornas adoptivbror Martin (Jeffrey Hunter). De hittar Lucy död, men Debbie är fortfarande försvunnen. Det tänker Ethan inte acceptera. Tillsammans med Martin börjar han söka, trots att Martins åttondels-Comanche-blod gör honom till föga bättre än en vilde i Ethans ögon.
Sökandet fortsätter vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Den legendariske regissören John Ford växlar mellan stunder av vila hemma hos familjer i civilisationen, och oändliga perioder av ensamhet i den råa vildmarken. Skiftande årstider markerar tidens gång, de två jägarna blir äldre men bara mer besatta, och till slut inser vi att Ethan menar fullständigt allvar när han säger att han inte är ute efter att rädda Debbie, han tänker skjuta henne. Nu är hon bara en Comanche-brutta, och det är bättre att vara död.
Martins motivation är svårare att reda ut. Han vet mycket väl vad Ethan tänker göra och han försöker övertala honom att låta bli, men det är svårt att tänka sig att han tror att han kan lyckas. Kanske hoppas han att inte ens Ethan ska vara kall nog när han väl står inför sin förlorade brorsdotter igen.
Sökandet pågår så länge att det blir sitt eget syfte, något som Ethan och Martin gör för att de vid det laget alltid har gjort det och de kan inte sluta med det mer än de kan sluta andas. Vill de ens längre finna Debbie? Inser de inte att det de söker kanske inte finns längre? Vi ser ingenting av Debbie mellan det att hon försvinner och det att hon till slut hittas när hon vuxit upp och spelas av Natalie Wood, men vi inser - precis som Ethan och Martin - att livet hos indianerna nu måste vara det hon finner naturligt, inte det halvglömda livet hos en död familj.
The Searchers är visuellt vacker - Ford var duktig på att filma mäktiga landskap - och ful på nästan alla andra sätt. Karaktärerna är obehagliga typer, särskilt Ethan med sin skamlösa rasism och gränslösa besatthet. Filmen behandlar indianerna nästan lika illa som Ethan gör. Ford antyder att Ethans känslor inför dem inte är helt omotiverade; de är trots allt mordiska, husbrännande våldtäktsmän som rövar bort oskyldiga flickor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar