En oklanderligt klädd man (Richard Schaal) stirrar in i kameran och ropar efter någon, vem som helst, som kan höra honom. Han befinner sig i ett kubiskt rum med vit interiör. Det finns inga fönster, inga dörrar, bara svarta linjer som delar upp väggar, golv och tak i mindre kvadrater. Han är ensam och hör bara insektslik musik.
En bit av väggen öppnas som en dörr och en man kommer in för att leverera en pall, men försvinner lika fort igen. Schaals karaktär kan inte få upp dörren han använde, och är ensam igen. Fler människor dyker upp, de går in och ut som de vill, men mannen i kuben kan bara lämna den genom sin egen dörr, som han inte kan hitta. Han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vrede, nyfikenhet, frustration. Alla han träffar verkar veta mer om hans situation än han, så mycket att de tar den för given och utgår ifrån att han förstår precis vad som pågår. Med vissa undantag.
Bakom detta står Jim "Mupparna" Henson, som producerade detta timslånga TV-program som bara sändes två gånger och sen föll i glömska, utom hos dem som råkade se det och fann att det fastnade i hjärnan. Sen kom internet och alla dessa människor kunde nå varandra. The Cube grävdes upp och finns nu att se på Google Videos.
Jag kan inte nog rekommendera att du tittar på den, för The Cube är en besynnerlig liten pärla. Liksom när man läser Franz Kafka eller Terry Pratchett (och det är nog första gången de två författarna nämnts i samma mening) får man en känsla av att man ser en liten bit av något större, kanske något allomfattande.
Mannen i kuben är med om något obegripligt och fruktansvärt men ändå något man känner igen sig i. Henson skapar en metafor för det mänskliga livet i stort men också för TV-mediet. Han bryter fjärde väggen när "professorn" (Don McGill) bestämt hävdar att mannen i kuben befinner sig i en TV-pjäs. Mannen försöker desperat fly men varför misslyckas han? Är det för att han stoppas eller för att han stoppar sig själv?
Jag stötte på The Cube av en slump och liksom alla de som råkade se den på TV 1969 fascinerades jag av den. Den talar till något väldigt djupt, en grundläggande rädsla. Kanske något vi burit med oss sen vi var jägare och samlare, kanske något som skapats av den moderna världen. The Cube riktar sig till oss som lever i den industrialiserade, välbärgade västvärlden men ändå känner oss berövade och inspärrade. Liksom mannen i kuben söker vi efter vår egen dörr men lyckas inte finna den. Kanske saknar vi modet, kanske finns den inte. Vi fylls av frågor men ingen vill besvara dem; ingen förstår ens att det finns frågor att ställa. Liksom mannen i kuben är vi alla, till slut, ensamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar