Ibland finns det en kulturell klyfta mellan mig och en film, vilket kan vara svårt att ta sig över. Det är vanligare ju mer fjärran filmens ursprung är från mig; Oldboy fick mig till exempel att hicka till en gång eller två. Det är mer ovanligt med europeiska filmer som Notre jour viendra, men här händer det: den här filmen bygger på att rött hår är ett missfostermärke som leder till utfrysning och mobbning. Jag antar att det är så i Frankrike, men det tog mig en stund att acceptera premissen eftersom den aldrig förklaras utan bara antas vara allmänt känd.
Detta hemska öde att ha rött hår har drabbat båda huvudpersonerna i Notre jour viendra. Rémy (Olivier Barthelemy) är en nerslagen tonårspojke, mobbad av sina klasskamrater och avskydd av sin syster, som desperat söker efter mening i en värld som hatar honom. Patrick (Vincent Cassel) är en desillusionerad skolkonsulent och psykolog som glömt varför han någonsin valde det yrket.
De träffas av en slump och svetsas samman av sin hårfärg. Patrick försöker bli Rémys Tyler Durden, lära honom att slåss och knulla och ta chanser och njuta av livet, men Rémy gör motstånd. Han skälls för bög och när han inte vill ta del av de kvinnliga resurser som Patrick förser honom med misstänker han själv att det stämmer. Han vill inte ändra på sig för att bli lyckligare, i stället har han en egen plan för att undkomma det hemska liv som Frankrike förbannat honom med. Han ska åka till Irland där rött hår är vanligt.
Tydligen har han aldrig förr hört talas om stället innan han råkar se reklam för Irlands-semestrar. Han blir fascinerad av det blotta faktum att det bara ligger ett par timmar bort med färja, och han och Patrick börjar köra mot Calais för att ta färjan vidare till de rödhårigas förlovade land. På vägen blir det slagsmål, sprit, vild körning, nakna tjejer, bilstöld, armborstköp, eldstrider och diverse brottslighet.
Notre jour viendra gjorde mig tidigt desorienterad och fick mig att behålla den känslan rätt igenom. Så fort jag trodde att jag hade fattat hur dess värld fungerade gjorde dess karaktärer något oväntat och obegripligt, något som jag inte hade kunnat förutsäga eller förstå ens om jag hade köpt den röda hårfärgens låga status. Rémy och Patrick är två mycket underliga figurer och de gör det väldigt svårt för mig att känna med dem eller ens känna det som om jag befinner mig på samma planet som de. I min egen kultur blir man mobbad på grund av övervikt, men två överviktiga skulle inte bonda så som Rémy och Patrick och framför allt skulle de inte så våldsamt iscensätta en plan för att ta sig till feta människors förlovade land - USA, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar