1998 räckte det tydligen att ha med en kyss mellan två hyggligt heta skådespelerskor i en film för att den skulle slå. Jag kan i alla fall inte se någon annan förklaring till Wild Things framgång, men å andra sidan kan det väl inte i slutet av nittiotalet ha varit fullt så chockerande att slänga in lite sapfiskt hångel?
Scenen ifråga har ypperligt lite med resten av filmen att göra och det är inte alls svårt att tänka sig ett desperat styrelsemöte som bestämmer sig för att lägga till en trekantsexscen för att dra in lite extra pengar. Den fungerar, sån som den är; det var inte förrän efter att den var slut som jag började ifrågasätta varför de här två kvinnorna plötsligt vill ha sex med varandra.
Filmen ger inte några svar på den frågan men gör i alla fall sitt bästa för att besvara alla andra frågor som dyker upp. Dess handling är komplex på samma sätt som Basic Instinct; den är med andra ord byggd för att man inte ska kunna räkna ut vad det egentligen är som pågår och när svaren kommer har de föga att göra med det vi tidigare sett. Det hade lika gärna kunnat förhålla sig på motsatt sätt. Det finns inga ledtrådar som gör att gåtornas lösningar faller på plats som inoljade pusselbitar. Filmen verkar gilla att lura oss, helt enkelt, och inte på ett spännande eller tillfredsställande sätt.
Handlingen berör läraren Sam Lombardo (Matt Dillon) som av sin elev Kelly Van Ryan (Denise Richards) anklagas för våldtäkt. Det blir än värre när Suzie Toller (Neve Campbell) upprepar anklagelsen. Van Ryan är rik och populär, Toller är fattig och utanför, och de hatar varandra.
Lombardo skaffar sig en advokat som spelas av Bill Murray, och sällan har han varit mer malplacerad. Han är lika magnetisk och underhållande som alltid, men det är väldigt svårt att glömma att det är just Bill Murray som står där och är tuff advokat i rättegångssalen.
Ett domslut kommer men Ray Duquette (Kevin Bacon) misstänker att det ligger en hund begraven. Han börjar gräva och så är vi inne i en konspiration där alla verkar ha minst en hemlighet för alla andra, vi inte har en chans att räkna ut vad som pågår innan filmen skriver oss det på näsan, och inte ett enda avslöjande faller sig naturligt. Det är twistar för twistarnas egen skull och filmen har inte en enda karaktär vi vill att det ska ordna sig för. Upplösningen tar upp hela andra halvan av filmen och vill aldrig ta slut. Under eftertexterna får vi se ytterligare förklarande snuttar. Det här är den typen av film där det behövs.
Wild Things har hittills gett upphov till tre uppföljare. Jag har inte sett en enda av dem och det är jag rätt nöjd med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar