Det är inte ett gott tecken att det som alla vet om den här filmen fortfarande nästan tjugo år senare är att den innehåller en extremt kortvarig bild av Sharon Stones vulva. För Stone var det både ett bra drag - hennes kändisnivå sköt iväg - och ett dåligt - det enda folk visste om henne var att hon hade visat vulvan i Basic Instinct. För världen i stort ledde det till en mindre explosion av erotiska thrillers som tävlade i att visa och göra så mycket som möjligt och samtidigt bibehålla illusionen av tabun och förbud. Lössläppthet är inte alls lika roligt när det är tillåtet. Jag minns inte en enda av de filmerna som bra, men eftersom moderfilmen inte heller var det så är det väl ingen överraskning.
Sharon Stone är Catherine Tramell, bisexuell deckarförfattare. Michael Douglas är Nick Curran, polis med kokainproblem och två döda civila på samvetet. Jeanne Tripplehorn är Beth Garner, Currans psykolog som behöver en extrakurs i yrkesetik då hon även är hans älskarinna.
En man mördas och Tramell är huvudmisstänkt. Curran och en kollega plockar in henne för förhöret och den ovan nämnda enda ihågkomna scenen följer. Mellan sexscener undersöker Curran Tramells förflutna och finner en rad döda män i hennes spår. Hon verkar dessutom känna till sådant som hon inte borde och ha ett ohälsosamt intresse för mördare, vilket hon påstår är för deckarförfattandets skull.
Curran och Tramell börjar ligga med varandra vilket innebär att i princip hela rollistan legat med hela rollistan samt att det är fler än Garner som har problem med yrkesetiken. Curran växlar mellan att tro att Tramell är skyldig och att hon bara haft en väldig otur med döda män. Till slut verkar han bestämma sig, någon grips för mordet, och i filmens sista bilder får vi - men inte Curran - veta svaret.
Vid det laget är det dock helt ointressant. Det är tänkt att det ska vara hisnande, ett avslöjande som får hjärtan att bulta, men det är bara ännu en vändning i en film som spyr vändningar. Det följer inte logiskt av det som hänt innan. Det får oss inte att tänka tillbaka och plötsligt se alla de små ledtrådar vi missade första gången. Det är bara en extra liten sekvens som lika gärna kunde ha visat motsatsen.
Bakom allt detta står Joe Eszterhas, manusförfattaren vars övriga arbete antyder att hans relation till kvinnor inte är helt okomplicerad. Det här är inte det enda verket där han visar tokigt sexiga bisexuella mördande kvinnor. Möjligen är Basic Instinct intressant som fönster in i hans huvud och som kulturell artifakt. Som film betraktad faller den platt.
29/4: The Incredible Shrinking Man (1957)
1 kommentar:
Jag har inte sett den. Måste vara ensam i västvärlden om detta. Måste trots allt se den, tänker jag. FÖrresten så känner jag en snubbe som heter Nick Curran...
Skicka en kommentar