Oftast älskar jag den här typen av filmer, vare sig jag håller med om budskapet eller inte. Det är uppfriskande att i en timme eller två sitta igenom en ohejdad attack på det moderna samhällets grunder. Det gör ett gammalt vänsterhjärta gott att se aggressiv kritik mot kapitalism, konsumtion och kommersialism, och det gör en filmälskare gott att se ett radikalt budskap framfört helt utan hämningar.
Men det måste vara en film. Det var det ingen som berättade för Erik Gandini som med Surplus: Terrorized Into Being Consumers i stället skapade en 52 minuter lång musikvideo. Det är kvicka klipp, bitar som limmats ihop utan sammanhang eller logik, fraser som upprepas likt bakgrundsbeat och sönderredigerad arkivfilm. Jag satt och väntade på att de inledande sekvenserna skulle vara över så att filmen kunde komma igång med sitt riktiga budskap. Den stunden kom aldrig.
Det finns två längre sammanhängade sekvenser, även om de också punkteras av stycken med filmens mer allmänna estetik. Den ena ger oss en kort rundtur på fabriken som tillverkar sexdockan RealDoll. Den serveras utan närmare kommentarer och gav i alla fall mig ingen anledning att dra slutsatsen att RealDoll är ett tecken på den nära förestående undergången.
Den andra ger John Zerzan, primitivanarkismens främste ansikte, några minuter att sprida sitt budskap. Om han bara också fick förklara varför han tycker vad han tycker i stället för att bara hävda att samhället måste förändras i grunden, att all industri måste förintas och att det är okej att använda våld för det ändamålet.
Jag förmodar - hoppas, snarare - att Surplus är ett meta-skämt då den bland annat kritiserar soundbite-kulturen men själv är ett av de värsta exemplen jag har sett. Annars är den bara ett misslyckat argument för något som inte står särskilt klart när filmen är slut. Världen måste förändras. Hur? Varför? Vad händer annars? Inte vet jag.
12/4: In the Name of the Father (1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar