Ed Wood är mest känd som regissör av Plan 9 from Outer Space, ofta kallad världens sämsta film, samt för att ha spelats av Johnny Depp i en utmärkt och underhållande film som visade hur han större delen av sitt liv lyckades undvika insikten att han var urusel på sitt valda hantverk. Jag hoppas att den bilden är sann, för det är så jag vill tänka på honom.
Han hade dock ett liv innan filmen. Bland annat hoppade han fallskärm över Frankrike på Dagen D, och han hävdade ofta att han gjorde det iklädd kvinnounderkläder. Transvestit var han i alla fall och det var aldrig tydligare än i Glen or Glenda.
Det finns en alibihandling. En transvestit har begått självmord och en av poliserna som undersöker fallet kontaktar en psykiater för att ställa frågor om transvestism, som 1953 ännu var något som bara existerade på de bisarra utkanterna. Genast börjar Wood predika. Nej, transvestiter är inte bögar. Nej, transvestiter vill inte bli kvinnor. De är karlakarlar, riktiga män, som bara råkar gilla att bära kvinnokläder. Som Wood själv.
Psykiatern berättar om titelns Glen, som spelas av Wood, och hans flickvän, som spelas av Woods flickvän Dolores Fuller. Med tanke på att de är fullständiga amatörer är det inget gott betyg att de är de bästa skådespelarna i filmen. Resten förefaller ha plockats upp på den lokala busstationen och erbjudits en eftermiddags jobb i utbyte mot lunch, vilket såvitt jag vet mycket väl kan vara fallet.
De är dock inte lika genialiskt usla som berättarrösten. Timothy Farrell har fått uppdraget att tvångsmässigt upprepa Woods transvestitevangelium och det gör han pliktskyldigt och mekaniskt. Transvestiter är inte bögar. Transvestiter vill inte bli kvinnor. Upprepa det tills ingen rimligen kan ha missat det.
Den stora tragedin är ändå stackars Bela Lugosi, som fjärran från sina glansdagar tillbringade sina sista år med att agera för Wood. Vem han egentligen spelar är det ingen som vet och jag misstänker att varken han eller Wood hade en aning. Han kallas the Scientist och hans roll går ut på att sitta i ett mystiskt laboratorium och säga luddiga saker medan han ger intryck av att kontrollera de andra karaktärerna. Han rör fingrarna som en marionettspelare och hojtar "pull the strings!" i sin kantiga dialekt. Då och då får vi se en filmsnutt av en buffelhjord, troligen för att Wood hade en sån sekvens liggande och inte räknade med att hitta ett bättre tillfälle att använda den.
Det är svårt att hata Glen or Glenda precis som det är svårt att hata Wood själv. Man kan aldrig ta ifrån honom att han älskade film, kanske mer än han älskade att bära trosor, och hans filmer är i alla fall dåliga på ett underhållande sätt. Man kan skratta åt dem, även om det är åt deras tråkighet. Glen or Glenda är på sätt och vis i en klass för sig då den knappt är en film utan bara en pamflett som i oändligheten upprepar Woods budskap.
4/5: Heavenly Creatures (1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar