Marjane Satrapi föddes i Iran och upplevde den iranska revolutionen då shahens regim ersattes av något som borde ha varit bättre men för många visade sig värre. I det nya Iran kände hon sig inte längre hemma. Som fjortonåring skickades hon till Wien för att studera och komma undan Iran-Irak-kriget. Där kände hon sig inte heller hemma, men av rakt motsatta skäl. Som vuxen publicerade hon två seriealbum med sin historia, och de gjordes sedermera till en fantastisk tecknad film.
Persepolis är en film som är svår att recensera. Det finns alldeles för mycket jag vill ha med. Jag vill få in motsättningen mellan det moderna och det för mig uråldriga - filmens Marjane drömmer om Adidas-skor men kallar sig samtidigt för profet. Jag vill berätta om hur den motsättningen reflekteras i kulturkrockarna, både mellan Marjane och västerlänningarna hon möter och mellan filmen och mig som västerländsk tittare.
Jag vill få in broderskapet jag trots kulturskillnaderna fås att känna med det iranska folket. De har samma samtal som vi, men samtidigt talar de om revolution och krig och de hopp de känner. Hopp som snart kommer att grusas, vilket alla vet som öppnat en historiebok.
Jag vill få in hur filmen illustrerar människors gängbildning. Till och med när musik är smuggelgods bildar Marjane och hennes jämnåriga sig uppfattningar om vilken musik som är cool och vilken som är för nördar, medan nunnorna avfärdar allting som punk. När Marjane är i Wien kan hon inte relatera till poprevolutionärerna som pratar om förtryck och revolution men inte har en aning om vad de orden betyder. De tycker det är coolt att hon har sett döda människor. Hon önskar att hon hade sluppit.
Jag vill få in hur underbart det tecknade filmmediet utnyttjas. Fängelset där Marjanes pappa spärras in är ett kråkslott från en skräckfilm. De auktoritära nunnorna är sagomonster. Till och med när Marjane och hennes klasskamrater är likadant klädda och gör samma gester är deras ansikten olika, medan poliser och andra som arbetar för diktaturen har identiska ansikten. När allt är perfekt mellan Marjane och hennes pojkvän är de så samspelta att den ene kan ta ett bloss på en cigarrett och den andre blåsa ut röken, men när deras förhållande spruckit är han en vidrig varelse.
Jag vill få in allt det här och mer därtill. Det finns en oändlig rad detaljer att upptäcka, en oändlig rad små ögonblick som fastnar i minnet. När någon säger sig inte förstå poängen med tecknad film vill jag visa honom Persepolis. Detta är ett underbart verk som inte hade kunnat göras lika bra i ett annat medium.
Det enda jag kan klaga på hos Persepolis är att den försöker pressa in väldigt mycket på 95 alldeles för korta minuter vilket stundtals gör den grötig och förvirrad. Den berättar åtminstone tre samtidiga historier och hade tjänat på att vara längre eller kanske delas upp i två. Frågan är om dess genialitet då hade kunnat upprätthållas. Som den är har den inte ett dåligt ögonblick och det kanske är värt lite överlastning.
24/4: The Hessen Affair (2009)
2 kommentarer:
Vill se. Nu börjar det bli många "vill se"-filmer från de som du recenserat, hittills. Det är jobbigt för en småbarnsfar, som inser att det kommer troligtvis aldrig bli av... men den här vill jag verkligen se!
Instämmer att det börjar bli jobbigt många "vill se", men som tur är har jag i alla fall redan sett den här.
Skicka en kommentar