In the Name of the Father (1994) - 3/6

Det är väldigt svårt för mig att ge ett betyg till In the Name of the Father. Å ena sidan är den en välgjord film som inte finner det svårt att rycka i våra trådar och beröra oss. Den blev min första bekantskap med Pete Postlethwaite, som sedermera gjorde underbara roller i The Usual Suspects och Dragonheart och av Steven Spielberg kallades för världens bäste skådespelare, med den galne metodskådespelaren Daniel Day-Lewis och med Emma Thompson som tillsammans med Anthony Hopkins förvandlade The Remains of the Day från något som kunde ha blivit hemskt tråkigt till en smärtsamt vacker skapelse.

Den berättar en medryckande historia. Gerry Conlon (Day-Lewis) är en ung irländare som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och därför grips som misstänkt för ett terroristdåd i IRA-regi. Han pressas och misshandlas tills han erkänner. Tillsammans med sin far Giuseppe (Postlethwaite) och två andra oskyldiga skickas han i fängelse.

Han och de andra tillbringar femton år bakom galler. Den skyldige till dådet grips och sätts i samma fängelse, men hans erkännande hjälper inte Conlon. Hans far dör. Det är först genom en hjälteinsats från en advokat (Thompson) som han lyckas bevisa inte bara sin oskuld utan hela målets ruttenhet och bli fri efter ett och ett halvt decennium. När filmen slutar har han vuxit från den unge halvligist han var till en vuxen man.

Utifrån detta borde jag ge filmen ett högt betyg. Men det fanns ett "å ena sidan" ovan, och då måste det följa ett "å andra sidan".

Å andra sidan är In the Name of the Father en djupt oärlig film. Den påstår sig bygga på en sann historia men gör det endast i den meningen att relativt oskyldiga människor med en del av dessa namn pressades till falska erkännanden som placerade dem i fängelse för terroristdåd och att de sedermera friades.

Alla sanna historier måste friseras för att passa in i filmformatet. Jag förstår och accepterar detta. Jag tyckte väldigt mycket om The King's Speech och det ändrades inte när jag fick veta att Lionel Logue aldrig kallade kungen för "Bertie" och aldrig svor inför honom, och inte heller när jag läste att kungens kritiska tal inte skedde vid andra världskrigets början. Vid det laget hade han med Logues hjälp redan talat offentligt i flera år. Men The King's Speech var i mycket ärlig, och framför allt har dess felaktigheter inga djupare konsekvenser.

Så icke med In the Name of the Father. De som av denna film lär sig historien om the Guildford Four tror bland annat att Gerry Conlons far var en av dem, vilket han inte var, och att det fanns en hemlig mapp märkt "Not to be shown to the defence", vilket det inte gjorde. Det blir inte bättre av att den sanna historien också hade blivit en bra film. Man behövde inte slakta den för dramatikens skull.

Visst, man ska inte tro på allt man ser på film. Men även konstnären har ett ansvar. Hans jobb, för att citera en film jag beundrar, är att använda lögner för att berätta sanningen. Han ska inte använda sanningen för att berätta lögner, och han får aldrig berätta lögner medan han påstår att han berättar sanningen.

Därför kan jag inte ge In the Name of the Father ett gott betyg. Om man betraktar den som ett världsfrånskilt konstverk är den skickligt utförd och berörande, men om man ser den som en del av världen är den ett bedrägeri. Högt plus lågt delat med två blir medel.

27/4: Glen or Glenda (1953)