Jag älskade både Roger & Me och Bowling for Columbine. Jag vet att den senare innehöll en del sanningsförvanskningar och en del rena lögner och det gör naturligtvis att min värdering sjunker en hel del, men de var i alla fall underhållande. Jag skrattade mig igenom Bowling for Columbine.
Sen kom Fahrenheit 9/11, som hade ett viktigare ämne men helt misslyckades på underhållningssidan. Michael Moore försökte fortfarande, men lyckades inte. Capitalism: A Love Story var ännu värre. Han hade helt och hållet förvandlats till en vänstermotsvarighet till soundbitespottarna inom den amerikanska högern. Den lilla substans som fanns där hade försvunnit.
När han i Bowling for Columbine tog skottskadade tonåringar till K-Mart för att lämna tillbaka den där inhandlade ammunitionen som fortfarande satt i deras kroppar var det både roligt och relevant. När han i Capitalism: A Love Story står på Wall Street och ber finansfolk förklara komplexa instrument är det bara pinsamt. Att de inte svarar betyder inte att de inte kan. Om jag utanför jobbet antastades av en man med kamera som krävde att jag berättade hur kreditkort fungerade skulle jag inte heller svara. Det betyder inte att jag inte vet hur kreditkort fungerar.
Redan fem år tidigare vände sig Mike Wilson mot Michael Moore med sin Michael Moore Hates America, en titel vald för att vara provokativ. Han efterliknar medvetet Moores stil. Han drar in kändisar från sin sida av politikens spektrum precis som Moore brukar göra från sin, och han lägger upp sin jakt på Moore precis som Moore la upp sin på Roger Smith i sin första dokumentärfilm.
Det är roligt, det är informativt, och det är förgörande. Wilson visar hur Moore förvanskar fakta, redigerar ihop uttalanden och kommer med ett fåtal direkta lögner, allt för att driva sin tes vare sig den är korrekt eller inte. Han är den yngre Moores motsvarighet, inte den äldres.
Filmens viktigaste scen kommer när Wilson inser att han själv gått över gränsen och varit oärlig. Han funderar på att strunta i att göra färdigt filmen men bestämmer sig för att i stället öppet erkänna vad han har gjort, både för oss och för sina intervjuobjekt. Manipulativt? Kanske. Effektivt? Absolut.
Jag befinner mig politiskt rätt långt ifrån Mike Wilson. Jag föreställer mig att jag skulle ha ett trevligare samtal med Moore än med honom. Men en bra film har han gjort, och det var ett tag sen Moore lyckades med det.
5/5: Zwartboek (2006)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar