Det finns en plan. Den förde mänskligheten från jägar/samlar-stadiet till romarrikets höjdpunkt, från medeltidens mörker till upplysningstidens ljus, och från Kubakrisen till nutid.
Men planen sköter inte sig själv, den behöver hjälp. Det jobbet innehas av mystiska män i kostym och hatt, män som behärskar telekinesi och teleportation, män med anteckningsböcker som påminner om Harry Potters magiska karta. De gör en liten ändring här, en större ändring där, och världen tickar vidare mot målet. Vad nu det är.
Det här konceptet för med sig problem. Ett av dem är att män med de krafter vi ser hattbärarna uppvisa i The Adjustment Bureau aldrig skulle råka ut för trubbel av den sort som driver filmens handling framåt. Faktum är att en vanlig människa med mobiltelefon skulle kunna undvika det centrala misstag som gör att intrigen sätts i rörelse, men magiska och odödliga varelser misslyckas.
Ett annat problem är att det är ett koncept som kan dras väldigt långt, så långt att det kräver mycket mer än vanligt av manusförfattare, regissör och publik. I The Adjustment Bureau har man i stället valt att dra åt bromsen och avsluta historien. Det lämnar åskådaren med en lite tom känsla i magen. Det borde ha blivit mer.
Så det är det dåliga. Vad är det bra? Allt annat.
Matt Damon som David Norris, amerikansk politiker som precis har förlorat ett val till senaten när han stöter på sin drömkvinna Elise på en herrtoalett och hon inspirerar honom till ett okonventionellt val som för in honom i leken igen. Hon försvinner, men han vill träffa henne igen. Det vill inte männen i hatt att han ska, men han har en obändig viljekraft och hans beslutsamhet är bra till andra saker än att bli den yngste kongressledamoten någonsin.
Anthony Mackie som Harry, en av männen i hatt. Han fattar tycke för Norris och börjar rentav ifrågasätta om planen verkligen är rätt och riktig. Hur vet han att den är bättre än att låta allt gå sin gilla gång? Är det rätt att hålla isär Norris och Elise?
Terence Stamp som Thompson, den som männen i hatt kallar på för de riktigt svåra fallen. Han är tuff, han är kall, han vet att allt hänger på att han gör sitt jobb, och han är beredd att offra vad som helst för att världen ska fortsätta längs den planerade vägen.
En kärlekshistoria som inleds med ett gulligt möte mellan två väldigt olika människor och som för en gångs skull ändå övertygar och engagerar. Oftast blir två karaktärer som Norris och Elise förälskade för att manus säger det, ingen annan anledning, och publiken lämnas att undra varför. Här känner vi deras kemi. Det fräser och vibrerar mellan dem varje gång de träffas. Vi vill att de ska få vara tillsammans, men är det värt de offer de tydligen måste göra?
En berättelse av den sort som återfinns i de bästa science fiction-historierna, det vill säga en som inte kan berättas utan science fiction-elementen. Det Thompson berättar för Norris försätter honom i en djupt orättvis situation där han tvingas bedöma drömmars värde. Vi avundas honom inte.
En utdragen, punkterad actionsekvens som utan pistoler eller biljakter lyckas vara mer nervpirrande och engagerande än nitton av tjugo bly-och-sparkar-scener, hur väl koreograferade de än må vara.
Så det finns hål i intrigen. Så slutet är mindre tillfredsställande än nödvändigt. Jag kunde ignorera det och låta filmen suga in mig och placera mig inne i David Norris huvud, och då var det en mycket njutbar bioupplevelse, en jag är glad att jag fick.
8/4: Shadow of a Doubt (1943)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar