Jag har aldrig varit ett fan av Green Hornet. Jag har inte sett TV-serien som startade Bruce Lees karriär, jag har inte sett någon av de tidigare filmerna, jag har inte lyssnat på radioserien och jag tror aldrig jag har öppnat en serietidning som han figurerade i. Ibland är det en nackdel att vara så obekant med bakgrundsmaterialet till en film - man missar referenser, känner inte till mytologin och har ingen koppling till karaktären. Ibland är det en fördel, för man kan bedöma filmen på dess egna meriter och strunta i alla brott den har begått mot originalversionen. The Green Hornet befinner sig i den senare kategorin.
Även om jag alltså inte var särskilt bekant med karaktären så visste jag tillräckligt för att hicka till när jag hörde att Seth Rogen skulle spela honom. Green Hornet är en stridskonstnär som slåss och sparkas och i en cross-over gick jämnt i en strid mot Batman. Jag kunde inte se den plufsige Rogen i rollen.
Nu när jag sett filmen inser jag att det var ett perfekt val. Det är för att filmens Britt Reid är den förste superhjälten som tycker att det är riktigt coolt att vara superhjälte. Han älskar sin coola bil. Han älskar att spöa brottslingar. Han har precis lika roligt som publiken och skäms inte för att visa det. Filmens Reid påminner om Christian Slater i True Romance som plötsligt blir actionhjälte och bara rullar med utan att fundera på om man kanske dör om man försöker vara actionhjälte; han är upptagen med att vara "so cool".
Green Hornet-purister hatar den här filmen och jag förstår varför. Karaktären de ville se är mil ifrån den Rogen ger oss. Om jag hade väntat hela mitt liv på en film om min favoritsuperhjälte och i stället fick se det här så hade jag också blivit besviken. Som tur är hade jag inga åsikter om Green Hornet och kunde därför slappna av och ha roligt.
Och det hade jag. Den här filmen tar ingenting på allvar - inte sina karaktärer, inte sin konflikt, inte sig själv. Realismen lämnas därhän och det enda man försöker göra är att underhålla. Med mig lyckades de. Jag begär inte mer av en dum actionkomedi som inte låtsas vara något annat än en dum actionkomedi.
20/4: In the Name of the Father (1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar