På ett hotellrum i femtiotalets USA sitter en man som eftertexterna kallar Professorn. Han får besök av ett blont bombnedslag - Skådespelerskan - vars svartsjuke man Basebollspelaren hänger henne i bakhasorna. Den fjärde huvudpersonen är Senatorn som kräver att Professorn ska infinna sig på ett förhör nästa dag.
Identiteterna hos två av de här karaktärerna är uppenbara. Theresa Russel som Skådespelerskan ser till och med ut som Marilyn Monroe och även om Michael Emil som Professorn inte hade lyckats likna Albert Einstein så hade det blivit tydligt vem han skulle föreställa så fort Skådespelerskan börjar prata relativitet för att bevisa att hon förstått hans teorier.
De andra två är det svårare med. Jag hade kanske kunnat identifiera Senatorn (Tony Curtis) som den kommunistjagande Joseph McCarthy utan att läsa något om filmen men jag hade aldrig kunnat gissa att det var Joe DiMaggio som Gary Busey skulle föreställa. Inte vet jag vilken basebollspelare som Marilyn Monroe hade varit gift med.
Om det inte framgått så nämns deras namn alltså aldrig i filmen utan tittarna måste själva räkna ut vilka det är de har att göra med. Då de är ikoner från det amerikanska femtiotalet är det nog lätt för den genomsnittlige amerikanen - åtminstone en som var född när de figurerade i media - men den här svenske sjuttiotalisten behövde hjälp.
Som tur är spelar det föga roll. Så länge man känner igen Einstein och Monroe och har klart för sig vad det är Senatorn håller på med även om man inte hört namnet Joseph McCarthy så är det här en riktigt underhållande liten historia som helt bygger på de fyra huvudrollsinnehavarnas prestationer. Fyra mycket olika personligheter gnids mot varandra och de visar upp drag som förmodligen fanns men aldrig syntes utåt.
När det hela är över har inget ändrats, men Monroe har fått sin chans att bevisa att hon är mer än ett sött ansikte på en snygg kropp, McCarthy har fått visa upp sin outtröttliga rödhatande nit, Einstein har fått behålla sin integritet och DiMaggio... ja, han går väl vidare med sitt liv. Män som han brukar göra det.
21/4: Vicky Cristina Barcelona (2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar