Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Because I Said So (2007) - 1/6

Vissa människor tycker man bara illa om, utan att det finns någon anledning. När det gäller skådespelare är det väl relativt harmlöst så jag har inte försökt analysera varför jag ogillar Owen Wilson eller Diane Keaton. Men det inverkar på vad jag tycker om filmer som denna, där en skådespelerska jag ogillar - Keaton - spelar en karaktär jag avskyr - Daphne Wilder, mamma till tre vuxna barn och uppfylld av en kvävande moderskärlek.

Två av hennes tre döttrar, Maggie (Lauren Graham) och Mae (Piper Perabo), är lyckligt gifta men den tredje, Milly (Mandy Moore), är singel och har en lång rad förhållanden bakom sig. Det är förstås helt oacceptabelt för den smärtsamt normativa och trångsynta Daphne, som ständigt försöker få ihop Milly med lovande män.

Daphne går över alla gränser när hon lägger upp en kontaktannons på en nätdejtingsida och börjar intervjua potentiella kavaljerer åt Milly. Hon hittar en favoritkandidat, Jason (Tom Everett Scott), ungefär samtidigt som Milly själv träffar Johnny (Gabriel Macht), en man som Daphne träffat och avfärdat.

De tre systrarna är rätt trevliga, men Daphne är en så jobbig människa och så illa spelad att hon tar över hela filmen och gör den obehaglig. Hon blir upprörd när Milly dejtar två män samtidigt, hon blandar sig i varenda detalj, hon tar sina känslor som gisslan, hon är helt enkelt en riktig mardrömsmamma, någon vi inte skulle vilja ha i våra liv i verkligheten och aldrig skulle vilja umgås med om vi kunde undvika det. Och som vanligt är mononormen stenhård och oifrågasatt.

Den romantiska komedin är en genre som producerar sina pärlor men också en stadig ström av skit. Because I Said So representerar något av det lägsta i den strömmen, en film som fallerar på så gott som alla sätt den kan. Inte en känsla sitter där den borde.

Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Hitch (2005) - 4/6

Det här var en enorm och positiv överraskning. Jag har duckat den här filmen i tio år för att den såg ut som en extremt tråkig dussinkomedi, smärtsamt oförarglig. Visst är den en dussinkomedi och visst är den oförarglig, men den är faktiskt mycket mer charmig och rolig än jag väntade mig. Samtidigt är den förstås mononormativ, heteronormativ, genusnormativ och normativ på ett par sätt till som vi inte uppfunnit ord för än, men det tar aldrig över.

Berättelsen rör Alex "Hitch" Hitchens (Will Smith), professionell och hemlig dejtingkonsult. Män som inte vet hur de ska närma sig en kvinna kommer till honom, och han hjälper dem som en modern Cyrano de Bergerac.

Men Hitch är ingen pickup-artist-instruktör; han pysslar med att väcka attraktion och kärlek. Han vill föra sin kund till en kyss på tredje dejten (för den här filmen behandlar människor som inte kysser förrän på tredje dejten) och sen är det upp till kunden själv.

Hans mästerverk ska bli revisorn Albert Brennaman (Kevin James), som är kär i sin egen klient, den stenrika och tokvackra arvtagerskan Allegra Cole (Amber Valletta). Han är en av många som förvaltar hennes förmögenhet och hon har förmodligen aldrig märkt att han finns. På alla sätt som man kan vara out of his league är Allegra out of Alberts. "If ever there was a man born without game, it was Albert Brennaman."

En av de många skvallerjournalister som jagar Allegra är Sara Melas (Eva Mendes), som bland annat är ansvarig för att avslöja Allegras förre pojkväns otrohetsaffär. Hon har hört talas om dejtdoktorn men tror att han är en myt. Hon och Hitch träffas på en bar och till sin förvåning börjar Sara tycka om honom. Naturligtvis utan att veta att det är dejtdoktorn hon dejtar.

Nej, det är ingen svårförutsägbar film. Den fungerar på grund av tilldragande prestationer. Jag tycker faktiskt om Albert Brennaman, jag tycker om Allegra Cole. Jag vill att de ska bli lyckliga. Och jag tycker om Hitch också. Trots reaktionerna när hans verksamhet avslöjas så gör han inget fel. Han vill skapa lycka. Vem vill inte det?

This Means War (2012) - 2/6

FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.

Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.

Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?

Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.

Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.

Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.

Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.

Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.

Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Beautiful Creatures (2013) - 5/6

Omslaget till den här filmen gjorde mycket av likheterna med Twilight, så jag hade inga större förväntningar. Likheterna finns där - det är en tonårskärlekshistoria i en amerikansk småstad där den ene parten är en udda ensling och visar sig ha övernaturliga egenskaper - men på alla sätt som spelar roll käkar Twilight den här filmens damm.

Dess karaktärer är på riktigt, till att börja med, inte tvådimensionella pappfigurer. Ethan Wate (Alden Ehrenreich) är en smart ung man som bor i den lilla sydstatssmåstaden Gatlin, där det finns tolv kyrkor och ett bibliotek. Den konservativa kristendomen är stark i staden och anfäktas hårt av moralriddaren Mavis Lincoln (Emma Thompson) som är mor till Ethans bäste vän Link (Thomas Mann).

De flesta av Ethans klasskamrater sväljer glatt den lokala världsbilden men själv läser han förbjudna böcker och drömmer om att komma ifrån Gatlin. När han kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet finns det en ny tjej där, Lena Duchannes (Alice Englert). Hon bor hos sin morbror Macon Ravenwood (Jeremy Irons), som sällan visar sig utomhus och vars släkt har dåligt rykte i staden - de tros vara satanister. Något som troglodyterna i Gatlin tar på största allvar.

Ethan och Lena lär känna varandra, först av en slump och sen med flit. Det är ingen överraskning för någon när de blir förälskade, men för en gångs skull förstår vi i alla fall vad de ser i varandra i stället för att tvingas acceptera att de blir kära för att handlingen kräver det.

Ethan börjar ana att det faktiskt är något annorlunda med Lenas familj och får till slut veta sanningen: de är magiker, ett människoslag som hållit sig dolda bland oss normala genom århundradena.

Nej, det är ingen originell idé. Och naturligtvis finns det onda och goda magiker, och det finns en förbannelse som måste övervinnas, och Ethan och Lena är precis så det-här-är-det-starkaste-någon-någonsin-känt-kära som tonåringar är.

Men det görs bra. Båda huvudpersonerna hanteras av skickliga skådespelare, och den originalitet som saknas i grundidén dyker i stället upp när slutet närmar sig. Det är då filmen tar skuttet från "helt okej" till "riktigt bra", och den var rätt nära redan innan. Den är skickligt regisserad, visuellt vacker, vägrar falla ner i normativa fällor och fräser rakt igenom Bechdeltestet. Om vi kan få en generation tonårstjejer att se Beautiful Creatures i stället för Twilight så ser det bra ut.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.

Tangled (2010) - 4/6

I Disneys version av Rapunzelsagan är hon en prinsessa som redan som spädbarn kidnappas av en ond häxa, Gothel (Donna Murphy). Rapunzels hår har magiska läkekrafter som Gothel vill använda för att hålla sig evigt ung, så hon spärrar in flickan i ett torn och säger åt henne att det är för hennes egen skull - världen utanför är mörk och grym.

Rapunzel (Mandy Moore) växer upp med bara kameleonten Pascal som sällskap. Hon tillbringar dagarna med att läsa samma böcker om och om igen och måla på väggarna. När Gothel, som hon kallar för mamma, ropar så slänger Rapunzel ner sitt hår så Gothel kan klättra upp. Rapunzels stora önskan är att få se de "svävande ljusen" på nära håll. Hon vet inte att de är papperslyktor som släpps iväg på den förlorade prinsessans födelsedag - hennes.

En dag är tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) på flykt med en stulen krona och hamnar i Rapunzels torn. Hon klipper till honom med en stekpanna, gömmer kronan och utkräver ett löfte att han ska visa henne de svävande ljusen. Samtidigt är han jagad både av kungens soldater och sina egna gamla skurkkompisar.

Det är inte en svårförutsägbar historia, även om det finns ett ögonblick nära slutet som jag faktiskt inte såg komma, och den utvecklar sig ungefär som man kan vänta sig. Den är rätt charmig och harmlös, men den påminner mig ständigt om varför jag tycker så mycket bättre om Frozen. 

Tangled är bedövande normativ och visuellt konservativ (ljust är bra och mörkt är dåligt, på ett så blatant sätt att det kunde ha kommit från femtiotalet), och den stereotypa berättelsen avlöper helt enligt sitt förbestämda mönster. Det här är en sorts animerad film som jag hoppades att vi hade börjat lägga bakom oss.

Transcendence (2014) - 5/6

Den teknologiska singulariteten är den tidpunkt - förhoppningsvis nära förestående, jag håller tummarna för "inom min livstid" - när mänskligheten uppfinner sann artificiell intelligens som är smartare än vi själva. Efter det finns det ingen anledning för den tekniska utvecklingen att stanna av eller sakta ner eller ens göra något annat än att accelerera exponentiellt, för om vi kan skapa något smartare än vi är så kan det skapa något smartare än det är, och på den vägen är det. Sen blir det kall fusion och nanoteknologi och därmed i praktiken oändligt med energi och produktionskapacitet, och så har vi ingen anledning att ha en ekonomi och världen blir en utopi.

Det är i alla fall teorin. Det är förstås rätt svårt att visa på film - utopier är tråkiga och det är svårt att porträttera den utvecklingen - även om Transcendence i alla fall gör ett bra försök att visa hur världens förändring skulle kunna arta sig. Tekniken vi ser här skulle verkligen skapa en ny värld, och den utvecklingen visas upp gradvis, accelererande, med en hälsosam dos av tvivel insprängd.

Dr Will Caster (Johnny Depp) är en av de främsta forskarna på den artificiella intelligensens område. Det enda han bryr sig om förutom det är sin fru Evelyn (Rebecca Hall), hans koppling till världen.

När den teknikfientliga terroristgruppen R.I.F.T. attackerar AI-laboratorier runt om i världen är det bara Wills kvar som har en chans att nå några resultat inom de närmaste decennierna. Själv blir han utsatt för ett mordförsök men överlever, tills det visar sig att kulan var poloniumförgiftad. Han har dagar kvar att leva.

Det är Evelyn som kommer på lösningen och presenterar den för deras forskarvän Max (Paul Bettany). Det närmaste någon kommit sann AI var när de kopierade en apas sinne och laddade upp det till en dator. Evelyn vill prova samma sak med Will. Max invänder att det är omöjligt, om de missar minsta lilla grej är det inte Will längre. Är Evelyn förblindad av kärlek eller är Max trångsynt?

De försöker, och de lyckas. Wills kropp dör men hans medvetande lever vidar i en kvantdator. R.I.F.T. anfaller och försöker förstöra datorn men Evelyn lyckas kopiera Will till internet och själv fly. Tillsammans med Will börjar hon förändra världen.

Det finns så mycket härligt med Transcendence. Till att börja med är den både smart och rent visuellt vacker, vilket man kan vänta sig när regissören är Christopher Nolans favoritfotograf Wally Pfister. Johnny Depp, alltjämt en av mina favoritskådespelare, har hittat tillbaka från sina Jack Sparrow-karaktärer till något mjukt och genuint, men han gör det ändå tvetydigt och det är där vi hittar det riktigt bra.

Transcendence får mig hela tiden att fortsätta gissa. Är Will fortfarande Will? Är R.I.F.T. på rätt eller fel sida? Kommer det här att visa sig vara mänsklighetens välsignelse eller dess förbannelse? Kan man lita på FBI-agenten Donald Buchanan (Cillian Murphy) eller på den gamle vännen Joseph Tagger (Morgan Freeman)? Hur hamnar vi i den förstörda värld som visas under de första minuterna? Vi förstår alla sidor i konflikten, alla gruppers motiv, och vi vet inte vilken sida vi själva borde stå på. Fler filmer borde fungera så här.

American Hustle (2013) - 5/6

Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

Hello Ladies: The Movie (2014) - 4/6

Den underhållande TV-serien Hello Ladies följer Stuart (Stephen Merchant, Ricky Gervais' toklånga parhäst) och hans försök att scora sin drömkvinna bland alla modeller och skådespelerskor i Los Angeles. I serien lyckas han aldrig och efter att den lades ner kom en långfilm för att avsluta historien.

Stuart bor fortfarande i ett fint hus med kompisen Jessica (Christine Woods) i gästhuset. Hon är en hoppfull skådespelerska som aldrig lyckas slå igenom. Stuart jobbar med nörden Rory (Kyle Mooney) och hans kompisar är tjocke Wade (Nate Torrence) och rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman). I korthet så är det här inte ett gäng som passar in bland jetsetarna i Los Angeles. Stuarts plan är att fixa in sig via Jessicas kk Glenn (Sean Wing) som har kontakter med festfixaren Alan (Stephen Tobolowsky).

Det är inte svårt att räkna ut hur en långfilmsavslutning på Hello Ladies måste sluta - Stuart måste växa som person, komma över sina komplex, och till slut finna kärleken. Det blir inga överraskningar på den fronten, det roliga - eller inte - är att se det hända, och se detaljerna växa fram.

Den här gången handlar det om att Stuarts gamla ex Trudy (Henrietta Meire), vars tokdumpning av honom fick honom att lämna England för Los Angeles till att börja med, ska komma och hälsa på tillsammans med Josh (Greg Tuculescu) som hon lämnade Stuart för. Stuart måste ha en toksnygg tjej att visa upp och lyckas faktiskt scora en modell men när hon sviker honom finns det bara en sak att göra: muta Jessica att låtsas vara hans flickvän. Och modell. Och kompis med Nicole Kidman...

Det blir roligt, även om Stephen Merchants komik också går ut på att framkalla skämskudde efter skämskudde. Jag satt bokstavligt talat med en filt runt mig som jag drog framför ögonen när det blev alldeles för pinsamt. Ibland är det igenkänning, ibland är det bara jobbigt.

Men för det mesta är det kul. Förutsägbart, men kul. Ibland rentav charmigt. Stuart är trots allt en figur det är svårt att tycka illa om, särskilt när han till slut får sin insikt och vänder skutan rätt.

Magic in the Moonlight (2014) - 3/6

En dag kommer jag kanske att sluta tjata om Colin Firth, men den dagen har inte kommit än. Hans skicklighet - och hans kemi med Emma Stone - är det enda som räddar Magic in the Moonlight från att bli tråkig. Den når ändå inte upp till att bli sevärd, men flera av Colin Firths scener gör just det.

Han spelar Stanley Crawford, en framgångsrik trollkonstnär som framträder sminkad till en asiatstereotyp under namnet Wei Ling Soo. Han är också känd som en oböjlig rationalist som tillbringar sin lediga tid med att avslöja charlataner och falska medier.

Hans gamle vän - och tillika trollkonstnär - Howard Burkan (Simon McBurney) dyker upp med en historia om ett amerikanskt medium, Sophie Baker (Emma Stone), som inte ens Howard lyckats genomskåda. Stanley avfärdar förstås alltihop; han är en stenhård cyniker. Howard övertygar honom att följa med till Côte d'Azur och avslöja Sophie som den bluff Stanley är säker på att hon är. Howard verkar faktiskt inte lika säker.

De reser till familjen Catledges herrgård, där Sophie håller seanser och har charmat den unge Brice Catledge. Och hon är övertygande, så övertygande att Stanley faktiskt inte kan komma på hur hon gör det. Och naturligtvis - det är en romantisk komedi, trots allt - spirar känslor mellan Sophie och Stanley.

Jag gillar att Magic in the Moonlight faktiskt inte tar den helt uppenbara vägen med sin historia, även om det länge verkar som om den ska det. Och scenerna där manuset och Colin Firth får samarbeta är faktiskt hur fina som helst. I filmens bästa scen pågår ett samtal mellan Stanley och hans älskade släkting Vanessa (Eileen Atkins) på två nivåer samtidigt. Orden säger en sak och betydelsen en helt annan.

Det är sånt jag kommer att minnas av Magic in the Moonlight. Ännu en fjäder i Colin Firths hatt, men inte den han ska vara stoltast över.

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6

Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.

And So It Goes (2014) - 5/6

Ibland känner jag mig pinsamt lättmanipulerad. Jag kan invända mot nästan varenda detalj i And So It Goes, och jag förstår varenda dålig recension den fått. Jag kan inte försvara den på något rationellt plan. Den har inte mycket nytt, och den som inte kan förutsäga slutet efter en kvart har sett alldeles för lite film i sitt liv.

Men om jag ska gå efter effekten den hade på mig, känslorna den gav mig, då är det här en riktigt bra film. Kanske var jag ovanligt blödig när jag såg den, eller så råkade den bara träffa just mig. Det enda jag vet är att den rörde mig.

Den börjar med Oren Little (Michael Douglas), en till synes känslolös man i fastighetsbranschen som försöker sälja ett visst hus för ett pris som alla - utom han - tycker är för högt. Han bor i ett lägenhetshus som han äger och är allmänt illa omtyckt av grannarna - sångerskan Leah (Diane Keaton), tvåbarnsmamman Kate (Annie Parisse) och det gravida paret Kennedy (Yaya DaCosta) och Reggie (Albert Jones). Oren är helt enkelt en riktig gubbjävel; det enda han bryr sig om förutom sig själv och sitt företag är att besöka sin frus grav.

Förändringen börjar när Orens son, en långtidsknarkare som nu klantat in sig i fängelse, dyker upp med sin för Oren okända dotter Sarah (Sterling Jerins) och ber honom ta hand om henne under fängelsetiden. Oren vägrar naturligtvis men Sarah hamnar där ändå; hon har ingen annan stans att bli av och ingen kontakt med mamman.

Leah hoppar in och tar hand om flickan medan Oren börjar leta efter mamman. Men så slutar det förstås inte. Du vet hur det slutar. Men fan ta mig, det fungerar. När Orens bakgrund bit för bit blottläggs, när vi får veta mer om hur han blev det han är i dag, när Sarah nästlar sig in... det griper mig. Och då bryr jag mig inte ett dugg om allt annat man skulle kunna klaga på om man ville. Jag känner det i hjärtat, och jag njuter.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.

13 Going On 30 (2004) - 1/6

Trettonåriga Jenna Rink (Christa B. Allen) har det inte lätt. Hon är inte en av de coola populära Six Chicks, hon har tandställning och inga bröst, och hennes bästa kompis är den hopplöst ocoola grannen Matt Flamhaff (Sean Marquette).

På sin trettonårsfest blir hon utsatt för ett grymt spratt och önskar att hon vore "thirty, flirty and thriving". Hon vaknar upp som trettioåring (Jennifer Garner), med snygg pojkvän (Samuel Carlson), bästis (Judy Greer) och bra jobb på just den modetidning hon drömde om som barn, men inget minne av hur hon hamnade där.

Jenna kommer bara på en sak att göra: söka upp Matt (Mark Ruffalo). Han fanns ju alltid vid hennes sida. Men de har inte varit vänner på åratal och för honom är det bara konstigt att någon han kände som barn plötsligt dyker upp och vill ha hjälp.

Det går säkert att göra en fin, rolig film på det här temat, men det är inte den här filmen. Jennifer Garner gör vad hon kan för att porträttera en trettonåring i en trettioårings kropp men hur hårt hon än anstränger sig för att det ska bli charmigt och roligt så blir det bara pinsamt. När hon börjar dansa på en fest är det lika obekvämt att se som när hon blir lurad på sitt kalas.

Resten av berättelsen följer troget en utstakad, förutsägbar stig. Karaktärerna pratar och beter sig som de gör för att historien ska kunna rulla på, inte för att det finns någon vettig anledning till det. Naturligtvis undgår filmskaparna inte att trycka in en urtråkig, artificiell slutkläm och ett sockersött slut som ställer fler frågor än det besvarar.

Enligt Filmtipset är Freaky Friday en "liknande film". Tänk om den här hade varit i närheten.

You Can't Take It with You (1938) - 5/6

Alice Sycamore (Jean Arthur) kommer från en familj av excentriska bohemer. I hennes hus sysslar alla med sin hobby. Syster Essie (Ann Miller) dansar ständigt, hennes man Ed (Dub Taylor) leker med sin tryckpress, mamma Penny (Spring Byington) skriver pjäser, och i källaren bygger pappa Paul (Samuel S. Hinds) och kompisen DePinna (Halliwell Hobbes) fyrverkerier. Ryssen Kolenkhov (Mischa Auer) tittar in för att äta middag och lära Essie dansa. Tjänstefolket, Rheba (Lillian Yarbo) och Donald (Eddie Anderson), verkar älska stämningen i huset. Det finns till och med en tam korp (Jimmy).

Mitt i alltihop sitter morfar Martin Vanderhof (Lionel Barrymore), som en gång i tiden var en framgångsrik affärsman. En dag stod han i hissen på jobbet när han insåg att han inte hade roligt och genast tog hissen ner igen. Sen dess har han spritt sin filosofi, skaffat sig oräkneliga vänner, och levat lycklig. När nån enveten uppköpare tvunget vill tillskansa sig hans hus tackar han nej. Det är värt mer än pengar för honom.

Han vet inte att uppköparen jobbar för samma företag som hans dotterdotter arbetar på som sekreterare, och där hon även träffat högste chefens son Tony Kirby (James Stewart). De blir förälskade i varandra, men hur ska det gå när deras bakgrunder möts? Alice har inga illusioner om sin familj och Tonys pappa Anthony P. (Edward Arnold) är en stenrik och stenhård affärsman, medan mamman (Mary Forbes) är en snobb som är besatt av sin sociala status.

Det låter som en förutsägbar historia och visst, det är det. Men den är vacker också. Det brokiga gänget hemma hos Alice gör att det inte finns en trist sekund ("not a dull moment", som morfar Vanderhof säger) och James Stewart gör förstås det han alltid gör, men det blir riktigt underbart när morfar Vanderhof och Anthony P. Kirby pratar med varandra. Två gamla män som pratar om sina långa liv.

Det är faktiskt Edward Arnold, inte James Stewart, inte Jean Arthur och inte Lionel Barrymore, som gör den här filmen så fin som den är. Hans karaktär är en kallblodig affärsman, till synes inte brydd om något annat än framgång och pengar och att krossa sina motståndare, men ganska snart - innan hans karaktärskurva börjat peka åt något särskilt håll - ser vi hans mänsklighet. Ju mer av den som kommer fram, desto mer tycker vi om honom. Anthony P. Kirby vaknar inte bara upp en dag som en ny människa, allt vi ser av honom är trovärdigt. Han är ingen karikatyr, han är en karaktär. Det är vad Edward Arnold gör honom till.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.