Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) - 1/6

Jag antar att Teenage Mutant Ninja Turtles aldrig har varit stor konst, men det här måste vara lågvattenmärket. Det är en tråkig, meningslös gryta full av saker vi har sett förut och aldrig nånsin behöver se igen. Det är ofattbart hur en film som handlar om sköldpaddsninjor kan vara så färglös.

Vi kan väl börja med det bra: sköldpaddorna har aldrig sett bättre ut. De är CGI-skapelser med detaljrikedom och realism - så realistiskt det nu kan bli när vi pratar om humanoida sköldpaddor. Deras färgade masker är slitna, trådiga tygstycken, sköldpaddsskinnen har små märken, och de rör sig som om de är på plats.

Men fin CGI har vi sett förut, och därmed har filmen slut på saker att erbjuda. Den ger oss nån löjlig historia om Fotklanen som försöker ta över New York City och bekämpas av dolda våldsamma rättsskipare. Journalisten April O'Neil (Megan Fox) är trött på att göra fluff och börjar rota i mysteriet, men ingen tror henne.

Till slut upptäcker hon sanningen: det är fyra humanoida sköldpaddsninjor, tränade av en humanoid råtta, som slåss mot Fotklanen och deras ledare Shredder (Tohoru Masamune) som tillsammans med en biskurk har nån knepig plan som går ut på att släppa ut gift i staden vilket på något sätt ska leda till att Fotklanen får styra och ställa som de vill.

Det är väldigt tråkigt. Det finns knappt en intressant scen i hela filmen och den envisas med övertydligt självmedvetna skämt där det är tänkt att publiken ska fylla i poängen och sen skrocka gott. Några skrock blir det aldrig, bara ånger. Inte bara för att man såg filmen, utan för att den gjordes.

Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

G.I. Joe: Retaliation (2013) - 1/6

Den första G.I. Joe-filmen var kanske den sämsta mainstreamfilm jag sett. Den här är inte riktigt lika dålig. Den förra gjorde mig arg. Den här gör mig bara uttråkad.

Ni som kommer ihåg den förra filmen har mitt medlidande och minns kanske att skurken Zartan (Arnold Vosloo) klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce) och slagit sig ner i vita huset. Samtidigt sitter skurkarna Cobra Commander (Joseph Gordon-Levitt i den förra, Luke Bracey (kropp) och Robert Baker (röst) i den här) och Destro (Christopher Eccleston i den förra, knappt med i den här) i ett underjordiskt fängelse där de hålls vid liv men förlamade. Tydligen bara för att jävlas med dem. Och det här är alltså den goda sidan.

Förra filmens hjälte Duke (Channing Tatum) leder numera G.I. Joe. En överarbetad och meningslös inledningssekvens presenterar hans underhuggare, biffen Roadblock (Dwayne "The Rock" Johnson), helyllekillen Flint (D.J. Cotrona), tjejen Lady Jaye (Adrianne Palicki) och den stumma ninjan Snake Eyes (Ray Park). Det finns förstås en massa andra också men de dödas tillsammans med Duke så att de ovan nämnda fyra ska få anledning att hämnas. Under tiden blir Cobra Commander befriad av ninjan Storm Shadow (Byung-hun Lee). Shit is on.

Handlingen är korkad och meningslös och har redan förärats fler ord än den är värd. Filmen består ändå till största delen av tråkiga stridsscener och slowmotionpromenader mot kameran; resten utgörs av exposition som levereras på klichéigast möjliga sätt.

Är det någon som inte är trött på sånt här? Är det någon som tycker det är underhållande att om och om igen se dessa snabbklippta slagsmål med nävar och svärd och pistoler, utan en gnutta originalitet någonstans, utan en enda sekund material som vi inte sett oändligt många gånger förut?

Jag kan inte släppa den här filmen utan att högt undra hur det kunde krävas två skådespelare för att ge liv till Cobra Commander. Karlen gör ingenting utom att prata, ändå är det en aktör som gör hans kropp och en som gör hans röst. Hur tråkigt hade Luke Bracey det där han knallade runt i en fånig kostym och höll käften? Varför slängde de ens pengar på en faktisk skådespelare när de kunde ha fått ut samma prestation ur en luffare för tio dollar och en öl?

G.I. Joe Retaliation innehåller exakt en scen jag tyckte om (när världens ledare samlats för att diskutera kärnvapennedrustning) vilket är mycket mer än dess föregångare lyckades prestera. Resten är bara idioti. Tråkig idioti.

The Ninja Mission (1984) - 1/6

På åttiotalet var det hett med ninjor. Väldigt, väldigt hett. Maskerade män sparkades och slogs, kastade kaststjärnor och klätrrade på väggar, gjorde volter och rörde sig förbannat tyst - om än oftast fullt synliga. Den svenska filmindustrin ville förstås inte missa tåget utan producerade i ninjavågens mitt The Ninja Mission, en finansiell framgång och tydligen en av Sveriges största exportprodukter. Det hindrar dock inte att den också är riktigt, riktigt usel. Och inte på ett roligt sätt, åh nej. Det här kan man inte skratta åt. Det här kan man bara lida sig igenom.

Det finns mycket att lida av. Skådespelarprestationer som ger ord som "bottennapp" ny innebörd. Dubbade engelska repliker med nästintill otroliga "spot the Swede"-accenter. Oändligt långa, oändligt sega actionscener som saknar betydelse för handlingen och bara består av ansiktslösa människor som dödar varandra. Filler, filler, filler och mer filler. Ett slut som gör filmen meningslös, som om det behövdes. Den besynnerliga förkärlek för slow motion som vi såg i Thriller - och det funkar inte bättre här.

Professor Markov (Curt Broberg) hoppade för nåt tiotal år sen av till Sovjetunionen, där han nu nått fantastiska men odefinierade framgångar inom kärnfusion. Sent omsider har han kommit underfund med att det kanske inte är så klipskt att ge sina hemligheter till Sovjet, så han har bestämt sig för att hoppa av igen, nu västerut. Han har fått kontakt med CIA men kräver att få träffa sin dotter Nadja (Hanna Pola) som bor i Sverige. Tyvärr har KGB fått nys om det hela.

Legosoldaten Mason (Christofer Kohlberg) räddar Nadja från KGB:s agenter, de goda agenterna lyckas få ut Markov, och allt verkar klappat och klart. Men KGB är kvickare än så, slår tillbaka, kidnappar både Markov och Nadja och stoppar in dem i en fabrik i Ryssland, medan de slår i sina fångar att de är fria i Sverige. Det är faktiskt en hyggligt okej idé men det är den enda i filmen. Markov går på det och har en väldigt emotionell återförening med dottern som inte sett honom sen hon var liten, och sedan börjar han arbeta.

Mason tar sig in i Ryssland och nåt i stil med den sista tredjedelen av filmen är en oändlig actionscen där han försöker få ut Markov och Nadja, och få med sig anteckningarna som professorn ivrigt håller på att dechiffrera - han skrev dem med en kod så komplex att bara han i hela världen kan knäcka den.

Vad har då ninjor med detta att göra? Inte mycket. Mason för befäl över ett gäng av dem, och är tydligen en själv. Ordet "ninja" används tre gånger i filmen och ninjorna själva spelar aldrig roll för handlingen. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett färdigt manus men någon briljant människa sa "ninjor är tokhett just nu, vi måste ha ninjor!". De kom med i titeln och omslaget men knappt i filmen. Vi tillbringar visserligen mycket tid med att se dem, dessa svartklädda maskerade mördare som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till, döda vitklädda maskerade ondingar som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till. Men de påverkar inte handlingen alls, de bara tar sig igenom intryckta, trista scener.

The Ninja Mission exemplifierar ordet "kalkonfilm". Den har inte en enda ljus sida, ingenting värt att minnas, ingenting spännande eller välgjort eller ens roligt. Det sägs att den slog hårt i Asien; i så fall är jag rädd för vad asiaterna tror om svensk film.

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) - 1/6

Såna här filmer gör mig arg. Bakom sig hade den så mycket talang, så mycket kompetens, så mycket pengar, så mycket avancerad teknik och ett grundmaterial som borde ha kunnat bli en riktigt underhållande hejdlös rolig actionfilm, och så blev slutresultatet något av den ruttnaste smörja jag sett. Jag har sett sämre filmer, men jag vet inte om jag någonsin sett en sämre film som inte haft en ursäkt. G.I. Joe: The Rise of Cobra hade förutsättningarna och gjordes av en stor studio 2009, inte av en hobbyamatör 1961.

Den bygger på G.I. Joe-leksakerna från åttiotalet, i Sverige marknadsförda under namnet Action Force. Jag har fortfarande några av figurerna i en plastpåse och några av serietidningarna i en låda och tyckte det var en fantastisk idé att göra film på det. G.I. Joe/Action Force är en antiterroristorganisation som består av specialiserade elitsoldater från alla världens hörn - de har en grönländsk sjöman, en hawaiiansk attackdykare, en koreansk-japansk kampsportsexpert och så vidare. Okej, det var övervikt mot amerikaner och de hade mer än en ninja, för ninjor är coola. De slåss mot Cobra som är en ond motsvarighet med sina egna specialister och ninjor.

Det kunde aldrig bli lysande, inte i Hollywood. Men det kunde ha blivit roligt. Det kunde ha blivit hisnande. Det kunde ha blivit förstklassig underhållning. Det kunde ha blivit en humorfylld, medryckande actionrulle. Vad fick vi i stället? En instruktionsbok i hur man gör en dålig actionfilm.

Leksaksfigurerna - och deras motsvarigheter i TV-serien och serietidningarna - hade alla kodnamn. Sjömannen kallades Shipwreck, attackdykaren Torpedo och så vidare. I filmen är kodnamnen kvar, förstås, men de har blivit en besynnerlig blandning av smeknamn och förnamn. Conrad Hauser (Channing Tatum) kallas till och med av sin flickvän för Duke, flera år innan han kommer i kontakt med G.I. Joe. Organisationens befälhavare Clayton Abernathy (Dennis Quaid) är tydligen allmänt känd som general Hawk. Det är likadant på den onda sidan. Ninjan Storm Shadow (Lee Byung-hun) har ett riktigt namn, men han kallades tydligen Storm Shadow redan som tioåring. Då bodde han förresten i Japan men det ansågs tydligen oartigt att prata något annat än engelska... jag orkar inte gå in på det.

Duke och hans kompis Ripcord (Marlon Wayans) är soldater, befäl av den progressiva sort som kallar sina underlydande för "ladies". De stöter på G.I. Joe under ett uppdrag och blir på nolltid deras bästa män. Ripcord är för övrigt där för att vara svart och därmed lustig, så det är han som snubblar och tar på sig en svindyr hightechrustning utan att lära sig använda den först. Han tänder även på Scarlett (Rachel Nichols) som är kallsinnig mot honom, så naturligtvis slutar det med att de hånglar oavsett hur mycket mer tillfredsställande det hade varit att för en gångs skull se den uppblåsta stroppen inte få drömtjejen.

Handlingen gäller nanobotar, framtagna för att utrota cancerceller men nu modifierade för att äta all metall vilket gör dem till ett utmärkt massförstörelsevapen. De kan också användas för att kontrollera människors hjärnor och få dem att inte känna rädsla, smärta eller tvivel, så Cobra använder dem för att skapa lojala supersoldater.

De har framtagits av vapenhandlaren McCullen (Christopher Eccleston) som i hemlighet jobbar för Cobra, som planerar att använda dem som terrorvapen. Det leder förstås till actionscener och biljakter med enstaka låtsaskänslig scen intryckt emellan i ett fåfängt försök att få oss att bry oss om de här pappfigurerna. De är hopkopplade med varandra på tillskruvade sätt - en av hjältarna delade barndom med en av skurkarna, en annan av hjältarna skulle gifta sig med en annan av skurkarna, det finns en förlorad bror nånstans, och såvitt jag kan utröna är alla dessa relationer en slump. Detta presenteras i återblick efter återblick efter återblick, den ena tristare än den andra.

G.I. Joe: The Rise of Cobra fick mig om och om igen att gapa av förvåning och klentrogenhet. Jag kunde helt enkelt inte tro det jag såg, att någon på allvar kunde ha gjort något så klichéfyllt eller korkat eller banalt. Det finns en halv bra replik i hela filmen och kanske en halv bra karaktär om jag är generös, och då bara tills han tar av sig masken. Jag blev argare och argare tills jag fräste så fort något nytt hände. Det är som om filmskaparna ansträngde sig för att trycka in varenda usel actionfilmskliché de kunde hitta, men inte hade nog med energi över för att passa in dem i filmen. I stället bara hänger de där som en slarvigt uppsatt postit-lapp, som om en uttjatad klichés närvaro är ett självändamål.

Framför allt är alltihop så oändligt tråkigt. Actionscenerna är tråkiga, mellanspelen är tråkiga, de oändliga återblickarna är tråkiga. Historien är ointressant, karaktärerna ointressanta, till och med miljöerna är meningslösa oavsett hur mycket CGI som pumpats in i dem. Jag kan med lite god vilja nämna en sekvens jag tyckte om, och den varade kanske två sekunder. Jag kan bara dra slutsatsen att den hamnade där av misstag.

Hur skulle G.I. Joe: The Rise of Cobra kunna vara sämre? Bara genom teknisk klantighet. Skakiga kameror, usel klippning, förvirrande redigering och kassa skådespelare - och då är det ändå ingen av den här filmens skådespelare som levererar något i närheten av vad de visat sig kunna i andra filmer. Men om den hade skurit ner sin budget hade den förmodligen av misstag blivit rolig och då i alla fall bidragit med den underhållning som riktigt usla filmer kan. Som den är nu ger den inte ett ögonblicks paus, det är bara anstötlig smörja från första sekunden till den sista.

G.I. Joe: The Rise of Cobra kunde ha varit så bra, så rolig, så oskuldsfullt underhållande. I stället är den ett oförsvarligt slöseri med pengar, tid, arbete och talang, och något så tragiskt som en Team America: World Police som tar sig själv på allvar. Om den meningen inte skrämmer bort dig från det här eländet finns det ingenting jag kan säga.

Mortal Kombat (1995) - 1/6

Det finns en ond parallellvärld som kallas Outworld. Den styrs av monstret Shao Khan (Frank Welker) och hans hovtrollkarl Shang Tsung (Cary-Hiroyuki Tagawa). De vill erövra alla andra världar och Jorden står för närvarande överst på önskelistan. Som tur är instiftade de äldre gudarna en regel för att minska interdimensionella erövringskrig, tydligen ett stort problem förr i tiden. Outworld utmanar varje värld på en kampsportsturnering som kallas Mortal Kombat; om Outworlds kämpar vinner tio turneringar på raken (en per generation) får de invadera.

Jorden ligger 0-9 i Mortal Kombat och har problem. Dess främste förkämpe Liu Kang (Robin Shou) tror inte på legenderna om Outworld och Mortal Kombat. Han tror verkligen inte på att Lord Raiden (Christopher Lambert) är den åskgud han utger sig för att vara utan ser honom som en bluffmakare och bedragare.

Det enda som får honom att ge sig av till den ö där Shang Tsung arrangerar Mortal Kombat är hans önskan att hämnas sin bror som föll för Shang Tsungs hand. Med sig har han Hollywood-kungfustjärnan Johnny Cage (Linden Ashby), som lider av att ingen tror att hans konster på film är på riktigt, och elitsoldaten Sonya Blade (Bridgette Wilson).

På Shang Tsungs ö slåss de mot reptilmonster och magiska ninjor medan Liu Kang vänslas med Shang Tsungs adoptivdotter, prinsessan Kitana (Talisa Soto). Outworlds ess i rockärmen är den fyrarmade Goro (Kevin Michael Richardson), som tydligen inte kan förlora. Varje gång han vinner absorberar Shang Tsung hans fiendes själ och blir ännu starkare. Det ser mörkt ut för Jorden.

Datorspelet Mortal Kombat var visuellt väldigt coolt, och det har förts vidare till filmen. Skådespelarna är duktiga på att sparkas, slåss och göra akrobatiska tricks, men de är desto sämre på att faktiskt skådespela och det mediokra manuset ger dem inte mycket att jobba med. Mortal Kombat lider av syndromet som gör mainstreamporr så fundamentalt oerotisk. Där är sexscenerna klart avskilda från resten. Vi ser lite dialog och sen passeras en tydlig gräns, ny musik spelas, och sexscenen börjar. Den avslutas, musiken slutar, och så är det dags för ny dialog. Sex och handling får aldrig samexistera. Likadant är det i Mortal Kombat, fast striden tar knullandets plats. Karaktärerna pratar och poserar, och sen bränns det igång med dålig technomusik medan det hoppas och sparkas, och så slutar musiken och det är dags att prata och posera igen.

Det rycker mig ur illusionen och får mig att sluta bry mig. Stridsscenerna är viktiga för handlingen och själva poängen med filmen men får inte smälta samman med den. Sekvenser där ingen slåss är bara transportsträcka, ett slags alibi för att ursäkta fler hoppsparkande demoner och extradimensionella samurajmonster. Mortal Kombat hade tjänat på att jobba lite mer på mellanspelen, och kanske på att injicera lite humor i den här bisarra historien om utomjordiska demonninjor.

Batman Begins (2005) - 6/6

Detta är Batmanfilmen vi väntade på. Den respekterar sitt grundmaterial men håller det inte för heligt, vilket är rätt sätt att närma sig en över sjuttio år gammal serietidningsmyt. Serier och film är två vitt skilda media och vi möter dem med helt olika förväntningar och troströsklar. Vi accepterar saker i serietidningar som bara ser löjliga ut på film. Det finns repliker som ser coola ut i en pratbubbla men som inte en skådespelare i världen kan uttala utan att göra sig till åtlöje. Serietidningskaraktärer kan lugnt häva ur sig långa haranger under den bråkdel av en sekund som det tar att ducka. Det kan aldrig fungera på film, och det vet bröderna Nolan om.

Det de gjort är att ta Batmans essens och placera honom i en värld som ligger så nära vår som möjligt. Han är fortfarande ett geni och ett fysiskt praktexemplar, men sådana existerar. Han har till synes oändliga dollarresurser, men rika människor finns. Han är fortfarande besatt av sina föräldrars mord, men besatthet är på riktigt.

Bröderna Nolan drar sig inte undan de gnagande frågorna runt Batmanlegenden. Där Tim Burton bara accepterade att Batman fixar en dräkt och en bil och en underjordisk grotta tar bröderna Nolan sig tid att förklara hur det gick till. Var kom grottan ifrån? Hur lyckas Batman hålla sig oupptäckt? Hur lärde han sig att slåss som en hel legion med ninjor? Where does he get all those wonderful toys?

Batman Begins är även unik på det sättet att den var den första och hittills enda Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. Batman Begins handlar inte om Scarecrow eller Ra's al Ghul, den handlar om Bruce Wayne. Filmens första scener presenterar oss för Wayne (Christian Bale), denne psykiskt ärrade man som söker mening i en till synes nihilistisk värld av skuggor och ondska. Vi möter honom i ett asiatiskt fängelse där han verkar se ett värde i att bråka med de andra fångarna. En mystisk man vid namn Henri Ducard (Liam Neeson) dyker upp och säger sig vara talesman för Ra's al Ghul (Ken Watanabe), ledaren för League of Shadows.

League of Shadows är en tusentals år gammal organisation som rör sig utanför lagen. När en civilisation blir för dekadent och korrupt ser League of Shadows till att den störtas. De krossade Rom, antände Londons stora brand och startade Digerdöden i Europa. De kan träna Bruce Wayne till att kunna bekämpa de brott han efter sina föräldrars mord hatar så mycket. Han antar deras erbjudande och går igenom en hård utbildning under Ducard.

Under tiden håller hans hemstad Gotham City på att falla sönder. Maffiabossen Carmine Falcone (Tom Wilkinson) har total makt och bekämpas bara av några få ärliga lagens tjänare, såsom åklagaren Rachel Dawes (Katie Holmes) och polischefen Jim Gordon (Gary Oldman). Tillsammans med psykiatern Jonathan Crane (Cillian Murphy) håller Falcone på med en vidsträckt plan vars fullständiga natur länge förblir oklar för oss. Jonathan Crane har utvecklat en hemsk psykoaktiv gas som orsakar skräckkänslor, hallucinationer och, i stora doser, permanent psykisk skada.

När Bruce Wayne till slut kommer hem får han hjälp av familjens butler Alfred (Michael Caine) och den av familjeföretagets VD ogillade Lucius Fox (Morgan Freeman). Den senare har i princip fri tillgång till företagets forskningsavdelning där det finns gott om prototyper som en spirande superhjälte kan ha nytta av. Wayne får sin dräkt, sin bil, sina gadgets. Han blir Batman och börjar slåss för rättvisa och den lilla människan, redo att offra liv och kärlek för Gotham Citys svaga.

Batman Begins presenterar en imponerande rollista. Få filmer har tillgång till så här mycket talang: Christian Bale, Liam Neeson, Gary Oldman, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Michael Caine. Var och en av dem hittar rätt melodi att spela inifrån sin roll. Lucius Fox avslöjar aldrig hur mycket han vet och förstår, Alfred är en konstant god närvaro, Jim Gordon är den förtvivlade ensamme gode polisen i en stad som ruttnar inifrån, Jonathan "Scarecrow" Crane är en psykopat som älskar att leka med mänskliga hjärnor, Henri Ducard är en hängiven anhängare av samma ideal som Batman men utan dennes moraliska regler, och Batman själv tvingar sig att vara övermänniska. Det är enda sättet för honom att motstå avgrundens blick.

Filmen tar all denna talang och skapar en historia som är spännande, fascinerande, meningsfull och medryckande actionfylld. Den tar tid på sig att berätta Batmans bakgrundshistoria och när jag såg den hade jag svårt att tänka mig en bättre Batmanfilm. Då visste jag inte att Batman Begins bara var uppvärmning.