G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) - 1/6

Såna här filmer gör mig arg. Bakom sig hade den så mycket talang, så mycket kompetens, så mycket pengar, så mycket avancerad teknik och ett grundmaterial som borde ha kunnat bli en riktigt underhållande hejdlös rolig actionfilm, och så blev slutresultatet något av den ruttnaste smörja jag sett. Jag har sett sämre filmer, men jag vet inte om jag någonsin sett en sämre film som inte haft en ursäkt. G.I. Joe: The Rise of Cobra hade förutsättningarna och gjordes av en stor studio 2009, inte av en hobbyamatör 1961.

Den bygger på G.I. Joe-leksakerna från åttiotalet, i Sverige marknadsförda under namnet Action Force. Jag har fortfarande några av figurerna i en plastpåse och några av serietidningarna i en låda och tyckte det var en fantastisk idé att göra film på det. G.I. Joe/Action Force är en antiterroristorganisation som består av specialiserade elitsoldater från alla världens hörn - de har en grönländsk sjöman, en hawaiiansk attackdykare, en koreansk-japansk kampsportsexpert och så vidare. Okej, det var övervikt mot amerikaner och de hade mer än en ninja, för ninjor är coola. De slåss mot Cobra som är en ond motsvarighet med sina egna specialister och ninjor.

Det kunde aldrig bli lysande, inte i Hollywood. Men det kunde ha blivit roligt. Det kunde ha blivit hisnande. Det kunde ha blivit förstklassig underhållning. Det kunde ha blivit en humorfylld, medryckande actionrulle. Vad fick vi i stället? En instruktionsbok i hur man gör en dålig actionfilm.

Leksaksfigurerna - och deras motsvarigheter i TV-serien och serietidningarna - hade alla kodnamn. Sjömannen kallades Shipwreck, attackdykaren Torpedo och så vidare. I filmen är kodnamnen kvar, förstås, men de har blivit en besynnerlig blandning av smeknamn och förnamn. Conrad Hauser (Channing Tatum) kallas till och med av sin flickvän för Duke, flera år innan han kommer i kontakt med G.I. Joe. Organisationens befälhavare Clayton Abernathy (Dennis Quaid) är tydligen allmänt känd som general Hawk. Det är likadant på den onda sidan. Ninjan Storm Shadow (Lee Byung-hun) har ett riktigt namn, men han kallades tydligen Storm Shadow redan som tioåring. Då bodde han förresten i Japan men det ansågs tydligen oartigt att prata något annat än engelska... jag orkar inte gå in på det.

Duke och hans kompis Ripcord (Marlon Wayans) är soldater, befäl av den progressiva sort som kallar sina underlydande för "ladies". De stöter på G.I. Joe under ett uppdrag och blir på nolltid deras bästa män. Ripcord är för övrigt där för att vara svart och därmed lustig, så det är han som snubblar och tar på sig en svindyr hightechrustning utan att lära sig använda den först. Han tänder även på Scarlett (Rachel Nichols) som är kallsinnig mot honom, så naturligtvis slutar det med att de hånglar oavsett hur mycket mer tillfredsställande det hade varit att för en gångs skull se den uppblåsta stroppen inte få drömtjejen.

Handlingen gäller nanobotar, framtagna för att utrota cancerceller men nu modifierade för att äta all metall vilket gör dem till ett utmärkt massförstörelsevapen. De kan också användas för att kontrollera människors hjärnor och få dem att inte känna rädsla, smärta eller tvivel, så Cobra använder dem för att skapa lojala supersoldater.

De har framtagits av vapenhandlaren McCullen (Christopher Eccleston) som i hemlighet jobbar för Cobra, som planerar att använda dem som terrorvapen. Det leder förstås till actionscener och biljakter med enstaka låtsaskänslig scen intryckt emellan i ett fåfängt försök att få oss att bry oss om de här pappfigurerna. De är hopkopplade med varandra på tillskruvade sätt - en av hjältarna delade barndom med en av skurkarna, en annan av hjältarna skulle gifta sig med en annan av skurkarna, det finns en förlorad bror nånstans, och såvitt jag kan utröna är alla dessa relationer en slump. Detta presenteras i återblick efter återblick efter återblick, den ena tristare än den andra.

G.I. Joe: The Rise of Cobra fick mig om och om igen att gapa av förvåning och klentrogenhet. Jag kunde helt enkelt inte tro det jag såg, att någon på allvar kunde ha gjort något så klichéfyllt eller korkat eller banalt. Det finns en halv bra replik i hela filmen och kanske en halv bra karaktär om jag är generös, och då bara tills han tar av sig masken. Jag blev argare och argare tills jag fräste så fort något nytt hände. Det är som om filmskaparna ansträngde sig för att trycka in varenda usel actionfilmskliché de kunde hitta, men inte hade nog med energi över för att passa in dem i filmen. I stället bara hänger de där som en slarvigt uppsatt postit-lapp, som om en uttjatad klichés närvaro är ett självändamål.

Framför allt är alltihop så oändligt tråkigt. Actionscenerna är tråkiga, mellanspelen är tråkiga, de oändliga återblickarna är tråkiga. Historien är ointressant, karaktärerna ointressanta, till och med miljöerna är meningslösa oavsett hur mycket CGI som pumpats in i dem. Jag kan med lite god vilja nämna en sekvens jag tyckte om, och den varade kanske två sekunder. Jag kan bara dra slutsatsen att den hamnade där av misstag.

Hur skulle G.I. Joe: The Rise of Cobra kunna vara sämre? Bara genom teknisk klantighet. Skakiga kameror, usel klippning, förvirrande redigering och kassa skådespelare - och då är det ändå ingen av den här filmens skådespelare som levererar något i närheten av vad de visat sig kunna i andra filmer. Men om den hade skurit ner sin budget hade den förmodligen av misstag blivit rolig och då i alla fall bidragit med den underhållning som riktigt usla filmer kan. Som den är nu ger den inte ett ögonblicks paus, det är bara anstötlig smörja från första sekunden till den sista.

G.I. Joe: The Rise of Cobra kunde ha varit så bra, så rolig, så oskuldsfullt underhållande. I stället är den ett oförsvarligt slöseri med pengar, tid, arbete och talang, och något så tragiskt som en Team America: World Police som tar sig själv på allvar. Om den meningen inte skrämmer bort dig från det här eländet finns det ingenting jag kan säga.