Nicolas Cage har en lång historia av att hitta dåliga filmer och försöka förgylla dem. Oftast lyckas han bättre än man kunde hoppas och det är väldigt sällan han är tråkig att titta på. Även i Seeking Justice är han det bästa, men det är inte bra nog. Han må vara omistlig i dåliga filmer, men det gör inte de dåliga filmerna omistliga.
Här spelar han Will Gerard, en lärare från New Orleans som kommer att visa sig betydligt bättre på att springa och hoppa och slåss än någon lärare jag nånsin träffat. Hans fru Trudy (January Jones) blir våldtagen och hamnar på sjukhus. Medan Will går fram och tillbaka i väntrummet dyker Simon (Guy Pearce). Simon representerar en hemlig organisation som skipar rättvisa där rättvisan går bet. Om Will vill att hustruns våldtäktsman ska dö är det bara att säga till, och lova att själv göra Simon en tjänst nån gång i framtiden. Will tar förslaget och finner sig indragen i en farlig härva när Simon ber honom döda en man som, enligt Simon, förtjänar det.
Simons organisation är en imponerande skapelse. Den verkar bestå av oräkneliga agenter - tydligen en försvarlig del av New Orleans befolkning - som inte har något bättre för sig än att övervaka Will Gerard, sitta och vänta på honom i bilar och hålla sig osynliga medan de filmar honom och försöker pressa honom till att mörda. De är oerhört hängivna och lojala, och av deras färdigheter att döma är de dessutom ninjor allihop. De rör sig tysta och osedda, omöjliga att fånga. Om poliskåren vore hälften så stor och hälften så bra som de här killarna så skulle det inte finnas någon brottslighet kvar.
Jag vet, man ska inte tänka på sånt. Man ska slappna av och titta på när Nicolas Cage springer genom staden och ser ut som sitt vanliga förtvivlade jag. Men saken är den att jag tänker på det. I stället för att bry mig om karaktärerna eller vart handlingen är på väg börjar jag ställa frågor, som varför Simons killar behöver Will Gerard till att börja med, och längta efter mer, som kanske en mindre pliktskyldig behandling av de moraliska problemen med att ta lagen i egna händer. Det är tecken på att det är en dålig film jag ser.
Här spelar han Will Gerard, en lärare från New Orleans som kommer att visa sig betydligt bättre på att springa och hoppa och slåss än någon lärare jag nånsin träffat. Hans fru Trudy (January Jones) blir våldtagen och hamnar på sjukhus. Medan Will går fram och tillbaka i väntrummet dyker Simon (Guy Pearce). Simon representerar en hemlig organisation som skipar rättvisa där rättvisan går bet. Om Will vill att hustruns våldtäktsman ska dö är det bara att säga till, och lova att själv göra Simon en tjänst nån gång i framtiden. Will tar förslaget och finner sig indragen i en farlig härva när Simon ber honom döda en man som, enligt Simon, förtjänar det.
Simons organisation är en imponerande skapelse. Den verkar bestå av oräkneliga agenter - tydligen en försvarlig del av New Orleans befolkning - som inte har något bättre för sig än att övervaka Will Gerard, sitta och vänta på honom i bilar och hålla sig osynliga medan de filmar honom och försöker pressa honom till att mörda. De är oerhört hängivna och lojala, och av deras färdigheter att döma är de dessutom ninjor allihop. De rör sig tysta och osedda, omöjliga att fånga. Om poliskåren vore hälften så stor och hälften så bra som de här killarna så skulle det inte finnas någon brottslighet kvar.
Jag vet, man ska inte tänka på sånt. Man ska slappna av och titta på när Nicolas Cage springer genom staden och ser ut som sitt vanliga förtvivlade jag. Men saken är den att jag tänker på det. I stället för att bry mig om karaktärerna eller vart handlingen är på väg börjar jag ställa frågor, som varför Simons killar behöver Will Gerard till att börja med, och längta efter mer, som kanske en mindre pliktskyldig behandling av de moraliska problemen med att ta lagen i egna händer. Det är tecken på att det är en dålig film jag ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar