Jag är inget större fan av japansk tecknad film eller anime eller manga eller vad nu de besatta fanboysen vill kalla det. Det är en konstform jag mer eller mindre avfärdat, med några få undantag som jag överraskat mig själv genom att tycka om: Spirited Away, Metropolis, Min granne Totoro. Nyligen insåg jag att de där undantagen också utgör samtliga japanska tecknade filmer jag sett, så sett från en annan vinkel tycker jag om all japansk tecknad film. Faktum är att jag har nått insikten att det inte är filmerna jag ogillar utan fansen. Bevare mig från esoteriktörstande japanofilpretton, det är inte min crowd. Därmed har jag även bortstötts från deras favoritämne.
Det ovanstående har inte mycket med resten av recensionen att göra, för Prinsessan Mononoke har jag länge velat se och på något plan tillhör den en bildad cineasts repertoar. Jag tror aldrig jag läst en negativ recension av den och Filmtipset hävdade bestämt att den var en riktig fullpoängare för mig. Så det enda jag egentligen var orolig för var uppblåsta förväntningar.
Oron visade sig ogrundad. Prinsessan Mononoke är en av de ljuvliga filmer som skapar en egen, trovärdig, trollbindande värld och använder sin konstart på ett sätt som ingen annan kan matcha. Precis som Persepolis hade den inte kunnat göras lika bra som live-action; animation är helt rätt väg att välja för det här materialet.
Och vackert, ja, vackert är det. Till och med när det är besatta monster och blinda gamla gudar så är det vackert. Till och med mina Pixarknarkande ögon, som vant sig vid det datorassisterade utseendet hos Up eller WALL-E, tycker att Prinsessan Mononokes skiftande miljöer uppnår en skönhet som överträffar Paradise Falls eller den soptäckta framtidsvärlden.
Handlingen är förvånansvärt komplex, med åtskilliga sidor som alla är fiender till varandra och så stackars prins Ashitaka i mitten som helst vill att alla ska vara vänner. Han kommer från ett isolerat folk långt bort i öster, som en dag angrips av en besatt vildsvinsgud. Ashitaka (Yōji Matsuda) försöker få det mäktiga monstret att byta väg men tvingas till slut ta till pilbågen och drabbas av en förbannelse. Byns sierska (Mitsuko Mori) förklarar att förbannelsen kommer att sprida sig genom hans kropp och slutligen döda honom. Hon råder honom att med öppna ögon resa västerut, kanske finns någonstans ett botemedel.
Där blir han inblandad i en strid mellan människor och natur. I hjortgudens skog lever vargguden Moro (Akihiro Miwa) och vildsvinsguden Okkotonushi (Hisaya Morishige) tillsammans med sin avkomma; Moro har även uppfostrat människoflickan San (Yuriko Ishida) efter att den lilla som spädbarn lämnades som offer till de gamla gudarna. San hatar människorna, särskilt fru Eboshi (Yūko Tanaka) som driver ett järnbruk och bevakar svartkrutets hemlighet. Hon skövlar skogen för att få bränsle till sina eldar och dödar djuren med sina bössor.
Det låter som en gott-mot-ont-historia av standardsnitt; de goda naturliga djuren mot de onda onaturliga människorna, men så enkelt är det inte. Fru Eboshi har sina ljusa sidor; hon ger jobb till prostituerade och spetälska och vill sina undersåtar genuint gott. Själv ansätts hon av samurajer som vill inta järnbruket och stjäla krutets hemlighet. Det är inte fred bland människorna och samma sak gäller ute i skogen där Moro och Okkotonushi inte alls är överens om hur hotet från människorna ska bemötas och deras stammar lever som rivaler. San står benhårt på vargarnas och sin adoptivmors sida. Mitt i detta försöker Ashitaka mäkla fred och förespråka balans mellan människornas och djurens värld. Det blir inget sagoslut av det här.
Prinsessan Mononoke är en sann fantasi, en underbar film full av förundran, skönhet, känslor och karaktär. Den får mig att längta efter en uppföljare eller åtminstone fler berättelser i samma värld, bara så att jag ska kunna få återvända dit igen. Och slutscenen - jag pratar om de sista två sekunderna - är så perfekt att jag precis hann tänka "hoppas att den slutar exakt nu" innan eftertexterna dök upp.
Det ovanstående har inte mycket med resten av recensionen att göra, för Prinsessan Mononoke har jag länge velat se och på något plan tillhör den en bildad cineasts repertoar. Jag tror aldrig jag läst en negativ recension av den och Filmtipset hävdade bestämt att den var en riktig fullpoängare för mig. Så det enda jag egentligen var orolig för var uppblåsta förväntningar.
Oron visade sig ogrundad. Prinsessan Mononoke är en av de ljuvliga filmer som skapar en egen, trovärdig, trollbindande värld och använder sin konstart på ett sätt som ingen annan kan matcha. Precis som Persepolis hade den inte kunnat göras lika bra som live-action; animation är helt rätt väg att välja för det här materialet.
Och vackert, ja, vackert är det. Till och med när det är besatta monster och blinda gamla gudar så är det vackert. Till och med mina Pixarknarkande ögon, som vant sig vid det datorassisterade utseendet hos Up eller WALL-E, tycker att Prinsessan Mononokes skiftande miljöer uppnår en skönhet som överträffar Paradise Falls eller den soptäckta framtidsvärlden.
Handlingen är förvånansvärt komplex, med åtskilliga sidor som alla är fiender till varandra och så stackars prins Ashitaka i mitten som helst vill att alla ska vara vänner. Han kommer från ett isolerat folk långt bort i öster, som en dag angrips av en besatt vildsvinsgud. Ashitaka (Yōji Matsuda) försöker få det mäktiga monstret att byta väg men tvingas till slut ta till pilbågen och drabbas av en förbannelse. Byns sierska (Mitsuko Mori) förklarar att förbannelsen kommer att sprida sig genom hans kropp och slutligen döda honom. Hon råder honom att med öppna ögon resa västerut, kanske finns någonstans ett botemedel.
Där blir han inblandad i en strid mellan människor och natur. I hjortgudens skog lever vargguden Moro (Akihiro Miwa) och vildsvinsguden Okkotonushi (Hisaya Morishige) tillsammans med sin avkomma; Moro har även uppfostrat människoflickan San (Yuriko Ishida) efter att den lilla som spädbarn lämnades som offer till de gamla gudarna. San hatar människorna, särskilt fru Eboshi (Yūko Tanaka) som driver ett järnbruk och bevakar svartkrutets hemlighet. Hon skövlar skogen för att få bränsle till sina eldar och dödar djuren med sina bössor.
Det låter som en gott-mot-ont-historia av standardsnitt; de goda naturliga djuren mot de onda onaturliga människorna, men så enkelt är det inte. Fru Eboshi har sina ljusa sidor; hon ger jobb till prostituerade och spetälska och vill sina undersåtar genuint gott. Själv ansätts hon av samurajer som vill inta järnbruket och stjäla krutets hemlighet. Det är inte fred bland människorna och samma sak gäller ute i skogen där Moro och Okkotonushi inte alls är överens om hur hotet från människorna ska bemötas och deras stammar lever som rivaler. San står benhårt på vargarnas och sin adoptivmors sida. Mitt i detta försöker Ashitaka mäkla fred och förespråka balans mellan människornas och djurens värld. Det blir inget sagoslut av det här.
Prinsessan Mononoke är en sann fantasi, en underbar film full av förundran, skönhet, känslor och karaktär. Den får mig att längta efter en uppföljare eller åtminstone fler berättelser i samma värld, bara så att jag ska kunna få återvända dit igen. Och slutscenen - jag pratar om de sista två sekunderna - är så perfekt att jag precis hann tänka "hoppas att den slutar exakt nu" innan eftertexterna dök upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar