Pixar är studion som för alltid förändrade vad animerad film innebär. Med Toy Story bröt de ny teknisk mark men de är inte bara datorgenier; de är otäckt skickliga karaktärsskapare, världsbyggare och historieberättare också. Jag har aldrig sett en Pixarfilm jag inte tyckte om och flera av deras verk är bland det bästa som gjorts inom animerad film: WALL-E, Ratatouille, Finding Nemo. De har hittat den magiska skärningspunkten där de lyckas underhålla alla, från små barn till vuxna, utan att någon måste göra eftergifter. Det finns lika mycket i Finding Nemo för mig som för en femåring, och även när jag inte väntar mig att älska en Pixarfilm - Ratatouille, Toy Story 3 - förtrollas jag av magin och blir värnlös.
Trots denna imponerande filmografi som är ett bevis på vad som händer när man samlar en hel hög genier i samma rum, ungefär som Industrial Light and Magic var 10-20 år tidigare, så finns det en av deras filmer som höjer sig över de andra och förtjänar titeln mästerverk: Up. Om en film först ger mig en varm känsla i magen, sen får mig att gråta, sen får mig att skratta och sen får mig att gråta floder för att slutligen lämna mig med samma varma känsla som den började med, bara tusen gånger starkare och åtföljd av en obändig uppfattning att det står rätt till med världen, då är det en bra film. Det är precis vad Up gör och det är precis vad Up är.
Vi möter dess huvudperson Carl Fredricksen (Jeremy Leary) när han är en liten, blyg pojke som fantiserar om äventyr i fjärran länder. Han stöter på den sprudlande glada Ellie (Elizabeth Docter) som delar hans drömmar; tillsammans talar de om att resa till Sydamerika och besöka Paradise Falls. Dit har deras idol, upptäcktsresanden Charles Muntz (Christopher Plummer), rest i sitt väldiga luftskepp, på jakt efter en av vetenskapen okänd jättelik fågel.
I en av de vackraste ordlösa sekvenser som visats på film ser vi Ellie och Carl bli vuxna, gifta sig med varandra, förvandla ett gammalt hus till sitt drömhem, och åldras tillsammans medan de försöker spara ihop till sin drömresa till Paradise Falls. Här får Up mig att gråta för första gången. Vad är det för en film som får en att gråta redan i början? En fantastisk film.
Till slut sitter Carl som gammal änkling, nu med Edward Asners röst, ensam i sitt pittoreska hus som han vägrar lämna trots att alla de närliggande husen rivits för att ge plats åt nybyggda stadskvarter. Under ett bråk med en byggjobbare klipper Carl till med sin käpp, och då är det över. Han måste flytta till ett ålderdomshem, men han har en natt kvar i sitt gamla hus. Den natten använder han så gott han kan och när morgonen kommer är huset fullt av ballonger som han fyller med helium, och huset börjar röra sig, och det lyfter, och så är han på väg till Paradise Falls.
Visst är det helt omöjligt, och det är inte det sista omöjliga vi får se i filmen. Det spelar ingen roll. Up är realistisk där och när den behöver, och resten av tiden tillåter den sig att vara en hämningslös fantasi. Annars hade det varit fruktansvärt att en liten pojke - Russell (Jordan Nagai) - kommit med som ofrivillig fripassagerare på flygturen. Vi hade kunnat dra fasansfulla slutsatser av en del av det vi ser när Carl kommit fram. Som tur är så utspelar sig Up inte i verkligheten. Den är på allvar, ja. På riktigt, nej. Och ständigt rolig.
Samtidigt som jag vill berätta om allt det fantastiska som Carl och Russell upplever så vill jag hålla tyst och låta er uppleva det tillsammans med dem. Jag vill prata om fåglar och hundar och choklad och flygplan och luftskepp, men tvingar mig att låta bli. Det kan aldrig bli så bra i text som i bild.
Pixar är alldeles för skickliga för att falla i The Polar Express-fällan och låta sina karaktärer sjunka ner i the uncanny valley. Deras människor ser inte ut som människor; det hade aldrig fungerat. I stället är de noggrant konstruerade för att utstråla precis det skaparna vill att de ska utstråla. Carl är varenda gammal morfar du någonsin sett, Russell är varenda liten överviktig pojke. Att fästa sig vid att de skulle se groteska ut i verkligheten är att missa poängen. På film fungerar de, och blir oss lika kära som någonsin mänskliga karaktärer. Kanske mer. Dessutom är en av dem en gammal man och den andre ett asiatiskt barn. Hur ofta ser vi det?
Dessa karaktärer lever i en briljant sagovärld, skapad av fantasi och barnslig förundran. Vi skrattar och vi känner, vi drömmer och vi önskar att vi var där, vid Paradise Falls. Att vi fick uppleva djungeln och bergen och det där luftskeppet som ser ut som det verklighetens luftskepp drömde om att vara, hundarna och fågeln och... nej, jag ska inte avslöja mer.
Up är inte bara ett animerat mästerverk, den är ett mästerverk som inte hade kunnat göras lika bra i någon annan konstform. Pixar kan sitt gebit utan och innan; de vet inte bara hur man övervinner animeringens nackdelar utan hur man förvandlar dem till fördelar och bygger genialitet av dem. Med Up har de skapat pur skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar