Som sjuttonåring stal Henri Young (Kevin Bacon) fem dollar för att köpa mat till sin hungriga syster. Han åkte fast, hamnade på Alcatraz, försökte rymma, sattes i isoleringscell i tre år och när han till slut kommer ut därifrån är han så brutalt förstörd inombords att han nästan genast mördar en annan fånge i fängelsematsalen.
Mordfallet hamnar hos den färske advokaten James Stamphill (Christian Slater) som i dossieren ser något mycket större än ännu ett mord innanför fängelsemurarna. Det blir ett principfall för Stamphill som i rättegångssalen ställer sig upp och beskyller Alcatraz, dess direktör Milton Glenn (Gary Oldman) och hela fängelsesystemet för Youngs dåd.
Han kämpar med sina chefer som försökte ge honom ett snabbt och lätt fall att börja karriären med, han kämpar med sina motståndare som inte tänker ta hans anklagelser utan att försvara sig, men framför allt måste han kämpa med Young själv som efter tre år i mörker och ensamhet inte är ett dugg intresserad av att rädda sig själv. Han vill mycket hellre sitta och prata, spela kort, vara en vanlig människa.
Murder in the Firsts bästa scener - huvudsakligen spelet mellan Young och Stamphill - är helt och hållet Kevin Bacons förtjänst. Han rör sig, ser ut, talar och andas som en fysiskt och psykiskt knäckt man som ser demoner överallt och har förvandlats till ett halvmänskligt paket av plåga och skräck. Slaters Stamphill vet ingenting om Youngs värld och hans tafatta försök att föra in lite ljus besvaras med tom cynism. Young har gett upp. Inte ens hotet om dödsstraff motiverar honom.
På andra sidan av det juridiska slagfältet radar William H. Macy upp ännu en av sina minnesvärda biroller som åklagaren i mordfallet, och Gary Oldman är den store skurken i historien, en brutal, sadistisk, maktfullkomlig, oåtkomlig skräckfigur. Roller som denna kan han bränna av med bakbundna händer och då finns alltid risken att man börjar göra just det.
Murder in the First påstår sig bygga på en sann historia, och medan det i stora drag stämmer är detaljerna kraftigt förvridna till Youngs fördel. I verkligheten satt han bara isolerad några månader och begick inte mordet förrän ett år efter att han kom ut, men framför allt var han ingen stackars tonårig Jean Valjean utan en vanerånare, mördare och pigg gisslantagare. Filmen gör mycket av att Youngs originalbrott var en stöld på fem dollar; att han i själva verket var förhärdad brottsling förtar något av den känslomässiga styrkan.
Historien, så som den presenteras, fungerar. Bacons skådespel är lysande. Jag önskar bara att de hade tagit den verkliga berättelsen och försökt filma den i stället. Den var intressant nog i sig. Och varför de valde att stryka Slaters karaktärs riktiga namn och ersätta det med namnet hos en av Youngs medbrottslingar som sköts under flyktförsök... det kommer jag nog aldrig att begripa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar