Innan James Cameron gjorde världens dyraste film - Avatar - gjorde han världens dyraste film - Titanic. Den första gången tog han betydligt fler risker och som brukligt är lyckades han betydligt bättre. Det fanns en lång period i slutet av nittiotalet när det oavbrutet tjatades om Titanic och den fortsatte gå på biograferna, till synes i oändlighet. Jag minns en insändare som insiktsfullt sa att Titanic inte längre var ett skepp som sjönk 1912 utan en film som fick en massa Oscar 1998.
Så är det inte längre; Titanic är ett fartyg igen och filmens hype har lugnat ner sig. Lite synd är det, för Titanic är ett riktigt bra exemplar i sin genre. Det är en vacker film, skickligt gjord, och väl spelad. Även om halva biopubliken - halvan med Y-kromosom - var där för att den andra halvan släpade dit dem så behövde de i alla fall inte sitta igenom en dålig film.
I nutid undersöker skattjägaren Brock Lovett (Bill Paxton) Titanics vrak. Han letar efter en nästintill ovärderlig diamant som kallas Coeur de la Mer, havets hjärta. Den undgår honom, men han hittar en gammal kolteckning av en vacker, naken, ung kvinna som vi känner igen som Kate Winslet. När han visar den på TV rycker en gammal kvinna (Gloria Stuart) till, för hon känner igen teckningen. Det är hon, 84 år tidigare. Vi ser en hastig minnesbild, en ung man som ritar av henne.
Kvinnan påstår sig vara Rose DeWitt Bukater, som enligt de officiella registren ska ha dött när Titanic sjönk. Genom att prata om Coeur de la Mer - som ingen utanför Lovetts besättning ska känna till - ser hon till att komma ombord på hans skepp. Där får hon en genomgång av vad som hände den där natten som hon säger sig ha varit med om, vilket är ett briljant drag från Camerons sida. När vi senare i filmen går igenom olyckan tillsammans med Rose vet vi hela tiden vad som pågår när skeppet reser sig mot himlen, bryts i två delar och slutligen sjunker.
Rose berättar för Lovetts besättning om sin resa med Titanic. I återblickarna spelas hon av Kate Winslet och är en ung kvinna av fin familj som hamnat i ekonomiska trångmål. Dessa ska lösas genom att hon gifter sig med Caledon Hockley (Billy Zane). Hon är inte förälskad i honom, men som hennes mor (Frances Fisher) uttrycker det: "Of course it's not fair. We're women."
Ombord på Titanic finns också den unge fattige amerikanen Jack (Leonardo DiCaprio) som vann en tredjeklassbiljett i ett pokerparti minuterna innan skeppet skulle avgå. Hans stig korsar Roses när hon en natt, desperat över den fälla hon tycker att hennes liv förvandlats till, klättrar upp på relingen och överväger att kasta sig ner i det kalla mörka vattnet. Han pratar med henne, försöker övertala henne att komma in på däck igen, och fångar henne när hon faller.
Så börjar en rörande kärlekshistoria, berättad med den gamla Roses berättarröst. När Jack tvingas klä sig i frack och umgås i Roses rika kretsar hör man fortfarande kärleken i hennes röst när hon säger att han måste ha varit nervös. Det var han säkert också, men han sköter sig oklanderligt, till och med när de elakare delarna av Roses umgängeskretsar hånar honom för hans blygsamma ursprung. Rose kan inte släppa honom med blicken. Jack, å sin sida, tycker sig ha hittat sin blomma som växer i en komposthög. Bland de här människorna som tillbringat sina liv med stövelklacken på hans nacke har han funnit en som har ett inre ljus och en värme.
Titanic kan verka formulaisk och klichéartad, men den bryter från mönstret på viktiga sätt. Caledon Hockley är inte bara en vidrig karlslok. Roses mor är ingen oförsonlig bitch. Jack är ingen fritänkande hippie som för in nya idéer i Roses tillslutna värld; det är kanske snarare tvärtom. Framför allt ser vi något ganska sällsynt: en trovärdig kärlekshistoria, skapt ur ett välskrivet manus och två duktiga skådespelare som fortfarande hade sina största verk framför sig.
Rose och Jack kunde mycket väl ha träffats på det här viset och blivit attraherade av varandra. Vi förstår vad det är de ser hos varandra och det betyder mer än en miljon perfekta, påkostade skeppsmodeller. Jag önskar att James Cameron fortfarande mindes den sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar