Tim Burton har gjort några av de senaste tjugo årens mest originella, personlighetsfyllda och minnesvärda filmer. När man ger honom en stor sandlåda att leka i så kan man räkna med att något bra dyker upp när han är klar. Om han dessutom samarbetar med Johnny Depp verkar framgången praktiskt taget garanterad: Charlie and the Chocolate Factory, Edward Scissorhands, Sleepy Hollow, Ed Wood och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street hävdar i alla fall just det.
Även utan Depp har han gjort Big Fish och The Nightmare Before Christmas; han är helt enkelt en pålitlig leverantör av annorlunda filmer som hittar sin egen nisch i verkligheten. Hans versioner av Batman må inte ha varit perfekta och de kommer inte i närheten av Batman Begins och Dark Knight, men det är svårt att inte älska det vintriga Gotham City i Batman Returns.
På hans meritlista finns det egentligen bara en film som sticker ut som ett missljud mitt i en symfoni med kungliga kammarorkestern: Planet of the Apes. Om det inte hade stått "Tim Burton" på filmen hade jag aldrig anat att han var inblandad.
Jag är inte vidare förtjust i den första Planet of the Apes heller så till att börja med förstår jag inte varför man skulle vilja göra om den. Om man nu ska det så finns det en hel del arbete att göra, och på flera plan tycker jag att Burton och hans gäng lyckas.
Aporna är till exempel mycket mer realistiska än de var i originalfilmen. Där såg de ut som människor med plastmasker, här ser de ut som apor. De manliga aporna, i alla fall. De kvinnliga aporna ser ut som söta flickor med inte alltför heltäckande, gulliga apmasker, antagligen därför att det ska flörtas mellan Mark Wahlberg och Helena Bonham Carter och det funkar ju inte om hon ser ut som en apa. Det motsatta förhållandet hade förmodligen gått obemärkt förbi. Över huvud taget är filmen visuellt imponerande, vilket till och med i science fiction ofta betraktas som en bonus; det är praktiskt taget ett krav.
Helena Bonham Carter är också den som gör bäst ifrån sig som Ari, en idealistisk chimpans som anser att alla arter är jämlika och därför sluter sig till Mark Wahlbergs hjälte Leo, en jordisk astronaut som kraschlandar på en planet där apor härskar över förslavade människor. Det kan inte vara lätt att agera när man ska se ut som en söt halvapa och vara kär i Mark Wahlberg samtidigt som man tvunget ska tycka att han är vidrigt ful.
Originalfilmens förutsägbara slut saknas här och har i stället ersatts av ett slut som bara kan besvaras med höjda ögonbryn, gapande mun och ett framstammat "va... va... vad i helvete...?". Jag har ingen aning om vad det var manusförfattarna försökte säga med den besynnerliga slutscenen där Leo kommer tillbaka till Jorden och... Nej. Det finns säkert en läsare eller två som inte vet hur den här filmen slutar och de ska inte berövas den totala förbryllelsen, ett ord jag just uppfann.
Filmen begår en grundläggande synd: den försöker göra allt och gör därmed ingenting. Det finns småskratt, men den är ingen komedi. Det finns relationsångest, men den är inget drama. Det finns politiska ställningstaganden som aldrig tas fullt ut utan alltid stannar innan det blir allvar. Planet of the Apes slösar bort något som är ett hyggligt koncept och framför allt ett som man hade kunnat göra väldigt mycket med.
Apor styr över människor. Det hade kunnat bli politik, satir, rykande aktuell samhällskritik, man hade kunnat ge sig in på djurens rättigheter och minkar och pälsfarmer och vegetarianism, eller så hade man kunnat angripa människor, dessa våldsamma förstörelsebenägna varelser. Den hade bara behövt välja en väg och hålla sig till den, utan att ta sig själv på särskilt stort allvar. Nu vet den inte vad den ska göra och det enda som återstår är att vi ska sitta och stirra på några människor och en apa som flyr genom vildmarken och vi fattar inte vad det är tänkt att vi ska vara intresserade av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar