Margaret Thatcher var Storbritanniens - och västvärldens - första kvinnliga premiärminister, den brittiska premiärminister som suttit längst i modern tid, och förblir en nästan obegripligt splittrande politisk figur. För sina anhängare är hon legendarisk, typexemplet på den principfaste konservative ledaren. För sina motståndare är hon praktiskt taget djävulen själv och de kan i mainstream-TV skoja om att hennes grav kommer att vara en kombinerad urinoar och danshall. Jag är övertygad om att hon levt ett fascinerande liv som skulle kunna bli en fantastisk film. Efter att ha sett The Iron Lady är jag fortfarande övertygad om det, men jag har inte sett det än.
Meryl Streep är i huvudrollen lika fantastisk som hon alltid är. Hon är en genialisk skådespelerska, en av de största och kanske den allra största i sin generation, och när hon spelar verkliga människor går hennes tolkning så nära in på livet att den gränsar till parodi. Så även här. Jag glömde bort att det inte var fru Thatcher jag satt och tittade på utan någon som förmodligen tillbringat oändliga timmar med att studera gammal film av henne. Meryl Streep gjorde sitt jobb, och troligen bättre än någon annan nu levande hade kunnat göra.
Filmen använder Thatchers senila ålderdom som ramberättelse. Hon lever ensam, skyddad av tungt beväpnade poliser och omhändertagen av troget tjänstefolk, medan hon jagar bort ensamheten genom samtal med sin hallucinerade, sedan länge döde make Denis (Jim Broadbent, perfekt i rollen). Det hade kunnat bli en egen historia, berättelsen om den gamla vars glansdagar ligger långt bakom henne. I stället blir det utdragna och ointressanta sekvenser som bara gör oss frustrerade medan vi väntar på att få se mer om den tid i Thatchers liv som gör det värt att göra film om henne.
Den tiden får vi visserligen se, men i kraftigt uppskruvad hastighet. När hon vid ett tillfälle säger att hon slagits varenda dag i hela sitt liv tror vi henne, men vi undrar också varför vi inte fick se det. Hon var en ung kvinna som kämpade sig fram till en plats i parlamentet, som klättrade upp inom det konservativa partiet, som tillskansade sig ledarplatsen och som sen höll premiärministerposten i över elva år; hon har säkert slagits.
Men det visas inte. Hon vill bli parlamentsledamot, hon blir parlamentsledamot. Det faktum att hon är kvinna avhandlas med en nedlåtande tirad från en politisk motståndare, därefter försvinner det. Hennes väg till det konservativa partiets ledarpost inleds genom förslag från hennes manliga partikamrater - själv tror hon inte att hon kommer att få se en kvinnlig premiärminister i sin livstid - och sen är hon efter ett kort träningsmontage plötsligt där. Jag tror inte att verklighetens lady Thatcher behövde ledas och knuffas till posten; jag tror att hon marscherade dit och ve dem som kom i vägen.
Hennes karriärs stora ögonblick avhandlas med samma brådska. Hon blir premiärminister, hon blir hatad, hon blir älskad, hon blir hatad igen. Lite Falklandskrig, lite poll tax, lite högkonjunktur, lite IRA, lite kalla kriget, lite Ronald Reagan, historien flödar vidare utan att stanna upp. Jag lär mig ingenting och framför allt får jag inget djup. Hur kände lady Thatcher när arga gruvarbetare anföll hennes bil och kallade henne monster? Vad rörde sig i hennes hjärta när hennes partikamrater började konspirera mot henne? Vi får glimtar av vad hon känner för de fallna soldaterna i Falklandskriget, men det är hastigt förbi.
The Iron Lady har väldigt bråttom och rör sig sällan bortom ytan. Den berättar att det fanns en järnlady, men ingenting om hur det var att vara järnladyn. Det kanske är svårt - lady Thatcher var nog inte typen som skriver smäktande dagböcker utan att bränna upp dem efteråt - men filmen har inga problem med att spekulera om att hon i sin demens hade långa hallucinatoriska samtal med sin man. Vi får lite om kvinnan som triumferade mot omöjliga odds, lite om den oböjligt principfasta politikern, lite om krigsledaren, lite om människan som splittrade sitt land i två läger som fortfarande hatar varandra, och ingenting om hennes djup. I slutändan hade jag fått ut mer av att se en annan film med Meryl Streep - Doubt, till exempel - och sen läst en kort artikel om Margaret Thatchers liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar