Jag gick på högstadiet första gången jag såg den här filmen, och då slog den rätt in i hjärtat. Den gjorde mig arg, upprörd, berörd, men ju äldre jag blir och ju fler gånger jag ser den desto mindre betydelse verkar den ha. Den är kompetent genomförd och väl spelad men den där massiva effekten jag minns kom nog snarare av att jag var en fjortonårig udda typ än av något verkligt värde hos filmen.
Welton Academy är en prestigefylld amerikansk internatskola av ett slag som inte existerar längre, så filmen måste vara förlagd till femtiotalet. Eleverna är privilegierade unga män som ska bli läkare och advokater. Lärarna och föräldrarna verkar överens om att individualism och initiativ är egenskaper som i möjligaste mån ska undertryckas; tänka fritt kan ungarna börja med när de är vuxna.
Till denna yrkesmannafabrik anländer John Keating (Robin Williams), en före detta Welton-elev som nu återvänder som engelsklärare. Han har passion för sitt ämne och är svår att tycka illa om. "Medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for". Han inleder med övningar för att visa på konformismens faror, något som inte faller i god jord hos resten av lärarkollegiet.
Några elever hittar hans gamla skolfoto och lär sig om Döda poeters sällskap, en grupp som han var med om att grunda och som gick ut på att samlas ute i skogen utanför Welton och läsa poesi för varandra. Eleverna bestämmer sig för att återuppliva sällskapet, men det verkar som en besynnerlig idé att bara sitta i en grotta och läsa poesi i förhoppningen att något magiskt ska hända av sig självt.
Keating påverkar alla eleverna, men på olika sätt. Gale Dalton (Gale Hansen) börjar kalla sig Nuwanda och förför flickor, Neil Perry (Robert Sean Leonard) blir skådespelare, Todd Anderson (Ethan Hawke) skaffar sig självförtroende, Knox Overstreet (Josh Charles) vågar närma sig en tjej han kärat ner sig i och allihop börjar i största allmänhet vända sig mot auktoriteter.
Det hela slutar i katastrof med Neils självmord som enligt filmen är hans konservative fars (Kurtwood Smith) fel men skulden läggs på Keating som måste sluta och det var den biten som gjorde mig så arg den där första gången. Syndabocksgrejen. Jag har mildrat lite på den punkten och börjat hålla med Kurtwood Smiths karaktär lite mer, funnit Keating något oansvarig, och börjat undra mer och mer varför engelsklärare verkar älska den här filmen så mycket när så väldigt få av dem - tack och lov - påminner om Keating.
Filmens budskap förefaller mer diffust nu för tiden, det uppenbara värdet i att göra sin egen grej och göra uppror för upprorets egen skull förefaller mindre uppenbart, och det är väl fortfarande inte rättvist att Keating måste lämna sin plats men jag blir i alla fall inte upprörd längre. Ändå är Dead Poets Society ingen dålig film, bara en som inte åldrats väl. Eller så är det jag som inte åldrats väl.
Ändå har jag inte förfallit till att köpa dess kritikers standardtolkning av den, som går ut på att Keating ersätter en form av auktoritarianism med en annan, att han inte alls predikar individualism utan bara en alternativ norm, lika stark som den gängse. Jag tycker att den tolkningen direkt motsäges av slutscenen, där eleverna börjar ställa sig på bänkarna för att visa sitt stöd för Keating och vi tror att de alla står bakom honom i en klassisk kliché... tills vi får en bild till och det visar sig att det bara är hälften. Resten sitter kvar med böjda huvuden och fogar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar