måndag 6 februari 2012

Dead Calm (1989) - 4/6


Dead Calm är en tämligen minimalistisk och effektiv thriller med tre "innan de var berömda"-insatser från Sam Neill (innan Jurassic Park), Billy Zane (innan Titanic) och Nicole Kidman (innan hon skippade sin australiensiska accent). Sam Neill och Nicole Kidman är de vanliga människorna, kapten John Ingram och hans fru Rae Ingram, som försätts i en otäck situation av Billy Zane som Hughie Warriner.

Det gifta paret är ute på sin yacht för att slappna av och försöka bearbeta minnena från den bilolycka som berövade deras son livet. De får syn på en omkringdrivande båt och en man i en jolle som ror mot dem så att armarna måste värka. De tar ombord roddaren, ovan nämnde Hughie Warriner, som berättar att den andra båten håller på att sjunka och att alla hans kamrater dog av matförgiftning.

John blir misstänksam nog att ta sig över till den andra båten för att kontrollera saken själv men inte så misstänksam att han inte kan tänka sig att lämna Rae ensam med Hughie. Denne visar sig skyldig till sina medpassagerares otäcka öden och ger sig av med båten och Rae medan John är ensam på ett sjunkande skepp.

Hughie är en besynnerlig galning som verkar vilja vinna Raes ärliga tillgivenhet och växlar mellan kärvänlighet och brutalitet. Rae tvingas spela med i en otäck teater för att hålla sig vid liv medan John kämpar mot drunkningsdöden och försöker få kontakt med Rae via yachtens radio.

Det klingar riktigt rätt. Raes psykologiska kamp med Hughie väcker en obehaglig rädsla, Johns fysiska kamp och hjälplöshet skapar en känsla av taggig utsatthet. Det är tre utmärkta skådespelarprestationer som tillsammans bygger upp en otäck miljö.

Tyvärr gör Dead Calm ett klassiskt fel och tvingar sig själv att i slutscenerna gå ett steg för långt. Här, som så ofta annars, bygger det på att en av karaktärerna plötsligt blir idiot. I det här fallet är det Rae som tillbringat resten av filmen med att vara tuff och smart. Jag önskar att manuset hade litat på sig självt lite mer och nöjt sig med ett passande slut som inte fullt så desperat försökte vara överraskande.

Inga kommentarer: