Regissören Orson Welles färdigställde 1957 sin version av Touch of Evil. Universals direktörer gillade den inte utan klippte om den och filmade nytt material i Harry Kellers regi. När Welles såg den nya versionen skrev han 58 sidor om vad han tyckte borde ändras innan filmen släpptes. Hans önskemål ignorerades och det var Universals version som gick ut på bio 1958. 1998 tog Walter Murch, Bill Varney och Bob O'Neil allt material de kunde hitta och klippte ihop en version av Touch of Evil som de ansåg stämde med Welles vision så som han uttryckte den i sin skrivelse. Det är den versionen jag har sett.
Touch of Evil inleds med en legendarisk, obruten sekvens som varar i över tre minuter och i sig utgör ett tekniskt mästerverk. Sekvensen börjar med en närbild på en bilbomb. Bomben placeras i en bil, två människor sätter sig i bilen, och kameran följer den - även om den inte alltid fokuserar på den - medan den passerar amerikansk-mexikanska gränsen på väg norrut och slutligen sprängs när bomben briserar.
Hur många försök krävdes innan den här sekvensen blev perfekt? Jag vågar inte ens undra. Så många pusselbitar som måste passa ihop, så många människor och maskiner som måste göra sin lilla bit i perfekt samspel med alla de andra. Den liknande sekvensen i Goodfellas är mer effektfull men tekniskt mindre imponerande; Touch of Evils inledningsscen förefaller nästan vara ett segervarv. "Titta vad skickliga vi är." Det var de.
I närheten av den nysprängda bilen finns nygifte mexikanske polisen Miguel Vargas (Charlton Heston) och hans amerikanska fru Susie (Janet Leigh). De har precis passerat gränsen, de också, för att fira sin smekmånad men Vargas inser att en mexikansk bomb som exploderar på amerikansk mark är metaforiskt sprängstoff och erbjuder utredningen sin hjälp.
På så vis stöter han på Hank Quinlan, en klassisk överviktig obehaglig sydstatspolis som är en legend inom sitt fält och spelas av en man som var en legend inom sitt, nämligen Orson Welles själv. Quinlan är en alkoholist som ersatt spriten med godis men fortfarande pratar som om han är konstant berusad.
Han och Vargas samarbetar till att börja med men glider allt djupare in i konflikt, och Vargas börjar göra sin egen utredning - av Quinlan själv. I bakgrunden rör sig brottsfamiljen Grandi, hårt pressad av polisen och misstänkt för bilbomben. De utövar sina egna uttryckningar.
Utan en komplex handling vore Touch of Evil inte den noir-ädelsten den är. Men den förlorar sig aldrig i komplexitet utan förblir tydlig, och i slutet har faktiskt trådarna knutits ihop och frågorna besvarats. Trots det är handlingen av mindre betydelse; det är regin och kameraarbetet som skapat denna klassiker. Den inledande sekvensen är bara kronan på verket; Touch of Evil är full av glänsande detaljer som man behöver en vit duk och en pekpinne för att gå närmare in på. Filmen befolkas av minnesvärda karaktärer - Marlene Dietrichs spådam, Dennis Weavers ypperligt besynnerlige nattportier och förstås Quinlan själv, denne naturkraft personifierad.
Touch of Evil bygger på boken Badge of Evil, men därifrån kom bara historien. Genialiteten kom från Welles.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar