I juli 1942 anländer den franska polisen till en lägenhet i Paris, bebodd av den judiska familjen Starzinsky. Den lilla dottern Sarah (Mélusine Mayance) låser in sin lillebror Michel (Paul Mercier) i garderoben för att hålla honom gömd innan hon tillsammans med föräldrarna körs ut ur lägenheten och iväg till inomhusarenan Vel' d'Hiv där de tillsammans med tusentals andra hålls fångna i hög värme, knappt någon mat eller vatten, och inga toaletter. Fem dagar senare skjutsas de vidare till interneringsläger och skiljs åt. Sarah är ensam men har inte glömt sin bror, som hon är övertygad fortfarande väntar på henne. Han lovade ju att han skulle stanna.
Sextiosju år senare ska journalisten Julia Jarmond (Kristin Scott Thomas) flytta in i sin mans släkts lägenhet samtidigt som hon håller på att skriva en artikel om Vel' d'Hiv-historien, som numera är nästan bortglömd. Hon upptäcker att makens släkt tog över den tomma lägenheten efter att familjen Starzinsky körts ut därifrån. Det leder henne på en jakt efter sanningen. Var det någon av dem som överlevde? Varför finns inget av Starzinsky-barnen med på listorna över deporterade judar?
Vi följer samtidigt de båda historierna - Sarahs kamp för att komma tillbaka till sin bror och Julias försök att reda ut vad som hände med de tidigare ägarna till hennes nya bostad. Ibland vet vi lite mer än Julia men hon kommer snabbt ikapp och för det mesta får vi veta nästa bit av berättelsen samtidigt som hon. Ju längre in i filmen vi kommer desto djupare känner vi med henne, och med Sarah. När Julia hittar någon som kanske har en avgörande ledtråd, varje gång hon ska till att träffa någon med personliga band till det hon bara läst om, känner vi hennes upphetsning. Vi vill veta precis lika gärna som hon.
Tyvärr ger sig filmen också in på ett sidospår om hennes äktenskapsproblem, en bihistoria som aldrig kan tävla med Sarahs öde och Julias växande besatthet. De bitarna ville jag bara få slut på så att vi kunde komma vidare med det verkligt intressanta, den fantastiska lilla berättelse som Elle s'appelait Sarah presenterar för oss. Understödd av genomgående lysande skådespelarinsatser, särskilt från Kristin Scott Thomas själv, lilla Mélusine Mayance och Aidan Quinn, är den historien medryckande, oemotståndlig, och känslosam.
Jag har läst oräkneliga vittnesmål från förintelsen, sett oräkneliga filmer om den, sanna historier och fiktionaliserade och sådana som bara använde förintelsen som bakgrund. Jag har varit på muséer och sett dokumentärer och talat med ett fåtal överlevare. Jag minns en enda gång som det kom innanför min hud och jag verkligen kände vad det var som hade hänt, och det var när jag var i Auschwitz. Elle s'appelait Sarah lyckas inte heller göra det verkligt, inte som den gigantiska maskin det var, utan tar i stället vägen att försöka belysa det stora genom det lilla. Sarahs öde sänder chockvågor genom tid och rum, påverkar människor många decennier senare, och låter oss - om vi har tur - inse att de här upplevelserna fanns och finns i minnet hos varje människa som levde igenom den bisarra, fruktansvärda tiden i vår historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar