Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Kilómetro 31 (2006) - 1/6

Fråga mig inte varför jag såg den här filmen, för jag har ingen aning. Det var inte förrän den började som jag förstod att den var på spanska, sån koll hade jag. Nu, efter att ha sett den, har jag marginellt mer koll, men det har inte berikat mitt liv.

Upprinnelsen är en bilolycka på en avsides väg. Ágata (Iliana Fox) kör på en pojke, går ut för att hjälpa honom, och blir själv överkörd. Hon hamnar i koma och får besök på sjukhuset av sin tvillingsyster Catalina (Iliana Fox). Som brukligt är för tvillingar i skräckfilmer har de telepatisk kontakt och Catalina kan känna att något är fel med hela historien.

Catalina börjar rota i det och hittar nån gammal spökhistoria om en mamma som förlorade sin son och nu hemsöker de vägar för att hämnas - tydligen en variant på legenden om La Llorona, ett gråtande spöke som sörjer sina barn. Ágata har hamnat i gränslandet mellan livet och döden.

Kilómetro 31 är en rörig, osammanhängande historia som försöker vara en stämningsfull, otäck skräckfilm. Jag kan se varenda element klicka på plats men det läggs inte ihop till någonting. Varje musikstycke, varje kameravinkel, varje strategisk skugga, jag förstår vad regissören Rigoberto Castañeda försöker uppnå. Men han misslyckas.

The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.

Paus

Det blir lite uppehåll här framöver. De senaste dagarnas händelser i Skåne har hållit mig sysselsatt och de lär väl fortsätta med det ett tag, och min buffert var hysteriskt liten när det började. Men att inte missa en uppdatering på fyra och ett halvt år, det är inte så illa det heller.

Because I Said So (2007) - 1/6

Vissa människor tycker man bara illa om, utan att det finns någon anledning. När det gäller skådespelare är det väl relativt harmlöst så jag har inte försökt analysera varför jag ogillar Owen Wilson eller Diane Keaton. Men det inverkar på vad jag tycker om filmer som denna, där en skådespelerska jag ogillar - Keaton - spelar en karaktär jag avskyr - Daphne Wilder, mamma till tre vuxna barn och uppfylld av en kvävande moderskärlek.

Två av hennes tre döttrar, Maggie (Lauren Graham) och Mae (Piper Perabo), är lyckligt gifta men den tredje, Milly (Mandy Moore), är singel och har en lång rad förhållanden bakom sig. Det är förstås helt oacceptabelt för den smärtsamt normativa och trångsynta Daphne, som ständigt försöker få ihop Milly med lovande män.

Daphne går över alla gränser när hon lägger upp en kontaktannons på en nätdejtingsida och börjar intervjua potentiella kavaljerer åt Milly. Hon hittar en favoritkandidat, Jason (Tom Everett Scott), ungefär samtidigt som Milly själv träffar Johnny (Gabriel Macht), en man som Daphne träffat och avfärdat.

De tre systrarna är rätt trevliga, men Daphne är en så jobbig människa och så illa spelad att hon tar över hela filmen och gör den obehaglig. Hon blir upprörd när Milly dejtar två män samtidigt, hon blandar sig i varenda detalj, hon tar sina känslor som gisslan, hon är helt enkelt en riktig mardrömsmamma, någon vi inte skulle vilja ha i våra liv i verkligheten och aldrig skulle vilja umgås med om vi kunde undvika det. Och som vanligt är mononormen stenhård och oifrågasatt.

Den romantiska komedin är en genre som producerar sina pärlor men också en stadig ström av skit. Because I Said So representerar något av det lägsta i den strömmen, en film som fallerar på så gott som alla sätt den kan. Inte en känsla sitter där den borde.

Morons from Outer Space (1985) - 2/6

Det intressantaste med den här filmen är ämnena den vägrar analysera. Historien om tre korkade rymdvarelser som kraschlandar på Jorden är mer realistisk än de flesta berättelser om utomjordisk kontakt vi sett, och det är intressant att sånt bara kan berättas som komedi. Rymdvarelserna blir förstås kändisar och alla vill se dem, men efter en hög intervjuer har de inget nytt att säga så de blir tvungna att bli popstjärnor.

Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.

Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.

Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.

Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.

Patrik 1,5 (2008) - 4/6

Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

Hitch (2005) - 4/6

Det här var en enorm och positiv överraskning. Jag har duckat den här filmen i tio år för att den såg ut som en extremt tråkig dussinkomedi, smärtsamt oförarglig. Visst är den en dussinkomedi och visst är den oförarglig, men den är faktiskt mycket mer charmig och rolig än jag väntade mig. Samtidigt är den förstås mononormativ, heteronormativ, genusnormativ och normativ på ett par sätt till som vi inte uppfunnit ord för än, men det tar aldrig över.

Berättelsen rör Alex "Hitch" Hitchens (Will Smith), professionell och hemlig dejtingkonsult. Män som inte vet hur de ska närma sig en kvinna kommer till honom, och han hjälper dem som en modern Cyrano de Bergerac.

Men Hitch är ingen pickup-artist-instruktör; han pysslar med att väcka attraktion och kärlek. Han vill föra sin kund till en kyss på tredje dejten (för den här filmen behandlar människor som inte kysser förrän på tredje dejten) och sen är det upp till kunden själv.

Hans mästerverk ska bli revisorn Albert Brennaman (Kevin James), som är kär i sin egen klient, den stenrika och tokvackra arvtagerskan Allegra Cole (Amber Valletta). Han är en av många som förvaltar hennes förmögenhet och hon har förmodligen aldrig märkt att han finns. På alla sätt som man kan vara out of his league är Allegra out of Alberts. "If ever there was a man born without game, it was Albert Brennaman."

En av de många skvallerjournalister som jagar Allegra är Sara Melas (Eva Mendes), som bland annat är ansvarig för att avslöja Allegras förre pojkväns otrohetsaffär. Hon har hört talas om dejtdoktorn men tror att han är en myt. Hon och Hitch träffas på en bar och till sin förvåning börjar Sara tycka om honom. Naturligtvis utan att veta att det är dejtdoktorn hon dejtar.

Nej, det är ingen svårförutsägbar film. Den fungerar på grund av tilldragande prestationer. Jag tycker faktiskt om Albert Brennaman, jag tycker om Allegra Cole. Jag vill att de ska bli lyckliga. Och jag tycker om Hitch också. Trots reaktionerna när hans verksamhet avslöjas så gör han inget fel. Han vill skapa lycka. Vem vill inte det?

Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

Safe House (2012) - 2/6

Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.

Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.

Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.

Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.

Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.

De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.

Nemesis (1992) - 1/6

Jag tror att det här är den mest åttio film jag sett som inte gjordes på åttiotalet - med möjligt undantag för Kung Fury. Den orimligt hypeade tekniken som redan är förlegad, den stålkäkade och stenansiktade huvudpersonen, de usla effekterna som bara matchas av stela skådespelarprestationer, expositionen som levereras via berättarröst, de oändliga och urtråkiga eldstriderna... Nemesis har allt.

Den gör detta klart redan från början, genom att inleda med först exposition och sen en oändlig urtråkig eldstrid. En av kombatanterna är cyborgpolisen Alex (Olivier Gruner) och hans motståndare tillhör terroristgruppen Red Army Hammerheads, som är mot cyborgteknologin.

Alex blir sönderskjuten, sätts ihop igen och lämnar poliskåren för att bli småhandlare i Brasilien. Han har dock ingen vidare talang för det och låter sig värvas till ett sista uppdrag.

Här nånstans tjockar handlingen ihop sig och eventuellt intresse jag hade rinner bort. Det är nåt med att Red Army Hammerheads inte är onda egentligen utan de gillar bara människor medan cyborgerna vill ersätta alla människor med cyborger men ingen har invigt Alex i den konspirationen.

Det finns också en kroppsligen död kvinna, Jared (Marjorie Monaghan), vars sinne sparats på en minnessticka, och en pigg guide med det coola namnet Max Impact (Merle Kennedy). Det är bokstavligt talat minuter sedan jag såg färdigt Nemesis, och det enda jag minns är de här brottstyckena.

Det kan ha att göra med att skådespelarna är genomgående kassa - antingen pratar de som om de läser upp replikerna direkt ur manus, eller så spelar de över som Merle Kennedy. Jag gillade hennes spel i en minut eller så. Det kan också ha att göra med att illusionen bryts så fort något händer, eftersom effekterna satts ihop av äggkartonger. Eller så kan det vara den där berättarrösten som bara är till för att bespara oss en extra scen. Vilket jag visserligen är tacksam för.

Och varför heter filmen Nemesis? Jag kan förstås ha missat orsaken - se ovan - men jag misstänker att det helt enkelt inte finns en.

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

Con Air (1997) - 6/6

Hur gör man en riktigt bra actionfilm? Först och främst, vad är en actionfilm? Dark Knight innehåller en massa action, men jag kallar den inte för en actionfilm. Det den handlar om är inte att spöa upp Jokern, den handlar om hans planer och mentala kamp med Batman.

Aliens, som jag brukar utnämna till historiens bästa actionfilm, är däremot just det. För trots karaktärerna, effekterna, replikerna, moderskapsmotiv och intriger så handlar den om att kicka alienröv. Den håller oss intresserade med allt det andra, men vi kom för att se Colonial Marines och höra "get away from her you bitch!".

På samma sätt så lever Con Air på sina karaktärer, men den handlar inte om dem. Filmens poäng är inte relationen mellan Cyrus the Virus och Sally-Can't-Dance, den är att Nicolas Cage kickar röv.

Det som ofta glöms bort av actionfilmskapare är att rövkickandet inte räcker. I så fall måste man göra en grej av det, som Crank eller Shoot 'Em Up. En hjärnlös actionfilm som tar sig själv på allvar är något av det dystraste man kan se på en bioduk.

Con Air må vara hjärnlös, men den vet precis hur den ska använda sig av sin hjärnlöshet. Den är full av karaktärer, varenda en klart skild från de andra, och genialiteten är hur karaktärerna är så typade att det är omöjligt att blanda ihop dem. Smokin' Aces 2: Assassin's Ball försökte med samma sak men glömde ha med sina karaktärer efter presentationen.

Con Air kör dem hela vägen. Ett fångtransportplan tas över av passagerarna som har en plan för att komma undan. Totalpsykopaten Cyrus "the Virus" Grissom (John Malkovich). Den svarte militanten Nathan "Diamond Dog" Jones (Ving Rhames). Pundaren Joe "Pinball" Parker (Dave Chappelle). Serievåldtäktsmannen "Johnny 23" Baca (Danny Trejo). Svartsjukemördaren William "Billy Bedlam" Bedford (Nick Chinlund). Knarkprinsen Francisco Cindino (Jesse Borrego). White-trash "Swamp Thing" Williams (M.C. Gainey). Transkvinnan Ramon "Sally-Can't-Dance" Martinez (Renoly Santiago). Och så den värste av dem alla, seriemördaren Garland "The Marietta Mangler" Greene (Steve Buscemi). En ganska imponerande rollista.

Sätt dem i samma film, ge dem bra repliker, och släng in Nicolas Cage som den gode Cameron Poe som har tillbringat tolv år i fängelse efter att ha råkat döda en kille när han försvarade sin fru, så kan det knappt bli fel. Och det blir det inte heller. Varenda replik är underhållande, varenda actionscen fartfull, och vi får precis lagom med bakgrundshistoria för att bry oss. På marken har vi den gode snuten Vince Larkin (John Cusack) och den elake snuten Duncan Mallou (Colm Meaney), och när de två trådarna möter varandra i slutet är det en explosion av ren underhållning.

Så gör man en bra actionfilm.

The Matador (2005) - 5/6

Danny Wright (Greg Kinnear) är en otursförföljd affärsman. Han och hans fru Bean (Hope Davis) förlorade sin son i en trafikolycka, affärerna vägrar komma igång, och när de älskar i köket faller ett träd in genom väggen.

Julian Noble (Pierce Brosnan) är yrkesmördare. Han dödar, ligger med unga tjejer och dricker för mycket. På sin födelsedag sitter han ensam på ett hotellrum och går igenom alla telefonnummer han har för att hitta en enda människa som vill säga grattis.

De här två männen träffas i en hotellbar i Mexico City och inleder en besynnerlig vänskap. Danny är bedövande normal, och Julian har knappt några sociala färdigheter alls. Men Danny dras till Julians värld, som inte liknar något han drömt om att uppleva, och Julian behöver nog en länk till något normalt.

Trots allt som händer mellan de här två - och det är en hel del, somligt lika spännande för oss som för Danny - så är det deras inre som får oss att fortsätta titta. Särskilt den förstörde Julian, gestaltad av Pierce Brosnans kanske bästa skådespelarprestation någonsin, tar sig in hos oss. Vi förstår precis varför Danny låter honom stanna i hans liv.

The Matador är en underskattad liten pärla, den sorts film som jag inte vill beskriva därför att den är så mycket bättre upplevd. Den glider smidigt genom sin berättelse tills den når höjdpunkten två minuter innan sluttexterna. Precis som det ska vara.

Abraham Lincoln vs. Zombies (2012) - 1/6

Jag hoppades verkligen få inleda denna recension med att säga att det här var andra gången jag såg en bra film från den annars pålitliga skräpfabriken The Asylum (den första var King of the Ants). Filmen verkade ha alla möjligheter att vara dumkul underhållning.

Tyvärr blev det snabbt uppenbart att mitt hopp var malplacerat, och att jag hade hamnat framför en riktigt usel film. Den lyckas handla om president Lincoln som slåss mot zombier men inte innehålla ett enda skratt. Tragiskt nog verkar den faktiskt ta sig själv på allvar.

Vilket förstås gör att hålen i handlingen blir direkt irriterande. I en larvig skojzombiefilm hade jag lugnt kunnat acceptera att Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) tar med sig ett gäng hemliga agenter för att slåss mot zombier och bara låter bli att berätta för dem hur man dödar zombier.

Hur vet Lincoln själv det, undrar du? Jo, när han var liten så drabbades hans by av zombiesjukan och han blev bland annat tvungen att nacka sin egen mor (Rhianna Van Helton) med en lie. Så när han hör att attacken mot fort Pulaski misslyckades och den ende överlevande (Jim E Chandler) pratar om levande döda och kannibalism, då vet han precis vad det handlar om.

Med sin hopvikbara enhandslie i högsta hugg tar han befälet över en elitstyrka från Secret Service och beger sig mot fort Pulaski för att slakta zombier. Där stöter han på bland andra Stonewall Jackson (Don McGraw), Pat Garrett (Christopher Marrone) och en ung Theodore Roosevelt (Canon Kuipers).

Om det bara fanns en gnutta antydan till att detta var på något annat än blodigt allvar. Något tecken på att någon inblandad hade en aning om vilken smörja de höll på att skapa. Men nej. Scen efter scen av Lincolns halshuggningar, konflikter inom laget, och svajande zombier, och inte skuggan av nåt skoj. Den här historien funkar inte på allvar, så den blir hysteriskt tråkig.

Men det finns en ljuspunkt. I den här högen av urusla skådespelare så har Bill Oberst Jr. hittat in, och skänker den här filmen en prestation som den inte förtjänar. Han är genomgående förstklassig som Abraham Lincoln, med en tilltalande röst och statsmannasorgset ansikte. Det framförandet hör hemma i en mycket bättre film, och det gör han själv också.

This Means War (2012) - 2/6

FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.

Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.

Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?

Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.

Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.

Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.

Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.

Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.

Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.

Wet Hot American Summer (2001) - 2/6

Jag fick den här filmen rekommenderad av en arbetskamrat som sa att han hade gapskrattat oavbrutet, typ roligaste filmen någonsin. Jag är i skrivande stund osäker på om han skojade eller om vi bara har så skilda smaker.

Wet Hot American Summer är en parodi på åttiotalsfilmer, specifikt filmer om sommarläger. När den fungerar så fungerar den riktigt bra; jag ska inte förneka att den har några roliga, träffsäkra scener. Och den gör sitt bästa för att pricka in åttiotalsklichéerna från Dungeons & Dragons-referensen till träningsmontaget.

Men däremellan är det så mycket som bara faller platt. En parodi måste på något plan ta avstånd; den kan inte bara visa upp en något värre version av det den parodierar. Det blir väldigt långa transportsträckor mellan de bra bitarna.

Till och med scener som borde fungera har en tendens att vittra sönder. När frånskilda Gail (Molly Shannon) får tröst och förnuftigt visa ord från sina åttaåriga elever borde det vara roligt, och det glimmar faktiskt till ibland. Men upplösningen filmas fullständigt allvarligt, och där dör humorn.

Det bästa i filmen är den då rätt okände Christopher Meloni som en våldsamt psykotisk, konstant felsägande Vietnamveteran som är lägrets kock. Hans scener - och det påföljande ovan nämnda träningsmontaget - lyfter ensamma upp filmen från ett bottenbetyg. Han blir faktiskt mindre bisarr när han börjar prata med en burk konserverade grönsaker, vilket är en bragd i sig.

Wet Hot American Summer har blivit en kultfilm, främst därför att så många av de då relativt okända skådespelarna har fått större framgång därefter: Meloni, Paul Rudd, Michael Ian Black, Bradley Cooper, Elizabeth Banks. Därtill ser vi Janeane Garofalo, David Hyde Pierce och Molly Shannon. Det är en ganska imponerande rollista hur man än räknar, och visst är det kul att se en ung, mjukfejsad Bradley Cooper spela ännu yngre än han ser ut.

Men större delen av tiden tillbringar vi med att vänta på att något roligare ska hända. Filmen tar aldrig i ordentligt, den efterapar snarare än parodierar, och då ser jag hellre förlagan än efterapningen. Och förlagan var ju inte vidare bra, den heller.

Get Him to the Greek (2010) - 5/6

Forgetting Sarah Marshall var en förvånande bra och rolig komedi som fungerade på varenda plan. Bland annat hade den en outtröttligt underhållande bifigur i rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand). I min recension av Rock of Ages sa jag att Russell Brand gjorde samma sak alltid och det slutade aldrig vara roligt.

Get Him to the Greek bevisar att jag hade rätt. Han är tillbaka som Aldous Snow, men det är den enda kopplingen till Forgetting Sarah Marshall. Snows karriär kraschade efter hans gigantiska flopp "African Child" - detta beskrivs i några korta tidiga scener som fick mig att skratta högt innan förtexterna - och nu har han börjat knarka och dricka igen vilket får TV-komiker att rekommendera aktieköp i Jack Daniels.

Aaron Green (Jonah Hill) arbetar på Snows skivbolag som ägs av Sergio Roma (Sean "P. Diddy" Combs). Det är Aaron som kommer på att det snart är tio år sen Aldous Snow gjorde sin legendariska livekonsert på Greek Theatre i Los Angeles. Ska de inte göra en jubileumskonsert och sälja hur mycket skivor som helst?

Aaron lär sig snart att hålla käften stängd. Det blir hans jobb att se till att den hårt festande Aldous Snow är på Greek Theatre när konserten börjar. Vägen dit går förstås via en massa sprit, knark och groupies. Det är ingen originell historia, men den är förbannat rolig.

Russell Brand förblir som sagt underbart underhållande som Aldous Snow. Den här gången får han till och med uppträda, och det är då han verkligen övertygar. Vi vet allt som Aldous Snow har varit med om innan han kliver upp på scen, vi vet att en benpipa sticker ut ur hans arm. Vi har hört historierna om rockstjärnor som uppträder under orimliga omständigheter men som ändå går ut på scenen och fräser hem det. Aldous Snow gör samma sak i filmens bästa scen, och Russell Brand ser ut, rör sig och låter som en rockstjärna. Låtarna låter som rocklåtar, också. Ett fiktivt skämtbands fiktiva skojlåtar skrivna för en komedi, och jag sitter och lyssnar på dem medan jag skriver. Och sjunger lyckligt med, throwing horns. "Will you come for my bangers? My beans and mash?"

Bland de andra så visar Sean Combs talanger jag inte visste han hade som den fanatiske Sergio Roma. Jonah Hill har förstås det otacksammaste jobbet, det som straight man åt alla galningarna, publikens plågade ställföreträdare. Det sköter han fint, med några bra egna ögonblick också, och får uppbackning från bifigurerna: Rose Byrne som Aldous ex Jackie Q, Elisabeth Moss som Aarons flickvän Daphne Binks och Colm Meaney som Aldous far i en fantastisk festscen.

Get Him to the Greek har sina svaga punkter. Det finns en "rape is funny when it's female on male"-scen som hade varit direkt mardrömslik om den hade varit könsreverserad. Filmen blir också sämre så fort den lämnar sina komiska spår och försöker vara allvarlig.

Fram till slutet. Då börjar den plötsligt fungera på det allvarliga planet också, och jag känner med både Aaron och Aldous, och deras ansiktsuttryck har riktig betydelse. Det är en väldigt fin avslutning på en film som dittills bara har varit en - visserligen väldigt rolig - halsbrytarkomedi.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

The Cobbler (2014) - 1/6

Vad trevligt det vore att se en bra Adam Sandler-film. Jag hoppas varenda gång, och med få undantag - The Wedding Singer, 50 First Dates, Funny People - blir jag besviken. Normalt är det en tom handling som enbart är till för att ge utrymme för humorlösa skämt om kroppsfunktioner och fördomshyllning, och så en påklistrad känslosnutt på slutet som är omöjlig att ta på allvar.

Den här gången har Sandler gjort något helt nytt: skippat skämten. Japp. Jag brukar inte skratta när jag ser Sandler-filmer men jag brukar i alla fall kunna identifiera när hans fans antagligen gör det. Den här gången kan jag peka på ett enda sånt tillfälle under en nittio minuter lång film.

Så vad finns kvar? Den tomma handlingen. Adam Sandler spelar Max Simkin, en fjärde generationens skomakare i New Yorks Lower East Side. Smågangstern Leon Ludlow (Clifford "Method Man" Smith) dyker upp för att få ett par skor lagade, och han är inte typen som väntar lugnt. Så när Max symaskin går sönder börjar han rota igenom den skräpfyllda källare som hans far (Dustin Hoffman) lämnade efter sig när han försvann, och hittar en antik symaskin.

När han använder symaskinen visar det sig att den har magiska egenskaper; när han tar på sig skorna förvandlas han till skornas ägare. Han börjar genast sy i varenda par han hittar i sin butik och blir svart, transkvinna, en ovanligt storfotad tolvåring...

Det finns förstås komisk potential i det här konceptet, särskilt om man som Sandler inte har särskilt höga krav på komiken. Bara att förvandla sig till kvinna borde han kunna tillfredsställa sin sedvanliga publik på.

Men nej. Han rånar folk på deras skor, han försöker förföra andras flickvänner, han beter sig i största allmänhet som ett gigantiskt svin, men inte ens för hans fans kan det finnas många skratt här. Det är som om han räknar med att hans blotta åsyn är tillräckligt för att framkalla succé.

Det är ändå inte det konstigaste med den här filmen. Det är att den både skrevs och regisserades av Thomas McCarthy, vars första långfilm var den briljanta The Station Agent, vars andra var den ännu bättre The Visitor, och som var en av författarna bakom Up. Hur lyckas man falla från de direkt gudomliga höjderna till att skapa Adam Sandlers största flopp?

Seventh Son (2014) - 3/6

Hur en film som denna kunde engagera de gamla proffsen Jeff Bridges och Julianne Moore, det är en gåta. Inte för att jag klagar, deras närvaro gör mycket för att göra Seventh Son uthärdlig, även om särskilt Bridges verkar ha bestämt sig för att slöspela in den här bollen. I hans första scen är han underhållande med sin gruffiga röst som säger klassiskt fejk-ålderdomliga repliker, men det blir snabbt gammalt. Och Moore får inte mycket att jobba med i sin roll som totalonding.

De är huvudpersonerna, ärkefiender med en massa historia mellan sig. Bridges spelar Gregory som är en Spook, vilket är en blandning av riddare, exorcist, häxjägare och drakdödare. Moore spelar Malkin, hans elakaste fiende, som själv är en blandning av demon, häxa och drake. Hon dödar Gregorys lärjunge (Kit Harington) och han börjar söka efter en ny.

Anställningskraven är hårda; man måste vara en sjunde son av en sjunde son. Gregory finner Tom Ward (Ben Barnes) som är kvalificerad och dessutom har haft visioner om Gregory. Han lämnar hus och hem för att vandra Spookens stig. Det involverar en massa föreläsningar och praktiska lektioner som riskerar att knäcka hans nacke, som brukligt är.

Under tiden har Malkin onda planer som involverar en kommande blodsmåne, perioden då häxor är som starkast, och hon samlar ihop sina gamla trotjänare för att hämnas på världen, ungefär.

CGI har blivit så bra nu att även en medioker film som denna stoltserar med finfina effekter, och actionscenerna förflyter med kompetent fart. Bitarna däremellan är lagom underhållande, intrigen är lagom intressant. Det är för mycket utfyllnadsscener som inte spelar någon större roll för berättelsen och Bridges blir drygare och drygare ju längre tid som går.

Det är inte en film jag väntade mig att se Bridges och Moore i - och de yngre förmågorna skäms inte i deras sällskap - och Seventh Son är inte tråkig, men den gör bara ingenting speciellt. För mig var den bra hjärnvila en seg eftermiddag, och det är nog allt man kan hoppas på.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

The Riot Club (2014) - 4/6

Den här filmen svängde fram och tillbaka, och jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Den handlar om en Oxfordklubb för unga manliga hedonister vars största nöje är vilda middagar med kopiösa mängder mat, ohälsosamma mängder alkohol, och obehagliga mängder vandalism, klasshat och sexism.

Man kan berätta en sån historia som en galen, tokrolig berättelse om sorglösa ungdomar som festar sönder hela världen, och till att börja med verkar The Riot Club välja just den vägen. Visst, en del av medlemmarna är rätt dryga aristokratyngel men de är ju så charmiga festliga odågor.

Sen kommer vi till filmens huvuddel som utspelar sig på en liten pub där klubben hyrt in sig i ett VIP-rum för att ha ett sprängparty, och nu ändras stämningen. När en inbjuden prostituerad dyker upp blir det direkt obehagligt, och det blir bara värre allt eftersom kvällen fortsätter.

De här människorna är riktiga svin, och det är skönt att filmen inte ställer sig på deras sida. Ett tag verkar det som om den ska det, men i stället svänger den in på spåret att nästan parodiera överklassarslen. Killarna i The Riot Club tror att pengar kan köpa dem fria från vad som helst, att världen är deras leksak, och att deras hat mot de undre klasserna är berättigat av avund och bitterhet.

Det märkliga är att The Riot Club verkar driva poängen att så inte är fallet, men när filmen är över så ser det ut som om de har rätt i alla fall. Och jag tittar på världen och nickar. De har nog det.

Ironclad: Battle for Blood (2014) - 1/6

Ibland hittar man i fyndlådan en okänd DVD med intetsägande omslag, ger den en chans och finner att det rör sig om ouppskattad briljans. Och ibland hittar man Ironclad: Battle for Blood.

Det här är riktigt seg, usel smörja. Jag bryr mig inte om en enda karaktär i den, och "karaktär" är ett starkt ord. Varenda situation verkar vara en ursäkt för att ha ett nytt slagsmål.

Den förmenta bakgrundshistorien som utgör ursäkten för allt svärdsvingande rör en konflikt vid den engelsk-skotska gränsen på 1200-talet. Pikter gör räder mot engelska slott, bland annat ett som ägs av familjen de Vesci. När pappa de Vesci (David Rintoul) förlorar armen i en strid ger sig sonen Hubert (Tom Rhys Harries) för att hitta sin kusin, mästerkrigaren Guy (Tom Austen). 

Han hittar Guy på en sylta tillsammans med kompisen Berenger (David Caves). De följer med för pengar, inte för heder eller blodsband, och på vägen rekryterar de den dödsdömda Crazy Mary (Twinnie Lee Moore) och bödeln Pierrepoint (Andy Beckwith). Det är den bästa biten i filmen, för sen är det bara strid och familjeintriger som jag kanske hade brytt mig om i en bättre film.

Fullständigt utbytbara män - och enstaka inte lika utbytbara kvinnor - svingar yxor och svärd mot varandra i en timme och fyrtio minuter, och när de tillfälligt lägger ifrån sig vapnen så pratar de som om de står och läser från manuset medan kamerorna rullar. Detta ska vara en uppföljare; jag har inte sett den första men skulle bli förvånad om den inte var bättre.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Kingsman: The Secret Service (2014) - 6/6

När jag såg Johnny English Reborn undrade jag varför nån skulle ge sig på att göra en James Bond-parodi efter Austin Powers-filmerna. Matthew Vaughn och de andra bakom Kingsman lyssnade inte, och det gjorde de rätt i.

Nu är Kingsman ingen Bondparodi på samma sätt som Johnny English eller Austin Powers, men den hade inte fungerat alls lika bra utan det allestädes närvarande arvet från den brittiske superspionen. Om inte annat så bygger en härlig scen på att både hjälten och skurken sett de gamla Connery- och Moore-filmerna.

Ändå minns jag inte en enda Bondfilm där handlingen rör sig runt en ung lovande agent i träning. Så är det här, där "Eggsy" Unwin (Taron Egerton) är kandidat till en plats i den brittiska underrättelsetjänsten. Han sponsras av kodnamn Galahad (Colin Firth), en gammal veteran vars liv räddades av Eggsys far. Chefen är Arthur (Michael Caine) och träningsledaren är Merlin (Mark Strong).

Som filmen själv säger så var de gamla Bondfilmerna så bra som sina skurkar. Det gäller inte riktigt här, antagligen därför att Firth, Caine och Strong är en så stark triss att det är svårt att misslyckas, och även därför att Egerton är ett riktigt fynd - även om han inte riktigt kommer till sin rätt förrän i slutscenerna när han fått på sig kostymen.

Skurken har likafullt en viktig roll att spela, och den fylls av Samuel L. Jackson som den stenrike filantropen Richmond Valentine. Hans plan - och scener som den planen leder till - har en skala som till och med går bortom det Bondfilmerna någonsin vågade.

Kingsman är svårdefinierad. Den är ingen renodlad komedi, ingen renodlad parodi. Den har actionscener, men handlingen roterar inte runt dem. Intrigen driver filmen framåt, men är inte på allvar. Det enda jag med säkerhet kan säga om den är att den börjar underhållande och bara blir bättre och bättre hela vägen igenom eftertexterna.

Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

Tusk (2014) - 5/6

Tusk är en så äcklig, sjuk film att jag dels inte fattar hur jag kan rekommendera den och dels inte fattar hur mannen som gjorde Mallrats också gjorde den här filmen. Den började som en skämtannons som Kevin Smith läste upp på sin podcast och därifrån blev den en vidrig historia som Smith och hans kompis Scott Mosier pratar om som en komedi.

Visst, Tusk fick mig att skratta ibland. Den är faktiskt riktigt rolig, som det alltid blir när Smith är igång. Till och med Red State, som var en enorm avvikelse för honom, framkallade skratt. Men hela idén, historien, är så fasansfull att jag knappt kan tro att jag nånsin skrattade.

Jag tänker inte berätta för mycket. Det börjar med två podcasters, Teddy Craft (Haley Joel Osment) och Wallace Bryton (Justin Long), som gör ohemult med pengar på att visa upp märkliga människor och skratta åt dem. Wallace reser runt - och passar på att vara otrogen mot sin flickvän Ally (Génesis Rodriguez) - och träffar freaks medan den reserädde Teddy stannar hemma.

Wallaces nästa uppdrag är att åka till Kanada för att träffa en man som kallas Kill Bill Kid (Doug Banks) men när den resan inte bär frukt letar han efter ett alternativ. En lapp på en toavägg leder honom till Howard Howe (Michael Parks), en gammal man med oändliga historier att berätta.

På vägen får vi träffa en rolig skäggig tullare (Harley Morenstein) och njuta av en underhållande prestation från en helt oigenkännlig Johnny Depp. Men vi blir också tvungna att sjunka ner ungefär så djupt och mörkt som vi någonsin har gjort.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Det spelar ingen roll hur avtrubbad jag tror att jag är; det finns alltid någon som har en sjukare tanke. Den här gången var det Kevin Smith och en skämtsam poet vid namn Chris Parkinson. Det blev något fullständigt vidrigt men samtidigt så välgjort att jag inte kan göra annat än att ge det en positiv recension. Men jag önskar också att jag aldrig hade sett skiten.