
Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.
Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.
Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.
Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar