Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.
Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.
Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.
För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.
Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.
Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.
Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar