A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

The Wrong Trousers (1993) - 5/6

Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

State Zero (2015) - 4/6

På ett eller annat sätt är det här filmens framtid. Andrée Wallin är en konstnär och designer (med bland annat Oblivion och Star Wars VII på meritlistan) som nu bestämt sig för att skriva, regissera och producera en kortfilm. Jag räknar med att den är tänkt som proof-of-concept; han visar vad han kan för att finansiera en långfilmsversion.

Som proof-of-concept fungerar den, både för Wallins designfärdigheter och för hans regi. Bilderna av ett postapokalyptiskt Stockholm är sömlöst trovärdiga, och när vi i slutet ser en gigantisk byggnad hann jag undra hur jag hade kunnat missa den varenda gång jag var i Stockholm... några sekunder senare förstod jag förstås, men det visar hur skickligt hopsatt State Zero är.

Det den inte har är en historia värd namnet. Sverige (kanske världen) har drabbats av en farsot som gör människor till magra, hårlösa, alvörade aggrozombier och filmen följer fyra soldater in i karantänzonen. Strid, jakt och mysterier, och sen "to be continued".

Jag vill se fortsättningen. När Andrée Wallin har en längre löptid på sig och ambitioner bortom att visa hur snygga bilder han kan producera är jag säker på att han ger oss något riktigt bra. Och det är det som är filmens framtid, spår jag - människor som utnyttjar teknikens allt större tillgänglighet för att göra filmerna de själva vill göra. Biograferna kommer att fortsätta fyllas av den sjuttonde uppföljaren till nån taffligt skriven ungdomsbok, men filmskapare som Andrée Wallin kommer att göra det fortsatt värt att vara cineast.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

The Fall of the House of Usher (1928) - 5/6

Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.

Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.

Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.

Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.

Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.

The Mysterious Geographic Explorations of Jasper Morello (2005) - 5/6

I den sepiatonade steampunkstaden Gothia lever Jasper Morello (Joel Edgerton) med sin fru Amelia (Jude Beaumont). Han är en luftskeppsnavigatör som hemsöks av minnen om ett hemskt misstag, hon är en välgörerska som tar hand om offren för en dödlig smitta som härjar i staden.

Gothias värld verkar vara en där luften tjänar samma syfte som vattnet i vår. Man färdas i luftskepp, det finns svävande öar och flygande fiskstim. Om det finns fast mark där så syns den aldrig till, och berörs inte med ett ord.

Jasper Morello går ombord på luftskeppet Resolution, kommenderat av kapten Griswald (Tommy Dysart) som inte vill ha Morello ombord men inte har något val; han har sina order. Ombord finns också doktor Claude Belgon, en biolog som har sina egna hypoteser om den mordiska sjukan och hur man ska kunna bota dem.

Det är en grå och i grunden nihilistisk historia som berättas, men den berättas på ett magnifikt sätt. Världen byggs upp med utomvärldsliga metoder. Karaktärerna är nästan bara silhuetter, en metod som en gång i tiden var vanlig men sällan syns till längre. Jag tänker på sagosekvensen i den sjunde Harry Potter-filmen som själv tog sin inspiration från den tecknade filmens barndom och det blir samma effekt: en lätt overklig, sagoliknande känsla som vilar över upplevelsen.

Det påstås att det här är den första av fyra delar och jag skulle gärna se de andra tre, men jag kan inte hitta några tecken på att de faktiskt har gjorts och inte bara drömts av filmskaparna. DVDn innehåller tydligen bara första delen och eftersom den kom för snart tio år sedan så är det nog inte lönt att hoppas på fler. Synd. Men om du vill se den här så finns den på Youtube.

12:01 PM (1990) - 6/6

Jag skulle vilja recensera den här filmen utan att nämna Groundhog Day, men jag antar att det är omöjligt. Både Filmtipsets och IMDb:s sammanfattning pratar om Bill Murray-komedin från 1993 som till att börja med verkade vara, tja, ännu en Bill Murray-komedi. Åren gick och den började omvärderas; kanske fanns det mer där. Numera dyker det med jämna mellanrum upp en recension eller artikel som hyllar den som en av de bästa amerikanska filmerna någonsin. Och den är faktiskt fantastisk, vilket tog mig flera år och flera tittar att inse.

Den har blivit en kulturell standardreferens, men den var förstås inte först med sin idé, den oändliga tidsloopen som dess huvudperson finner sig fången i. Konceptet har använts många gånger i böcker och filmer, bland annat i en novell från 1973 av Richard A. Lupoff. Novellen blev 1990 till den Oscarnominerade kortfilmen 12:01 PM, och när Groundhog Day kom ut tre år senare anklagade Lupoff och 12:01 PMs regissör Jonathan Heap filmskaparna för att ha plagierat deras historia.

Jag vet inte om Groundhog Days manusförfattare Harold Ramis och Danny Rubin faktiskt fick idén från 12:01 PM, men plagiat känns som en ganska långsökt anklagelse. Bortsett från det grundläggande konceptet - som inte var Lupoffs uppfinning - ser jag få likheter mellan de två filmerna. Där Groundhog Day trots allt är en komedi finns det inget komiskt i 12:01 PM, Murrays karaktär påminner inte om huvudpersonen i 12:01 PM, och framför allt är stämningen och upplösningen i de två vitt skilda från varandra. 12:01 PM är en skildring av helvetet.

Den drabbade är Myron Castleman (Kurtwood Smith som för mig alltid kommer att vara Clarence Boddicker, Robocops symbol för världens förruttnelse). Hans loop börjar 12:01 när han har lunchpaus från sitt skrivbordsjobb på en advokatfirma. En timme senare slår klockan ett - mörker, ljus, färger, och sen är klockan 12:01 igen. Samma timme upprepas om och om igen, i oändligheten.

När vi träffar honom har han gått igenom det trettio eller fyrtio gånger och för första gången tar han mod till sig och talar med den vackra kvinnan som sitter och ritar på en parkbänk (Jane Alden). Det är första gången som han har inlett ett samtal med en främling, men det är något med henne, säger han. Till slut berättar han vad det är han går igenom och hon måste tro att det är en galning hon har framför sig, men hon varken skriker eller flyr. I stället håller de om varandra den sista minuten innan det börjar om igen.

Myron får en strimma hopp när han ser en tidningsartikel om en fysiker som förutsagt att universum kommer att drabbas av en timslång tidsloop. Varför såg han den först nu? Vad krävs för att man ska börja lägga märke till saker man passerar varje dag?

Från det ögonblicket handlar Myrons liv om att få tag på fysikern, professor Nathan Rosenbluth (Dom Amendolia), övertyga honom om att han talar sanning och faktiskt behåller minnet från en loop till en annan, och ställa den viktigaste frågan av alla: Tar det någonsin slut? Finns det något att göra?

En del historier fastnar i minnet för att de lyckas föra in en i sin handling så att man inte bara lever sig in med hjärnan utan med känslorna också. Harlan Ellisons I Have No Mouth And I Must Scream är en av dem därför att den är en skildring av helvetet som det går att föreställa sig. Oändligt lidande på ett förståeligt sätt, inte som ett abstrakt koncept. Det är bara minuter sedan jag såg 12:01 PM men jag tror att den kommer att visa sig vara en av de historierna, och av precis samma anledning.

Det går inte att distansera sig från det som drabbar Myron Castleman. Den får mig att börja tänka på vad jag hade gjort i hans situation. Hade jag stått ut? Hade jag haft något val?

Trots att filmen är så kort (inte ens hälften så lång som tidsloopen den visar) hinner den med att visa oss förtvivlan och utmattning; Myron lever i en värld där alla människor säger samma korkade, elaka saker om och om igen. Samma meningslösa olyckor och misstag upprepas. Samma andefattiga samtal, samma tråkiga skämt. De gråaste bitarna av en vanlig människas liv, de bitarna som man tar sig igenom för att man vet att det finns något på andra sidan. För Myron Castleman finns det inget på andra sidan och det är så här världen kommer att vara, timme ut och timme in, i evighet.

The Cube (1969) - 5/6

En oklanderligt klädd man (Richard Schaal) stirrar in i kameran och ropar efter någon, vem som helst, som kan höra honom. Han befinner sig i ett kubiskt rum med vit interiör. Det finns inga fönster, inga dörrar, bara svarta linjer som delar upp väggar, golv och tak i mindre kvadrater. Han är ensam och hör bara insektslik musik.

En bit av väggen öppnas som en dörr och en man kommer in för att leverera en pall, men försvinner lika fort igen. Schaals karaktär kan inte få upp dörren han använde, och är ensam igen. Fler människor dyker upp, de går in och ut som de vill, men mannen i kuben kan bara lämna den genom sin egen dörr, som han inte kan hitta. Han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vrede, nyfikenhet, frustration. Alla han träffar verkar veta mer om hans situation än han, så mycket att de tar den för given och utgår ifrån att han förstår precis vad som pågår. Med vissa undantag.

Bakom detta står Jim "Mupparna" Henson, som producerade detta timslånga TV-program som bara sändes två gånger och sen föll i glömska, utom hos dem som råkade se det och fann att det fastnade i hjärnan. Sen kom internet och alla dessa människor kunde nå varandra. The Cube grävdes upp och finns nu att se på Google Videos.

Jag kan inte nog rekommendera att du tittar på den, för The Cube är en besynnerlig liten pärla. Liksom när man läser Franz Kafka eller Terry Pratchett (och det är nog första gången de två författarna nämnts i samma mening) får man en känsla av att man ser en liten bit av något större, kanske något allomfattande.

Mannen i kuben är med om något obegripligt och fruktansvärt men ändå något man känner igen sig i. Henson skapar en metafor för det mänskliga livet i stort men också för TV-mediet. Han bryter fjärde väggen när "professorn" (Don McGill) bestämt hävdar att mannen i kuben befinner sig i en TV-pjäs. Mannen försöker desperat fly men varför misslyckas han? Är det för att han stoppas eller för att han stoppar sig själv?

Jag stötte på The Cube av en slump och liksom alla de som råkade se den på TV 1969 fascinerades jag av den. Den talar till något väldigt djupt, en grundläggande rädsla. Kanske något vi burit med oss sen vi var jägare och samlare, kanske något som skapats av den moderna världen. The Cube riktar sig till oss som lever i den industrialiserade, välbärgade västvärlden men ändå känner oss berövade och inspärrade. Liksom mannen i kuben söker vi efter vår egen dörr men lyckas inte finna den. Kanske saknar vi modet, kanske finns den inte. Vi fylls av frågor men ingen vill besvara dem; ingen förstår ens att det finns frågor att ställa. Liksom mannen i kuben är vi alla, till slut, ensamma.