Hur recenserar man den sista delen av Harry Potter-sagan? Antingen kan du redan historien eller så är du inte intresserad. Harry Potter har varit större än sig själv i en bit över ett årtionde nu; böckerna har slagit rekord efter rekord och filmserien är den mest vinstbringande någonsin. Vi pratar inte om en film utan om det avslutande kapitlet i ett fenomen.
De två filmer som motsvarar den sista boken lär inte göra någon besviken. Det var många stunder som jag sett fram emot sen jag för fyra år sedan läste boken. Harry (Daniel Radcliffe), Hermione (Emma Watson) och Ron (Rupert Grint) som vuxna initiativtagare, inte längre barn som används som pjäser i de vuxnas spel. Neville Longbottoms (Matthew Lewis) stora ögonblick. Severus Snapes (Alan Rickman) färgbekännelse. Slaget om Hogwarts. Harry Potters vandring in i den förbjudna skogen. Draco Malfoys (Tom Felton) personliga slut. Den sista striden, med Harry som Voldemorts (Ralph Fiennes) jämlike i stället för att som tidigare vara en pojke som flyr undan en övermäktig fiende. Och så epilogscenen, som avskyddes av många men som jag älskade i både bok och film, och ser som det enda rimliga sättet att avsluta serien.
Allt det finns med och tas väl om hand. När det är effekter som behövs är det effekter vi serveras, som när de onda trollkarlarna anfaller Hogwarts och skolan samlar sina trupper till motstånd. Hemmafruar och professorer kämpar sida vid sida med levande statyer mot svartklädda magiker och väldiga troll. I dämpade scener ligger tyngdpunkten på känslor och skådespel, och de tre huvudrollsinnehavarna har spelat de här rollerna sen de var tio år gamla och har vuxit upp ihop, precis som sina karaktärer. De vuxna är gamla proffs som vet hur man ser ut som om man faktiskt är en hundra år gammal häxa som kan förvandla sig till en katt.
Voldemort, med sin rentblodfilosofi, har alltid varit något av en magisk Hitler och det har filmskaparna sett till att utnyttja. När han styr trollkarlsvärlden är den så uppenbart nazistisk som den gärna kan vara utan hakkors och dödskallekepsar. Deras trycksaker snor sin estetik från det tyska trettiotalet. När han leder sin armé mot Hogwarts hade det lika gärna kunnat vara en SS-officer i spetsen för elitstyrkorna, om Waffen-SS bestått av magiker. Voldemort själv går hela vägen och blir en fullblodsoperaskurk. Ralph Fiennes har tydligt roligt i rollen, kanske lite för roligt då han ibland går över gränsen till parodi.
Bokens stora svaghet, det långdragna campandet i mitten, har här komprimerats till en rad betydligt intressantare sekvenser. Man hinner aldrig ha tråkigt och de här två filmerna tillhör de få som jag önskade skulle fortsätta för evigt. Visa mig mer äventyr, mer magi, mer jakt, mer av allting. Det må inte vara poesi men det är oförfalskad underhållning, hur komplicerat det än blir ibland när de måste förklara de för handlingen essentiella reglerna bakom trollstavar och själakrukor.
Rowling är väldigt skicklig på långsiktig handlingsbyggnad och utveckling av stämningen så att de som började läsa serien som barn fortfarande tycker att de sista delarna är intressanta sex år senare. Filmerna gör samma sak, och det vi ser är en lång och noggrant utarbetad historia som slutligen når sin kulmen och får sitt efterlängtade slut.
Harry Potter and the Deathly Hallows är precis vad vi kunde vänta oss som avslut av en väl genomförd filmserie, varken mer eller mindre. Det är inga stora överraskningar, inga hisnande ögonblick, men allt finns där som borde finnas där och fansen kommer att vara nöjda. Nu är jag riktigt nyfiken på vad Daniel Radcliffe, Rupert Grint (som jag redan sett i den underhållande Driving Lessons), Emma Watson och Tom Felton kommer att göra i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar