Få skådespelare kan se så självklart stenhårda ut som Terence Stamp. Jag vet inte mycket om hans privatliv men om han har gått igenom hälften av det han kan se ut att ha gått igenom så är jag väldigt glad att det ordnade sig för honom till slut, och att jag aldrig har gett honom anledning att bli arg på mig.
I The Limey spelar han rollen som definierar honom och som han definierar. Wilson är en brittisk hårding i sextioårsåldern som precis kommit ur fängelset efter ett längre straff för rån. Under hans fängelsevistelse har hans dotter dött, enligt den officiella versionen i en bilolycka. Wilson är inte typen som accepterar den officiella versionen och det visar sig att knarklangare är inblandade.
Wilson visar precis hur tuff han är i filmens bästa scen, som tyvärr kommer alldeles för tidigt. När han letar efter en knarklangare blir han övermannad, misshandlad och utslängd ur huset. Han reser sig lugnt, tar fram en pistol och går tillbaka in. Kameran förblir fäst på huset medan vi hör skott efter skott avlossas tills den siste överlevande kommer springande ut. Wilson kommer efter och skriker ett kallt hot.
Det är en fantastisk illustration av Wilson och hur han skiljer sig från de amerikanska tuffingar han slåss mot. De hade aldrig rest sig och gått tillbaka in; de hade gått och hämtat femton kumpaner eller kanske planerat en drive-by senare. De hade till att börja med aldrig varit i huset ensamma. Men Wilson är inte rädd för något. De här ungarna kan inte göra något mot honom som han inte har varit med om förut.
The Limey använder en ovanlig klippteknik som både tillför något och sviker filmen. Det är ett genidrag att använda scener ut Terence Stamps mer än trettio år äldre film Poor Cow för att ge Wilson en bakgrundshistoria, men jag är inte alls lika förtjust i hur ljudspåret sprids över hela filmen. Repliker och ljudeffekter kan lika gärna förekomma i rätt scen som fel scen och jag önskar verkligen att ett så lovande grepp hade fått underbar effekt, men jag fann det bara irriterande.
De två skådespelargiganterna Stamp och Peter Fonda som skurken klarar sig bra, särskilt i sina gemensamma scener där de försöker mörda varandra med ögonen, men ingen annan verkar höra hemma i filmen. Det är som om de vet att de bara är där för att inte ens Terence Stamp kan utstråla gränslös tuffhet om han inte har någon att vara gränslöst tuff mot.
The Limey är en ganska ovanlig film med en milstolpsprestation från en duktig skådespelare som dessutom berättar en involverad historia om en man som borde ha lagt ifrån sig vapnen för många år sen men nu kanske sitter fast i sitt liv utan chans att komma ut. Med något mer engagerade ansträngningar från resten av rollistan hade den varit beundransvärd och den är fortfarande sevärd. Det är huvudsakligen för Stamps skull och det är synd att den når sin topp tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar