Patrick Stewart måste vara en dålig manusförfattares dröm. Han utstrålar välvillig auktoritet och brittiskt förtroende medan han uttalar de fånigaste repliker med en hängivenhet och övertygelse som varje ung skådespelare borde försöka efterlikna. Han har till synes en förmåga att rädda den sämsta film och föra upp den till åtminstone uthärdlig nivå.
Det trodde jag i alla fall. Det visade sig att det fanns en gräns för honom också, och han nådde den i Masterminds. Inte ens Patrick Stewart kan trovärdigt vara pushing sixty, flintskallig och engelsk och samtidigt besvara "I hope they fry you" med "Oh, I'll be frying, Claire, under the hot tropical sun" medan han gör en liten dans så larvig att jag inte ens nu kan tro att jag faktiskt sett Jean-Luc Picard utföra den.
Trots detta är han det enda minnesvärda i Masterminds. Dess skenbare huvudperson, tonåringen och practical joke-fantasten Ozzie, spelas av Vincent Kartheiser som jag inte kan minnas att jag sett i något annat. Ozzie spelar sina föräldrar ett spratt och får det fruktansvärda straffet att ta med sin syster till skolan som han själv relegerats ifrån. Väl där stannar han kvar för att utföra ytterligare ett spratt och blir därmed inblandad när Patrick Stewarts karaktär, säkerhetschefen Rafe Bentley, tillsammans med kumpaner tar över skolan för att utkräva lösensummor från de rikaste elevernas föräldrar.
Ozzie blir förutsägbart nog en tonårig John McClane som använder sina färdigheter (datorteknik, kemi, vad helst som ynglingar drömmer om ska förvandla dem till actionhjältar) för att ställa till problem för Bentleys gäng medan polisen naturligtvis är helt hjälplös och hålls på avstånd av militärklassade vapen. Ju längre filmen går desto mer orimlig blir Ozzie och i slutet började jag vänta mig att han skulle plocka upp en minigun och börja spreja kulor. Han kunde ju ändå allting annat.
Problemet med Masterminds är inte att den är dum; dess dumhet är inte särskilt mycket mer påträngande än många andra filmers och det finns hur som helst ganska dumma filmer som ändå lyckas vara underhållande. Problemet med Masterminds är att den inte innehåller en enda gnutta originalitet samtidigt som dess manus är så illa skrivet att inte ens Patrick Stewart kan rädda det. Den roligaste repliken är en meningslös referens till Ralph Fiennes; den kommer tidigt och redan då misstänkte jag att det ögonblicket var filmens höjdpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar