Det finns en del titlar på listorna över Oscarvinnare som måste få akademin att harkla sig och titta bort. Det är inte alltid lätt att veta hur en film kommer att se ut om ett eller fem eller femton år, och naturligtvis kan man hävda att det inte är akademins uppgift att göra det heller.
Ändå kan jag inte låta bli att tro att det kommer att se ut som ett misstag att Slumdog Millionaire, hur briljant den än föreföll på första titten, fick bästa film-priset över The Reader, eller att Crash fick det över Brokeback Mountain (och då tyckte jag ändå mycket bättre om Crash än om Brokeback Mountain, en film vars poäng undflydde mig), eller att A Beautiful Mind fick det över både Gosford Park och den första Lord of the Rings-filmen.
Går man längre tillbaka är det lätt att hitta tillfällen då konsensus lutar mot att akademin helt enkelt gjorde fel. Ett av dem inträffade 1998, då filmer som Saving Private Ryan och La vita é bella var nominerade men priset i stället gick till en film som knappt någon sett under det senaste årtiondet: Shakespeare in Love.
Den hade förutsättningar. Om inte annat så deltog Judi Dench, Colin Firth och Ben Affleck, som är mycket bättre på sitt yrke än hans nuvarande rykte ger vid handen. Han kan tydligen inte välja ett bra manus om så hans liv hänger på det - eller så är han nöjd med att producera skit och se pengarna rulla in - men jag går till graven i försvar av hans förmåga att agera. För att inte tala om att han regisserade Gone Baby Gone, en av det gångna årtiondets bästa filmer, alla kategorier.
Ingen av dem spelar dock huvudroller. Där har vi i stället Joseph Fiennes som en fiktiv version av William Shakespeare och Gwyneth Paltrow som Viola de Lesseps, en ung rikemansdotter som förklär sig till man för att få lov att agera på teaterscenen. Shakespeare lider av svår skrivblockering (något som verklighetens Shakespeare inte kan ha haft några större problem med, med tanke på hans stora produktion), men när han upptäcker de Lesseps kön och de inleder en kärleksaffär blir han plötsligt inspirerad och börjar skriva Romeo and Juliet.
Historien får charm av birollerna. Ben Affleck är teaterstjärnan Ned Alleyn, det stora dragplåstret, som går med på att spela Mercutio eftersom Shakespeare påstår att pjäsen heter Mercutio. Colin Firth är den onde adelsmannen som åtrår de Lesseps och vill ta henne med sig till de amerikanska kolonierna. Judi Dench är bäst som drottning Elizabeth I; hon får också den bästa scenen med de bästa replikerna när hon tvärsöver teaterscenen talar till en förklädd de Lesseps och uttrycker systerskap anno 1593.
Shakespeare in Love har sin bittersötma, sina skratt och sin tillfälliga underhållning, och den har faktiskt ett hyggligt modigt slut också. Jag såg den på bio när den var ny, tyckte om den men har inte haft någon större lust att se den igen, och den förtjänade verkligen ingen Oscar för bästa film.
8/7: Scott Pilgrim vs. the World (2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar