X-Men inledde en våg av serietidningsbaserade superhjältefilmer som producerat både fantastiska resultat och mindre bra sådana. Innan dess var 1989 års version av Batman förmodligen det bästa i genren om man inte räknar parodiska inslag som Mystery Men, och det gör att det finns en hel flod superhjältefilmer som jag gärna skulle se remakes av nu när filmbranschen har en aning om hur man gör det bra.
The Phantom är nära toppen på listan. Jag läste serietidningen varenda månad från nån gång i mitten på åttiotalet till nån gång i slutet på nittiotalet och har fortfarande nästan ett tjog årgångar i diverse lådor, så naturligtvis måste jag se filmen när den kom även om Fantomen hade den amerikanska lila dräkten i stället för den objektivt korrekta svenska blåa och vissa av namnen klingade fel.
Även om jag på den tiden läste den mer för att den fanns i närheten än för att berättelserna var satans bra så är det ingen dum bakgrundshistoria som dessutom har det genialiska inslaget att historierna kunde utspela sig när som helst mellan 1536 och nutid då den nuvarande Fantomen var den 21:e i en lång rad av i praktiken identiska brottsbekämpare. Dessutom är Fantomen en ovanlig superhjälte då han faktiskt saknar superkrafter och inte ens har Batmans geni; han är nog det närmaste man kan komma en vanlig människa som varje dag bestämmer sig för att dra på sig färgglada trikåer och göra gott. Man skulle kunna göra en riktigt bra film av honom.
The Phantom är inte den filmen. Den faller i flera klassiska fallgropar för filmer baserade på andra medier. Man litar helt enkelt inte på materialet man har att arbeta med. Fantomens mest kända symbol är dödskalleringen som han bär på höger hand; naturligtvis måste den i filmen visa sig ha en mycket större betydelse än den hade i serietidningen. I serien hade Fantomen en hel del humor men inte av det slag som genomsyrar filmen.
Kanske är problemet mitt. Om jag hade kommit till filmen helt obekant med serietidningsförlagan hade jag kanske älskat den. Jag hade kanske älskat de sorglösa, halsbrytande actionsekvenserna, de vackra kulisserna, den oförblommerat kitschiga historien och den operamässigt svarthjärtade skurken.
Jag tror bara att det hade gått att ha med allt det där utan de onödiga ändringarna i materialet. Vi hade fortfarande fått se flygplanshopp till hästrygg och överdrivet stereotypa asiatpirater. Är det inte dags att vi får det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar