Vi är beredda att acceptera en hel del dumhet från en underhållande film, men det måste vara dumhet av ett slag som går att arkivera i någon mindre rationell del av hjärnan, åtminstone tills eftertexterna är klara.
Det vi inte kan acceptera, varken för att få se Ving Rhames spela guldhjärtad hårding eller för att få se Demi Moore ta av sig kläderna, är något så genomdumt som Burt Reynolds kongressman. Han verkar vara en man helt styrd av sin libido, en man som inte förstår att det är riskabelt för en politiker att oförblommerat gå på strippklubb, försöka skaffa sig ett förhållande med en strippa, skicka ut bulvaner för att stjäla hennes torktumlarludd...
Det är inte så enkelt att han tror han kan komma undan med vad som helst. Han verkar inte förstå att han behöver komma undan med något. Han måste ständigt hållas i koppel så att han inte gör något dumt som förstör hans chanser till omval. Filmens stora mysterium är hur han lyckades ta sig till sin position till att börja med. Har han drabbats av en hjärnskada sen dess?
Striptease hade kanske fungerat bättre som komedi, och det sägs att Carl Hiaasens bok är just det. Filmen är dock blodigt allvarlig i sin historia om en frånskild mamma som måste strippa för att ha råd med att kämpa för att få tillbaka sin dotter. Demi Moore uttalar varenda replik som om hon befann sig i ett högklassigt seriöst drama med sikte på Oscarsnomineringar, men hon rör sig i en film som vann six Golden Raspberry-priser och där en av de viktigaste karaktärerna är en alkoholiserad, djuriskt kåt toppnivåpolitiker vars karriär tydligen är immun mot de två egenskapernas inverkan.
Den ende som tar sig ur det hela med äran i behåll är Ving Rhames som tjejernas hängivne livvakt. Han är inte den som tafsar och stirrar; han bryr sig verkligen om sina skyddslingar och jag kan tänka mig att man känner sig bra mycket tryggare med en man i Rhames storlek svävande i trakten när man tar av sig kläderna på scen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar