Maximum Overdrive (1986) - 1/6

Stephen King är en bra författare, men många av hans berättelser blir inte bra på film. Det finns en hel hög undantag, men de är nog snarare resultatet av att han har skrivit så många böcker att några av dem måste bli bra, eller åtminstone råka hamna hos riktigt talangfulla filmskapare. Maximum Overdrive är i stället resultatet av en inte särskilt bra novell och att King själv bestämde sig för att göra filmen. Under sin nerknarkade period. Ja.

Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.

Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.

I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.

This is the End (2013) - 4/6

En massa kändisar - Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill, Craig Robinson, Michael Cera, Jason Segel, Emma Watson, Rihanna, Paul Rudd, Mindy Kaling, Christopher "McLovin" Mintz-Plasse, Danny McBride - spelar sig själva som gäster på James Francos inflyttningsfest. Franco firar att "fästningen", hans specialbyggda hus på västkusten, är klart. Det är en ordentlig skiva.

Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.

Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.

Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.

Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.

Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.

Jagten (2012) - 6/6

Lucas (Mads Mikkelsen) är dagislärare i en dansk småstad. Han är populär bland barnen och omtyckt av alla - arbetskamrater, vänner, jaktlaget, vackra Nadja (Alexandra Rapaport). Han har en son, Marcus (Lasse Fogelstrøm) som älskar honom och vill flytta till honom från sin mamma, Lucas exfru.

En dag säger ett av dagisbarnen, lilla Klara (Annika Wedderkopp), saker vars innebörd hon inte riktigt förstår, och vuxenvärlden reagerar. En barnpsykolog pratar med henne tillsammans med dagisfröken Grethe (Susse Wold), och sedan är Grethe tvungen att prata med Lucas. Han blir anklagad för sexuella övergrepp, och hans liv blir en mardröm.

Detta är Mads Mikkelsens film, med en central och fantastisk skådespelarprestation. Jagten är en sån film som får tittaren att känna alla känslorna som om hen själv vore inblandad. Man sitter i soffan och skakar, ögonen tåras. Vi lever med Lucas i hans vrede och förtvivlan. Vi blir också arga.

Men vem finns det att vara arg på? Lilla Klara hade ingen aning om vad hon sa, eller vad som skulle hända. De vuxna var tvungna att reagera. Klaras pappa Theo (Thomas Bo Larsen), Lucas bäste vän, måste välja vem han ska tro på och vem kan döma hans val? Många går över gränsen och gör saker de inte borde oavsett hur skyldig Lucas är, men vem kan säga hur hen själv hade reagerat? Vill vi inte alla stå på barnens sida mot människor som gör det Lucas anklagats för? Hur lätt är det att tro på "oskyldig tills motsatsen bevisats"?

Allt som händer skulle hända likadant oavsett om Lucas vore skyldig eller inte. Lucas skulle neka, Klara skulle börja säga något annat för att göra allt bra igen. Det går inte att avgöra, och däri ligger det hopplösa.

Lucas liv faller samman. Han får inte handla mat. Han misshandlas. För honom är det ett statement att gå till affären, eller till kyrkan. Hans tidigare så välordnade sinne bryter ihop till desperation och vi vet inte vad han ska göra. Under en klimaktisk scen höll jag för ögonen och kikade mellan fingrarna som ett barn som tittar på skräckfilm, osäker på vad jag hoppades skulle hända.

Det finns inget bra slut på en historia som denna, i alla fall inget som är lika realistiskt som resten av filmen. Därför är det skönt att manusförfattarna Thomas "Festen" Vinterberg och Tobias Lindholm inte försöker klistra på ett, samtidigt som de inte lämnar oss i mörker. Jagten slutar så bra den kan, och är väldigt bra.

Movie 43 (2013) - 1/6

Jag brukar försöka undvika hyperbol i stil med "skulle hellre svälja en radioaktiv golfboll än se den här filmen igen" eller "efter halva längtade jag efter att strypa mig med taggtråd". Filmer kan vara tråkiga, obehagliga, pinsamma eller äckliga men de når aldrig upp till tortyrnivå. Så jag hoppas att du tar mig på största allvar när jag säger att Movie 43 fick mig att må fysiskt illa. Jag kan inte säga att den är den sämsta film jag sett, men jag kan säga att den bryter ny mark på dålighetens område.

Det mest - det enda - imponerande med den är att den alls blev gjord, särskilt med denna rollista: Hugh Jackman, Kate Winslet, Halle Berry, Dennis Quaid, Greg Kinnear, Emma Stone, Naomi Watts, Liev Schreiber, Seann William Scott, Johnny Knoxville, Gerard Butler, Anna Faris, Uma Thurman, Justin Long, Richard Gere, Kate Bosworth, Chloë Grace Moretz, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Bell, Elizabeth Banks och Seth MacFarlane. En lång rad kända namn.

Hur lyckades Peter Farrelly, det förvridna geniet bakom den här katastrofen, få in alla dessa stjärnor? Genom att vara tokig. Det tog honom tio år att få Movie 43 gjord, vilket är en hemskt tragisk mening, och han låg på kändisarna som en galning. När Richard Gere försökte ta sig ur projektet genom att göra det så svårt som möjligt för Farrelly - "jag har bara de här fyra dagarna över och vi måste filma i New York City" - så flög Farrelly till New York City och filmade i fyra dagar. Han kämpade in Winslet och Jackman, fick dem att filma sin sketch, och använde deras namn för att få in andra. Farrelly gav sig aldrig, han vägrade släppa sin dröm.

Jag ställer samma fråga här som jag gjorde efter att ha sett The Nutcracker in 3D: vad var drömmen? Vad var Farrellys grundidé som han höll fast vid i ett årtionde, som han la ner sin svett på tills han kunde föda fram den här neurosedynbebisen till film? Vad det än var kan jag inte tro på att det var det han uppnådde.

Om det inte är ett meta-skämt, och det måste det nästan vara. Filmen verkar medveten om hur usel den är. Ramberättelsen består i att Dennis Quaid är en desperat manusförfattare som försöker sälja sitt manus till filmbolagskillen Greg Kinnear. Quaid berättar om en sketch och vi får se den. Efter att Quaid gått igenom de första säger Kinnear nej, det är hemskt, det är anstötligt, det är kommersiellt gift - och vi håller helhjärtat med. Då drar Quaid pistol och tvingar honom att lyssna på resten. I filmen måste en karaktär pistolhota en annan karaktär för att filmen ska fortsätta.

Skämtet i ramberättelsen är alltså att Quaid är en fullständigt rutten och halvgalen manusförfattare som försöker få en omöjlig film gjord, och filmen i fråga är den vi ser. Det kan ju inte vara något annat än Farrellys drift med sig själv. Men för att skämtet ska fungera måste sketcherna vara riktigt usla, och det är ju i dem vi tillbringar lejonparten av filmen. Kunde inte Farrelly se problemet med den här idén?

Eller trodde han verkligen att vi skulle skratta åt de äckliga scenerna med Jackmans halstestiklar, de smärtsamma sekvenserna med Watts och Schriebers galna föräldrar, Knoxvilles fångade irländske pyssling eller Longs Robin som ständigt skäms ut och förnedras av Batman? Trodde han att vi skulle tycka om att se Banks bli nerpissad av en tecknad katt eller Moretz få sin första mens under horribelt pinsamma omständigheter?

De bästa sketcherna i Movie 43 är bara tråkiga, med kanske ett snabbt förbiflygande halvskratt i början om man har tur. Resten är direkt vidriga, anstötliga, sånt jag önskade att få slippa se och snabbspolade mig igenom för att komma till något som skulle få magen att sluta vrida sig. Jag vet inte om jag kan förmedla hur usel den här filmen är. Dess existens är ett mysterium, dess rollista en gåta, och dess grundidé en sjuk utsöndring från en besynnerlig hjärna.

Now You See Me (2013) - 5/6

Fyra trollkonstnärer - gatumagikern Daniel (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack (Dave Franco), utbrytaren Henley (Isla Fisher) och hypnotisören Merritt (Woody Harrelson) - får varsin anonym inbjudan till en lägenhet som de tillsammans utforskar. Ett år senare har de under namnet "de fyra ryttarna" en enorm Vegas-show, finansierad av multimiljonären Arthur Tressler (Michael Caine). I publiken finns Thaddeus Bradley (Morgan Freeman), en före detta trollkarl som nu lever på att avslöja hur trollkarlar gör sina tricks. En sorts omvänd James Randi, som angriper dem som inte skadar någon.

De fyra utför ett fantastiskt trick där de till synes tömmer ett bankvalv på pengar som sen regnar ner över publiken. Att dela ut miljoner i kontanter visar sig vara ett bra sätt att skapa uppmärksamhet, och de fyra ryttarna blir från en dag till en annan de hetaste namnen i Las Vegas.

Problemet är bara att pengar verkligen försvann från bankvalvet de påstod sig tömma. Här blir FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) och Interpol-agenten Alma Dray (Mélanie Laurent) inblandade. De plockar in de fyra och förhör dem, men inser att de inte kan anklaga dem för att ha teleporterat pengar från ett bankvalv i Paris till en scen i Las Vegas. Och de fyra ryttarna har mer planerat.

Now You See Me är en enormt underhållande film som finner rätt balans mellan action och lugnare bitar. Den bygger upp spänning och förundran utan att irritera, och retar oss ständigt med ledtrådar. Vem är det egentligen som ligger bakom alltihop? Inte ens de fyra ryttarna vet. Vad är syftet med allt? Det kanske de vet. Hur mycket vet Thaddeus Bradley? Vems sida är han på? Vad gör Alma Dray här? Vet ens Arthur Tressler vad som pågår? När det slutar, vem kommer att vara lurad och vem kommer att ha vunnit? Det är inte många filmer som lyckas få mig att ärligt ställa de här frågorna. Visst, en och annan aning hade jag, men jag föll för många falska spår också.

Filmen går i sin behagliga rytm utan att tappa i tempo eller ösa på för fort. Den är lika showig som sina huvudpersoner, som vet precis hur man entusiasmerar publiken. Den handlar om magi och är själv härlig, sorglös filmmagi. Det enda som står mellan den och att vara fantastisk är att inte riktigt alla frågetecken rätas ut och några trådar lämnas hängande lösa. Upplösningen hade kunnat vara mycket smidigare och mer tillfredsställande.

Det gjordes antagligen för att lägga upp inför en uppföljare, som ska börja filmas nästa år. Det ska bli kul att se hur de följer upp det här, för Now You See Me känns som en sluten, unik liten historia.

Curse of Chucky (2013) - 5/6

Jag har inte sett någon av de tidigare Onda dockan-filmerna, har aldrig haft någon särskild lust att göra det heller, och hade inga förväntningar alls på denna sjätte del i serien - den första som inte släpps på bio. Det blev en glad överraskning att den faktiskt var bra, riktigt bra.

Det märks redan från början. Vi träffar den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett gammalt kråkslott med sin mor Sarah (Chantal Quesnelle). Deras hus är en skräckfilmskliché, visst, men vilken magnifik kliché. Ett monokromt skuggrike där de enda färgfläckarna utgörs av Nica själv och tavlorna Sarah målar. Det är mycket vackert filmat och effektfullt stämningsskapande. Det här är ingen simpel exploitativ skräckfilm; den har skapats av duktiga människor. De förstår både det visuella och det dramatiska - presentationen av Nica och Sarah utförs med skicklig hand i en scen som samtidigt sätter igång handlingen.

Ett paket levereras till Sarah. Det innehåller en docka, lätt igenkänd av alla som gått utomhus de senaste tjugofem åren. Det är förstås Chucky, den blodtörstiga docka som mördat sig igenom de tidigare filmerna i serien. Ingen av kvinnorna vet varför de fick en docka hemskickad.

Samma kväll hittar Nica sin mor död med händerna om en stor sax inkörd i magen. Av allt att döma har  den psykiskt plågade Sarah till slut tagit sitt liv. Det tror i alla fall Nica, hennes syster Barb (Danielle Bisutti) och Barbs präst Frank (A Martinez). Barb kommer med sin man Ian (Brennan Elliott), dotter Alice (Summer H. Howell) och barnflicka Jill (Maitland McConnell). Alice förälskar sig genast i Chucky trots att han i mina ögon ser betydligt mer kuslig än söt ut, även innan han vaknar till liv och börjar smyga runt.

Det här är filmens bästa bit, när vi vet att Chucky rör på sig när ingen tittar, när vi ser honom driva sitt spel bakom kulisserna. En middagsscen är fantastiskt spänningsfylld, lika välgjord som något av Hitchcock. Vi rörs lika mycket av de undertextfyllda replikerna mellan familjemedlemmarna som av hotet från Chucky. Det är riktigt bra och riktigt otäckt.

Men det här är inte Hitchcock. Förr eller senare måste Chucky sluta låtsas och börja springa runt med knivar och yxor, och då tappar filmen något. Ibland rör han sig realistiskt - så realistiskt som en vandrande docka rimligen kan - men ibland springer han som om han inte har någon tyngd utan hänger i marionettrådar och vid riktiga rushar flyger han. Ansiktet är för det mesta parodiskt snarare än skrämmande, och rösten (Brad Dourifs) växlar mellan att vara kuslig och bara fånig.

Chucky är helt enkelt inte ett trovärdigt hot, och det är ett bevis på filmskaparnas skicklighet att de lyckas göra något så här bra av en - ärligt talat - rätt löjlig idé. De överraskade mig flera gånger med vändningar jag aldrig hade sett komma, och även om Curse of Chucky inte bryter någon ny mark inom skräckfilmen så är den ändå ett väldigt bra exemplar i sin genre.

Smiley Face (2007) - 4/6

Det finns gott om stonerkomedier, men rätt få med en kvinnlig huvudperson. Jane F (Anna Faris) är dock uppgiften vuxen, även om det är det enda hon klarar av. Hon är rent formellt en hoppfull skådespelerska men tillbringar större delen av tiden hemma i soffan, stenad som en gris, och undviker i möjligaste mån att göra något konstruktivt. Rumskamraten Steve (Danny Masterson) har börjat tröttna på hennes slapphet men det har inte trängt igenom dimman som omger hennes hjärna.

Den här dagen har hon saker som måste skötas. Hon ska provspela för en roll, hon ska betala en skuld till sin langare, men framför allt måste hon betala elräkningen om inte strömmen ska stängas av. Hur Steve vågat ge henne den uppgiften är oklart, och naturligtvis slutar det illa.

För att hantera dessa gigantiska ansvarsområden slappnar hon av med lite marijuana och blir frestad av de muffins Steve bakat till sina kompisar. Efter att ha vräkt i sig dem - med rättfärdiganden - visar det sig att det är haschkakor. Nu är hon massivt hög och hon har fortfarande saker hon måste göra. Hon bestämmer sig för att lägga upp en plan. En plan som hon själv tycker är genialisk.

Vi följer Jane genom hennes dag när olycka staplas på olycka och hon försöker reda ut allt hon drabbas av. Jag har sett bättre - och roligare - stonerkomedier, men Smiley Face ligger bra till i traditionen. Det roliga är att se kris efter kris, katastrof efter katastrof, och framför allt att se den orimligt karismatiska Anna Faris hafsa sig igenom dem. Hon ser ut och beter sig som just det hon ska föreställa, och de roligaste bitarna är när vi får se henne göra båda sidorna och se både det Jane tror händer, och det som verkligen händer.

Höjdpunkten är när hon håller ett inspirerande, vältaligt improviserat brandtal till arbetarrörelsen, och vi sen får se vad hon egentligen sa. Vi har alla upplevt något liknande, potheads eller inte.

Beasts of the Southern Wild (2012) - 3/6

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. Den har med få undantag fått fantastisk kritik, den har rekommenderats mig av människor som aldrig rekommenderar film, och den kändes som en underbar filmupplevelse som bara väntade på mig. Nu har jag sett den och det enda jag känner är en tom besvikelse.

Ja, den inte ens sjuåriga Quvenzhané Wallis är ett riktigt fynd i huvudrollen, en naturlig skådespelerska som beter sig som om hon inte förstår att det är på låtsas. Visst, det är fantastiskt att en film som den här kommer från namn man aldrig hört, spelas av människor som aldrig stått på scen och bygger sin värld på en i sammanhanget knappt befintlig budget.

Men vad är poängen? Jag ville så otroligt gärna känna en förbindelse till Wallis lilla karaktär, känna något av att vi såg de här händelserna genom hennes oskuldsfulla ögon. Men det hände aldrig, filmen bara kravlar fram ungefär som människorna den visar, och de stora känslomässiga ögonblicken uteblir nästan helt konsekvent. Beasts of the Southern Wild är välgjord på alla sätt, men jag fann den också tråkig. Den stora stunden när Hushpuppy (Wallis) konfronterar de uroxar hon fantiserat om - som i hennes värld ser ut som behornade jättegrisar - är inget klimax, bara förvirrande.

Hushpuppy är en intelligent, brådmogen sexåring med holistisk syn på universum. Hon lever i The Bathtub, ett isolerat stycke lågland i södra Louisiana. Trots sin låga ålder bor hon i ett eget skjul och tänder gasspisen med blåslampa. Hennes mamma är försvunnen - enligt Hushpuppy simmade hon iväg - men pappan Wink (Dwight Henry) finns i närheten, i sitt eget lilla kyffe. Hushpuppy lever i en brutalt realistisk värld; när pappan försvinner räknar hon dagarna tills hon blir tvungen att äta sina husdjur. Det verkar hon inte ha några starka känslor inför.

Alla i The Bathtub är vana vid att leva som i spillrorna efter att världen gått under. Det påminner om bergstrakterna i Winter's Bone; det fanns kanske en civilisation här en gång i tiden men nu finns bara resterna kvar. Och människor som försöker leva på dem. De fångar fisk med händerna, bor i träskjul och tycker att The Bathtub är den vackraste platsen i världen. Samtidigt vet de att en dag kommer den stora stormen som kommer att översvämma deras hem.

Miljön som sådan är intressant. Människorna är intressanta. Jag hade velat se mer av dem. Någonstans i världen, närmare än vi tror, finns människor som lever så här. Men greppet med den oskuldsfulle observatören, som så ofta gör underverk, fungerar bara inte för mig den här gången. Det för oss in på bispår efter bispår och inga av dem leder någonstans. Det är väldigt synd, men Beasts of the Southern Wild lämnade mig kall.

JCVD (2008) - 3/6

Jag har aldrig varit ett fan av Jean-Claude van Damme - är det någon som verkligen är det? - och han har alltid slagit mig som en bättre Steven Seagal: rätt talanglös och i total avsaknad av självdistans. Med JCVD förvånade han mig. Han driver med sig själv, och på ett ganska allvarligt sätt. Han börjar som något att flina åt men slutar som något helt annat.

Han spelar sig själv, en actionskådespelare med sina bästa dagar bakom sig. Han är mitt i en vårdnadstvist om dottern (Saskia Flanders), där hustruns advokat använder hans våldsamma filmografi som argument. Advokaten Bernstein (Alan Rossett) behöver pengar, annars måste han släppa fallet. Förtvivlad åker van Damme hem till Belgien där han fortfarande är älskad, men hamnar mitt i ett bankrån och gisslansituation.

Rånarna använder honom och får polisen att tro att det är han som är rånaren. van Damme samarbetar för att hålla sig själv och gisslan trygga. Han hjälper till att upprätthålla fasaden att det är han som tagit gisslan. Han försöker använda sin status på bästa sätt; en av rånarna är ett stort fan. Hans föräldrar kommer och får prata med honom; han bryter nästan samman när han förstår att hans mamma tror att han har blivit en tokig våldsbrottsling. Filmen hinner med reflektioner över kändisskapet och dess flyktighet, och hur det är att leva med ett berömt ansikte. Särskilt när man är berömd för något så substanslöst som att sparkas på film.

Det låter väldigt bra, och det börjar väldigt bra också. De första sekvenserna är både fängslande och roliga. Men en bit in i filmen så slutar saker hända. Idéerna tar slut och mycket tid läggs på att vi får se samma händelseförlopp en gång till, från en annan synvinkel. Det kan vara ett mycket effektivt grepp men här får vi ingen ny information av det, ingenting förändras. Det är bara transport. När van Damme väl är gisslan och situationen är uppställd så verkar inte filmskaparna veta vad de ska göra härnäst, och de nöjer sig med att låta historien puttra på av sig själv.

JCVD är ändå inte slöseri med tid, främst av en anledning: vi ser en van Damme vi aldrig sett förut. Jag har aldrig tidigare sett honom vara en bra skådespelare och det är han faktiskt här, särskilt i en lång monolog då han lämnar berättelsen och pratar om sitt liv, sin karriär, sina drogproblem, sitt familjeliv. JCVD började med en underbar idé och det är inte van Dammes fel att resultatet inte blev bättre än det blev.

The Hangover Part III (2013) - 4/6

Det var en sanslös högoddsare att det skulle fungera att upprepa formeln från The Hangover och göra en uppföljare som i princip var en remake, men det gick. Om det hade gått en tredje gång hade det varit ett mirakel, och det insåg filmskaparna. Så de försökte inte ens och gav oss i stället en film som heter The Hangover men inte innehåller en enda baksmälla.

Den här gången är det ingen som vaknar med kopparslagare och minnesförlust och måste pussla ihop gårdagens bisarra händelser utifrån de spridda ledtrådar hen kan skrapa ihop. I stället är det en sorts gangsterhistoria där de tre vännerna Stu (Ed Helms), Phil (Bradley Cooper) och Doug (Justin Bartha) och puckonollan Alan (Zach Galifiniakis) råkar ut för bossen Marshall (John Goodman). Marshalls egentliga mål är den galne kinesiske gangstern Chow (Ken Jeong), men då Chow och Alan har ett särskilt förhållande - de bondar väl över sina grava karaktärsfel - tror Marshall att Alan och hans vänner är de enda som kan hitta Chow. För att försäkra sig om deras samarbete behåller han Doug och hotar med att sätta en kula i huvudet på honom om han inte får Chow.

Stu, Phil och Alan börjar leta efter den försvunne gangstern och härifrån är det inte helt olikt filmens två föregångare; det handlar mycket om hur situationen stegras och de här vanliga människorna hamnar i än mer obegripliga omständigheter som de måste försöka ta sig ur, i hopp om att det ska vara sista gången. Vilket det aldrig är.

Det är inte lika roligt som i de två föregångarna men det är fortfarande skoj och mycket bättre än jag väntade mig av filmens negativa recensioner, som la ner mycket text på att klaga på att den inte följde samma formel som de tidigare filmerna. Normalt brukar recensenter klaga på formelupprepning, men släpper man på det så är tydligen det också värt lite skitskyffling.

The Hangover Part III kommer aldrig i närheten av sina föregångare och ibland sitter jag och längtar tillbaka till att se de här karaktärerna vakna upp med rakade huvuden, ansiktstatueringar och tigrar. Det sker särskilt när filmen misstar grymhet för komedi, som i den tidiga scenen som helt humorlöst avrättar en oskyldig giraff och antar att det är roligt att en giraff dör. Det är det inte.

Men den är inte dålig heller. Den håller en jämn nivå rakt igenom, lockar fram rätt många skratt och till och med några hisnande inandningar när allting håller på att gå åt helvete. Mer än så begär jag inte.

G.I. Joe: Retaliation (2013) - 1/6

Den första G.I. Joe-filmen var kanske den sämsta mainstreamfilm jag sett. Den här är inte riktigt lika dålig. Den förra gjorde mig arg. Den här gör mig bara uttråkad.

Ni som kommer ihåg den förra filmen har mitt medlidande och minns kanske att skurken Zartan (Arnold Vosloo) klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce) och slagit sig ner i vita huset. Samtidigt sitter skurkarna Cobra Commander (Joseph Gordon-Levitt i den förra, Luke Bracey (kropp) och Robert Baker (röst) i den här) och Destro (Christopher Eccleston i den förra, knappt med i den här) i ett underjordiskt fängelse där de hålls vid liv men förlamade. Tydligen bara för att jävlas med dem. Och det här är alltså den goda sidan.

Förra filmens hjälte Duke (Channing Tatum) leder numera G.I. Joe. En överarbetad och meningslös inledningssekvens presenterar hans underhuggare, biffen Roadblock (Dwayne "The Rock" Johnson), helyllekillen Flint (D.J. Cotrona), tjejen Lady Jaye (Adrianne Palicki) och den stumma ninjan Snake Eyes (Ray Park). Det finns förstås en massa andra också men de dödas tillsammans med Duke så att de ovan nämnda fyra ska få anledning att hämnas. Under tiden blir Cobra Commander befriad av ninjan Storm Shadow (Byung-hun Lee). Shit is on.

Handlingen är korkad och meningslös och har redan förärats fler ord än den är värd. Filmen består ändå till största delen av tråkiga stridsscener och slowmotionpromenader mot kameran; resten utgörs av exposition som levereras på klichéigast möjliga sätt.

Är det någon som inte är trött på sånt här? Är det någon som tycker det är underhållande att om och om igen se dessa snabbklippta slagsmål med nävar och svärd och pistoler, utan en gnutta originalitet någonstans, utan en enda sekund material som vi inte sett oändligt många gånger förut?

Jag kan inte släppa den här filmen utan att högt undra hur det kunde krävas två skådespelare för att ge liv till Cobra Commander. Karlen gör ingenting utom att prata, ändå är det en aktör som gör hans kropp och en som gör hans röst. Hur tråkigt hade Luke Bracey det där han knallade runt i en fånig kostym och höll käften? Varför slängde de ens pengar på en faktisk skådespelare när de kunde ha fått ut samma prestation ur en luffare för tio dollar och en öl?

G.I. Joe Retaliation innehåller exakt en scen jag tyckte om (när världens ledare samlats för att diskutera kärnvapennedrustning) vilket är mycket mer än dess föregångare lyckades prestera. Resten är bara idioti. Tråkig idioti.

The Wolverine (2013) - 4/6

Varför är alla X-Men-filmer så bra utom de som fokuserar på Wolverine? X-Men Origins: Wolverine var inte dålig men den led av att den bara måste sluta med en kringluffande Wolverine med minnesförlust. The Wolverine har visserligen inte det problemet men lyckas inte mycket bättre. En och annan riktigt bra actionscen räcker inte för att göra en bra film, bara en okej sådan.

Berättelsen börjar med att Wolverine (Hugh Jackman), nu en ensamvarg med skuldkänslor över Jean Greys (Famke Janssen) död i X-Men: The Last Stand, kontaktas av en gammal bekant från andra världskriget (Wolverine är äldre än Hugh Jackman ser ut). Det är den forne japanske soldaten och numera stenrike företags-VD:n Yashida (Haruhiko Yamanouchi) som ber Wolverine att komma till Japan så Yashida kan tacka för att Wolverine räddade hans liv under kriget.

Budbäraren är Yukio (Rila Fukushima), en mutant med begränsad spådomsförmåga. Hon och Wolverine åker till Japan där Yashida erbjuder sig att ta ifrån Wolverine hans läkningsförmåga. Han skulle åldras, vara dödlig, som en vanlig människa. Det är förstås inte så enkelt.

Handlingen är inte det viktiga, och det är trist. Konceptet var enormt lovande. Problemet med Wolverine är att det inte finns mycket till anledning att bry sig när han skuttar runt och skär folk med klorna; hans läkningsförmåga gör honom i praktiken osårbar och odödlig. Han blir skjuten genom huvudet och hoppar bara upp igen; det är svårt att skapa spänning i en actionscen under de omständigheterna. Så en Wolverine som skadas och dör som en vanlig människa, det hade varit något.

Men det varar alldeles för kort stund. Han hinner knappt bli sårbar så är det borta igen. Vi får bara den allra knapphändigaste uppfattning om vad han tycker om det. Hur upplever han det, en man som aldrig behövt frukta fysiska skador, när han plötsligt kan dö? Det får vi inte veta.

I stället tar vi oss igenom en handling som håller oss lagom intresserade utan att bli tråkig men även utan att höja sig över den grå massan, och undrar då och då varför reglerna för Wolverines krafter verkar fluktuera utefter manusets behov. Bättre än så här borde det vara.

Min favoritscen i filmen är en stridsscen på taket till ett framrusande japanskt snabbtåg, något som gjorts ett oändligt antal gånger i filmhistorien. Så fort karaktärerna började prata om hur snabbt tåget gick var det uppenbart för alla i salongen vad som skulle hända, men jag blev förvånad. För en gångs skull känner vi hastigheten, vinden, risken, faran. Den scenen var en överraskande liten pärla mitt i alltihop.

Before Midnight (2013) - 6/6

Den här filmens två föregångare, Before Sunrise och Before Sunset, tillhör mina favoritfilmer någonsin och jag har spänt väntat på den tredje. Den är kanske inte lika fantastisk som de första två - men jag måste se den sisådär fem gånger till innan jag är säker - men jag gick in på bion rädd för att bli besviken och det blev jag inte. Verkligen inte. Before Midnight är underbar.

Arton år har gått sedan Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy) träffades på tåget till Wien, och nio sedan Jesse missade sitt plan. Nu bor de tillsammans i Paris och har sjuåriga tvillingar, Nina (Charlotte Prior) och Ella (Jennifer Prior), medan Jesses son Hank (Seamus Davey-Fitzpatrick) bor i Chicago hos sin mor som hatar både Jesse och Céline. Vi möter dem en dag i slutet på sommaren som de har tillbringat i Grekland. Hank åker hem till Chicago efter att ha försäkrat sin far om att detta var den bästa sommaren i hans liv. Jesse och Céline börjar prata.

Liksom sina föregångare handlar Before Midnight om samtal. Långa konversationer i obrutna, tekniskt imponerande tagningar som får skådespelarna att släppa spelet och bara vara. Det flyter naturligt mellan dem, som det måste. I så här långa scener memorerar man inte replikerna ordagrant, man följer samtalet.

Jesse och Céline är annorlunda nu. Det finns ingen mystik mellan dem längre; de känner varandra utan och innan. Det gör att deras känslor har djupnat, men det gör också att de kan såra varandra värre än någonsin förut. En tvillingsjäl vet precis var hen ska sticka kniven. Before Midnight har ett sorgligt drag som nästan helt saknades i de två tidigare filmerna men samtidigt är den en av de vackraste skildringarna av mognad kärlek som jag sett på film. Det vi ser här är vad som händer efter att levde lyckliga i alla sina dagar. Det kan inte vara perfekt.

Filmen komprimerar ett äktenskaps alla problem och frågor till under två timmar, och för att lyckas med det kan den inte vara fullt realistisk. Ingen har någonsin upplevt en dag som den här. Ingen har haft samtal som dessa. Men det gör ingenting. Orden må vara falska, men situationen är djupt äkta. Känslorna än mer.

Det som gör att det fungerar så här bra är ett långt samtal i mitten av filmen där Jesse och Céline sitter till bords med sex andra: ett ungt par, ett medelålders par, och en gammal man och hans jämnårige väninna som är änka. Det är en underbar scen som vinner på det som kommit före och lägger upp för det som ska följa. Huvudpersonernas känslor speglas i de andra karaktärerna och vi får höra den sorts konversation vi vant oss vid från de två första filmerna. Naturlig, djup, grubblande. Den här gången rör det sig till stor del runt genus - kvinnligt, manligt, typiskt. Samma frågor blomstrar mellan Jesse och Céline.

Ethan Hawke och Julie Delpy (och regissören Richard Linklater) har också åldrats arton år sen den första filmen. De vet vilken ton deras karaktärer passar med. De är så bekväma med varandra att man kan tro att de varit gifta hela tiden. Det är så här förhållanden är när de har mognat, när den första tiden är över, när det är två mjuka människor som försöker dela samma utrymme. Och deras historia ständigt kommer emellan.

Before-serien är alltjämt något av det bästa som gjorts på film, framför allt med så här enkla medel. Jag ser redan fram emot 2022 och nästa del.

Monica Z (2013) - 5/6

Det är inte lätt att göra en biografisk film. Människoliv följer inte dramaturgiska scheman och har sällan dramatiskt korrekta slut. Folket bakom Monica Z tog den förmodligen vettiga vägen att fiktionalisera en massa, hålla sig till någon form av i-det-stora-hela-sanning, välja mer eller mindre godtyckliga start- och slutpunkter, och kalla sin film "fritt efter Monica Zetterlunds liv".

Det är väldigt fritt. Filmen hoppar över ett par melodifestivaler, ett par äktenskap och en handfull filmer, lägger in en fadersrelation som tydligen inte alls liknar verkligheten, och låter inte Monicas dotter åldras alls på över tio år. Det är ingen dokumentär, det här.

Men det Monica Z gör rätt gör den väldigt rätt. Den för oss tillbaka till sextiotalet, till och med oss som aldrig upplevt det till att börja med. Bilarna och bussarna, inredningen och möblerna, sällskapsspel och telefoner och radioapparater, kläder och hattar och smala slipsar, och alla röker. Jag var inte född under sextiotalet men jag skulle sätta en del pengar på att det såg ut exakt så här.

I denna miljö rör sig Monica Zetterlund (jazzsångerskan Edda Magnason i sin första roll), en växeltelefonist och hoppfull sångerska. Hon bor i Hagfors hos sina föräldrar Bengt (Kjell Bergqvist) och Margareta (Cecilia Ljung), med sin lilla dotter Eva-Lena (Nadja Christiansson). Fadern och Hagfors får representera Jantelagen, som Monica förskjuter. Hon ska bli stor, kosta vad det kosta vill.

Det blir hon förstås, och rör sig bland storheterna. Både de svenska - Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), Povel Ramel (Henrik Ståhl), Hans Alfredson (Harry Fridländer), Tage Danielsson (Jörgen Thorsson), Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) - och de amerikanska - Miles Davis (Rob Morgan), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler), Bill Evans (Randy Ingram). Hon uppnår stora framgångar men drabbas av stora fiaskon. Hon dricker för mycket, röker ännu mer, och som så många artister är hon beroende av applåderna.

Det är roligt ibland, sorgligt ibland, rörande ibland. Hela tiden är det underhållande. Musiken tar form och blir en egen aktör, särskilt i en filmiskt vacker scen där Monica läser en dikt och hör knackande fingrars takt, och de två smälter samman och blir en sång. Det är sådant filmen gör bättre än någon annan konstform, och en film med en sådan scen kan inte vara dålig.