En massa kändisar - Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill, Craig Robinson, Michael Cera, Jason Segel, Emma Watson, Rihanna, Paul Rudd, Mindy Kaling, Christopher "McLovin" Mintz-Plasse, Danny McBride - spelar sig själva som gäster på James Francos inflyttningsfest. Franco firar att "fästningen", hans specialbyggda hus på västkusten, är klart. Det är en ordentlig skiva.
Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.
Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.
Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.
Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.
Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.
Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.
Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.
Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.
Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.
Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar