Det var en sanslös högoddsare att det skulle fungera att upprepa formeln från The Hangover och göra en uppföljare som i princip var en remake, men det gick. Om det hade gått en tredje gång hade det varit ett mirakel, och det insåg filmskaparna. Så de försökte inte ens och gav oss i stället en film som heter The Hangover men inte innehåller en enda baksmälla.
Den här gången är det ingen som vaknar med kopparslagare och minnesförlust och måste pussla ihop gårdagens bisarra händelser utifrån de spridda ledtrådar hen kan skrapa ihop. I stället är det en sorts gangsterhistoria där de tre vännerna Stu (Ed Helms), Phil (Bradley Cooper) och Doug (Justin Bartha) och puckonollan Alan (Zach Galifiniakis) råkar ut för bossen Marshall (John Goodman). Marshalls egentliga mål är den galne kinesiske gangstern Chow (Ken Jeong), men då Chow och Alan har ett särskilt förhållande - de bondar väl över sina grava karaktärsfel - tror Marshall att Alan och hans vänner är de enda som kan hitta Chow. För att försäkra sig om deras samarbete behåller han Doug och hotar med att sätta en kula i huvudet på honom om han inte får Chow.
Stu, Phil och Alan börjar leta efter den försvunne gangstern och härifrån är det inte helt olikt filmens två föregångare; det handlar mycket om hur situationen stegras och de här vanliga människorna hamnar i än mer obegripliga omständigheter som de måste försöka ta sig ur, i hopp om att det ska vara sista gången. Vilket det aldrig är.
Det är inte lika roligt som i de två föregångarna men det är fortfarande skoj och mycket bättre än jag väntade mig av filmens negativa recensioner, som la ner mycket text på att klaga på att den inte följde samma formel som de tidigare filmerna. Normalt brukar recensenter klaga på formelupprepning, men släpper man på det så är tydligen det också värt lite skitskyffling.
The Hangover Part III kommer aldrig i närheten av sina föregångare och ibland sitter jag och längtar tillbaka till att se de här karaktärerna vakna upp med rakade huvuden, ansiktstatueringar och tigrar. Det sker särskilt när filmen misstar grymhet för komedi, som i den tidiga scenen som helt humorlöst avrättar en oskyldig giraff och antar att det är roligt att en giraff dör. Det är det inte.
Men den är inte dålig heller. Den håller en jämn nivå rakt igenom, lockar fram rätt många skratt och till och med några hisnande inandningar när allting håller på att gå åt helvete. Mer än så begär jag inte.
Den här gången är det ingen som vaknar med kopparslagare och minnesförlust och måste pussla ihop gårdagens bisarra händelser utifrån de spridda ledtrådar hen kan skrapa ihop. I stället är det en sorts gangsterhistoria där de tre vännerna Stu (Ed Helms), Phil (Bradley Cooper) och Doug (Justin Bartha) och puckonollan Alan (Zach Galifiniakis) råkar ut för bossen Marshall (John Goodman). Marshalls egentliga mål är den galne kinesiske gangstern Chow (Ken Jeong), men då Chow och Alan har ett särskilt förhållande - de bondar väl över sina grava karaktärsfel - tror Marshall att Alan och hans vänner är de enda som kan hitta Chow. För att försäkra sig om deras samarbete behåller han Doug och hotar med att sätta en kula i huvudet på honom om han inte får Chow.
Stu, Phil och Alan börjar leta efter den försvunne gangstern och härifrån är det inte helt olikt filmens två föregångare; det handlar mycket om hur situationen stegras och de här vanliga människorna hamnar i än mer obegripliga omständigheter som de måste försöka ta sig ur, i hopp om att det ska vara sista gången. Vilket det aldrig är.
Det är inte lika roligt som i de två föregångarna men det är fortfarande skoj och mycket bättre än jag väntade mig av filmens negativa recensioner, som la ner mycket text på att klaga på att den inte följde samma formel som de tidigare filmerna. Normalt brukar recensenter klaga på formelupprepning, men släpper man på det så är tydligen det också värt lite skitskyffling.
The Hangover Part III kommer aldrig i närheten av sina föregångare och ibland sitter jag och längtar tillbaka till att se de här karaktärerna vakna upp med rakade huvuden, ansiktstatueringar och tigrar. Det sker särskilt när filmen misstar grymhet för komedi, som i den tidiga scenen som helt humorlöst avrättar en oskyldig giraff och antar att det är roligt att en giraff dör. Det är det inte.
Men den är inte dålig heller. Den håller en jämn nivå rakt igenom, lockar fram rätt många skratt och till och med några hisnande inandningar när allting håller på att gå åt helvete. Mer än så begär jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar