Den här filmens två föregångare, Before Sunrise och Before Sunset, tillhör mina favoritfilmer någonsin och jag har spänt väntat på den tredje. Den är kanske inte lika fantastisk som de första två - men jag måste se den sisådär fem gånger till innan jag är säker - men jag gick in på bion rädd för att bli besviken och det blev jag inte. Verkligen inte. Before Midnight är underbar.
Arton år har gått sedan Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy) träffades på tåget till Wien, och nio sedan Jesse missade sitt plan. Nu bor de tillsammans i Paris och har sjuåriga tvillingar, Nina (Charlotte Prior) och Ella (Jennifer Prior), medan Jesses son Hank (Seamus Davey-Fitzpatrick) bor i Chicago hos sin mor som hatar både Jesse och Céline. Vi möter dem en dag i slutet på sommaren som de har tillbringat i Grekland. Hank åker hem till Chicago efter att ha försäkrat sin far om att detta var den bästa sommaren i hans liv. Jesse och Céline börjar prata.
Liksom sina föregångare handlar Before Midnight om samtal. Långa konversationer i obrutna, tekniskt imponerande tagningar som får skådespelarna att släppa spelet och bara vara. Det flyter naturligt mellan dem, som det måste. I så här långa scener memorerar man inte replikerna ordagrant, man följer samtalet.
Jesse och Céline är annorlunda nu. Det finns ingen mystik mellan dem längre; de känner varandra utan och innan. Det gör att deras känslor har djupnat, men det gör också att de kan såra varandra värre än någonsin förut. En tvillingsjäl vet precis var hen ska sticka kniven. Before Midnight har ett sorgligt drag som nästan helt saknades i de två tidigare filmerna men samtidigt är den en av de vackraste skildringarna av mognad kärlek som jag sett på film. Det vi ser här är vad som händer efter att levde lyckliga i alla sina dagar. Det kan inte vara perfekt.
Filmen komprimerar ett äktenskaps alla problem och frågor till under två timmar, och för att lyckas med det kan den inte vara fullt realistisk. Ingen har någonsin upplevt en dag som den här. Ingen har haft samtal som dessa. Men det gör ingenting. Orden må vara falska, men situationen är djupt äkta. Känslorna än mer.
Det som gör att det fungerar så här bra är ett långt samtal i mitten av filmen där Jesse och Céline sitter till bords med sex andra: ett ungt par, ett medelålders par, och en gammal man och hans jämnårige väninna som är änka. Det är en underbar scen som vinner på det som kommit före och lägger upp för det som ska följa. Huvudpersonernas känslor speglas i de andra karaktärerna och vi får höra den sorts konversation vi vant oss vid från de två första filmerna. Naturlig, djup, grubblande. Den här gången rör det sig till stor del runt genus - kvinnligt, manligt, typiskt. Samma frågor blomstrar mellan Jesse och Céline.
Ethan Hawke och Julie Delpy (och regissören Richard Linklater) har också åldrats arton år sen den första filmen. De vet vilken ton deras karaktärer passar med. De är så bekväma med varandra att man kan tro att de varit gifta hela tiden. Det är så här förhållanden är när de har mognat, när den första tiden är över, när det är två mjuka människor som försöker dela samma utrymme. Och deras historia ständigt kommer emellan.
Before-serien är alltjämt något av det bästa som gjorts på film, framför allt med så här enkla medel. Jag ser redan fram emot 2022 och nästa del.
Arton år har gått sedan Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy) träffades på tåget till Wien, och nio sedan Jesse missade sitt plan. Nu bor de tillsammans i Paris och har sjuåriga tvillingar, Nina (Charlotte Prior) och Ella (Jennifer Prior), medan Jesses son Hank (Seamus Davey-Fitzpatrick) bor i Chicago hos sin mor som hatar både Jesse och Céline. Vi möter dem en dag i slutet på sommaren som de har tillbringat i Grekland. Hank åker hem till Chicago efter att ha försäkrat sin far om att detta var den bästa sommaren i hans liv. Jesse och Céline börjar prata.
Liksom sina föregångare handlar Before Midnight om samtal. Långa konversationer i obrutna, tekniskt imponerande tagningar som får skådespelarna att släppa spelet och bara vara. Det flyter naturligt mellan dem, som det måste. I så här långa scener memorerar man inte replikerna ordagrant, man följer samtalet.
Jesse och Céline är annorlunda nu. Det finns ingen mystik mellan dem längre; de känner varandra utan och innan. Det gör att deras känslor har djupnat, men det gör också att de kan såra varandra värre än någonsin förut. En tvillingsjäl vet precis var hen ska sticka kniven. Before Midnight har ett sorgligt drag som nästan helt saknades i de två tidigare filmerna men samtidigt är den en av de vackraste skildringarna av mognad kärlek som jag sett på film. Det vi ser här är vad som händer efter att levde lyckliga i alla sina dagar. Det kan inte vara perfekt.
Filmen komprimerar ett äktenskaps alla problem och frågor till under två timmar, och för att lyckas med det kan den inte vara fullt realistisk. Ingen har någonsin upplevt en dag som den här. Ingen har haft samtal som dessa. Men det gör ingenting. Orden må vara falska, men situationen är djupt äkta. Känslorna än mer.
Det som gör att det fungerar så här bra är ett långt samtal i mitten av filmen där Jesse och Céline sitter till bords med sex andra: ett ungt par, ett medelålders par, och en gammal man och hans jämnårige väninna som är änka. Det är en underbar scen som vinner på det som kommit före och lägger upp för det som ska följa. Huvudpersonernas känslor speglas i de andra karaktärerna och vi får höra den sorts konversation vi vant oss vid från de två första filmerna. Naturlig, djup, grubblande. Den här gången rör det sig till stor del runt genus - kvinnligt, manligt, typiskt. Samma frågor blomstrar mellan Jesse och Céline.
Ethan Hawke och Julie Delpy (och regissören Richard Linklater) har också åldrats arton år sen den första filmen. De vet vilken ton deras karaktärer passar med. De är så bekväma med varandra att man kan tro att de varit gifta hela tiden. Det är så här förhållanden är när de har mognat, när den första tiden är över, när det är två mjuka människor som försöker dela samma utrymme. Och deras historia ständigt kommer emellan.
Before-serien är alltjämt något av det bästa som gjorts på film, framför allt med så här enkla medel. Jag ser redan fram emot 2022 och nästa del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar