Det är inte lätt att göra en biografisk film. Människoliv följer inte dramaturgiska scheman och har sällan dramatiskt korrekta slut. Folket bakom Monica Z tog den förmodligen vettiga vägen att fiktionalisera en massa, hålla sig till någon form av i-det-stora-hela-sanning, välja mer eller mindre godtyckliga start- och slutpunkter, och kalla sin film "fritt efter Monica Zetterlunds liv".
Det är väldigt fritt. Filmen hoppar över ett par melodifestivaler, ett par äktenskap och en handfull filmer, lägger in en fadersrelation som tydligen inte alls liknar verkligheten, och låter inte Monicas dotter åldras alls på över tio år. Det är ingen dokumentär, det här.
Men det Monica Z gör rätt gör den väldigt rätt. Den för oss tillbaka till sextiotalet, till och med oss som aldrig upplevt det till att börja med. Bilarna och bussarna, inredningen och möblerna, sällskapsspel och telefoner och radioapparater, kläder och hattar och smala slipsar, och alla röker. Jag var inte född under sextiotalet men jag skulle sätta en del pengar på att det såg ut exakt så här.
I denna miljö rör sig Monica Zetterlund (jazzsångerskan Edda Magnason i sin första roll), en växeltelefonist och hoppfull sångerska. Hon bor i Hagfors hos sina föräldrar Bengt (Kjell Bergqvist) och Margareta (Cecilia Ljung), med sin lilla dotter Eva-Lena (Nadja Christiansson). Fadern och Hagfors får representera Jantelagen, som Monica förskjuter. Hon ska bli stor, kosta vad det kosta vill.
Det blir hon förstås, och rör sig bland storheterna. Både de svenska - Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), Povel Ramel (Henrik Ståhl), Hans Alfredson (Harry Fridländer), Tage Danielsson (Jörgen Thorsson), Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) - och de amerikanska - Miles Davis (Rob Morgan), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler), Bill Evans (Randy Ingram). Hon uppnår stora framgångar men drabbas av stora fiaskon. Hon dricker för mycket, röker ännu mer, och som så många artister är hon beroende av applåderna.
Det är roligt ibland, sorgligt ibland, rörande ibland. Hela tiden är det underhållande. Musiken tar form och blir en egen aktör, särskilt i en filmiskt vacker scen där Monica läser en dikt och hör knackande fingrars takt, och de två smälter samman och blir en sång. Det är sådant filmen gör bättre än någon annan konstform, och en film med en sådan scen kan inte vara dålig.
Det är väldigt fritt. Filmen hoppar över ett par melodifestivaler, ett par äktenskap och en handfull filmer, lägger in en fadersrelation som tydligen inte alls liknar verkligheten, och låter inte Monicas dotter åldras alls på över tio år. Det är ingen dokumentär, det här.
Men det Monica Z gör rätt gör den väldigt rätt. Den för oss tillbaka till sextiotalet, till och med oss som aldrig upplevt det till att börja med. Bilarna och bussarna, inredningen och möblerna, sällskapsspel och telefoner och radioapparater, kläder och hattar och smala slipsar, och alla röker. Jag var inte född under sextiotalet men jag skulle sätta en del pengar på att det såg ut exakt så här.
I denna miljö rör sig Monica Zetterlund (jazzsångerskan Edda Magnason i sin första roll), en växeltelefonist och hoppfull sångerska. Hon bor i Hagfors hos sina föräldrar Bengt (Kjell Bergqvist) och Margareta (Cecilia Ljung), med sin lilla dotter Eva-Lena (Nadja Christiansson). Fadern och Hagfors får representera Jantelagen, som Monica förskjuter. Hon ska bli stor, kosta vad det kosta vill.
Det blir hon förstås, och rör sig bland storheterna. Både de svenska - Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), Povel Ramel (Henrik Ståhl), Hans Alfredson (Harry Fridländer), Tage Danielsson (Jörgen Thorsson), Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) - och de amerikanska - Miles Davis (Rob Morgan), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler), Bill Evans (Randy Ingram). Hon uppnår stora framgångar men drabbas av stora fiaskon. Hon dricker för mycket, röker ännu mer, och som så många artister är hon beroende av applåderna.
Det är roligt ibland, sorgligt ibland, rörande ibland. Hela tiden är det underhållande. Musiken tar form och blir en egen aktör, särskilt i en filmiskt vacker scen där Monica läser en dikt och hör knackande fingrars takt, och de två smälter samman och blir en sång. Det är sådant filmen gör bättre än någon annan konstform, och en film med en sådan scen kan inte vara dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar