Jag har inte sett någon av de tidigare Onda dockan-filmerna, har aldrig haft någon särskild lust att göra det heller, och hade inga förväntningar alls på denna sjätte del i serien - den första som inte släpps på bio. Det blev en glad överraskning att den faktiskt var bra, riktigt bra.
Det märks redan från början. Vi träffar den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett gammalt kråkslott med sin mor Sarah (Chantal Quesnelle). Deras hus är en skräckfilmskliché, visst, men vilken magnifik kliché. Ett monokromt skuggrike där de enda färgfläckarna utgörs av Nica själv och tavlorna Sarah målar. Det är mycket vackert filmat och effektfullt stämningsskapande. Det här är ingen simpel exploitativ skräckfilm; den har skapats av duktiga människor. De förstår både det visuella och det dramatiska - presentationen av Nica och Sarah utförs med skicklig hand i en scen som samtidigt sätter igång handlingen.
Ett paket levereras till Sarah. Det innehåller en docka, lätt igenkänd av alla som gått utomhus de senaste tjugofem åren. Det är förstås Chucky, den blodtörstiga docka som mördat sig igenom de tidigare filmerna i serien. Ingen av kvinnorna vet varför de fick en docka hemskickad.
Samma kväll hittar Nica sin mor död med händerna om en stor sax inkörd i magen. Av allt att döma har den psykiskt plågade Sarah till slut tagit sitt liv. Det tror i alla fall Nica, hennes syster Barb (Danielle Bisutti) och Barbs präst Frank (A Martinez). Barb kommer med sin man Ian (Brennan Elliott), dotter Alice (Summer H. Howell) och barnflicka Jill (Maitland McConnell). Alice förälskar sig genast i Chucky trots att han i mina ögon ser betydligt mer kuslig än söt ut, även innan han vaknar till liv och börjar smyga runt.
Det här är filmens bästa bit, när vi vet att Chucky rör på sig när ingen tittar, när vi ser honom driva sitt spel bakom kulisserna. En middagsscen är fantastiskt spänningsfylld, lika välgjord som något av Hitchcock. Vi rörs lika mycket av de undertextfyllda replikerna mellan familjemedlemmarna som av hotet från Chucky. Det är riktigt bra och riktigt otäckt.
Men det här är inte Hitchcock. Förr eller senare måste Chucky sluta låtsas och börja springa runt med knivar och yxor, och då tappar filmen något. Ibland rör han sig realistiskt - så realistiskt som en vandrande docka rimligen kan - men ibland springer han som om han inte har någon tyngd utan hänger i marionettrådar och vid riktiga rushar flyger han. Ansiktet är för det mesta parodiskt snarare än skrämmande, och rösten (Brad Dourifs) växlar mellan att vara kuslig och bara fånig.
Chucky är helt enkelt inte ett trovärdigt hot, och det är ett bevis på filmskaparnas skicklighet att de lyckas göra något så här bra av en - ärligt talat - rätt löjlig idé. De överraskade mig flera gånger med vändningar jag aldrig hade sett komma, och även om Curse of Chucky inte bryter någon ny mark inom skräckfilmen så är den ändå ett väldigt bra exemplar i sin genre.
Det märks redan från början. Vi träffar den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett gammalt kråkslott med sin mor Sarah (Chantal Quesnelle). Deras hus är en skräckfilmskliché, visst, men vilken magnifik kliché. Ett monokromt skuggrike där de enda färgfläckarna utgörs av Nica själv och tavlorna Sarah målar. Det är mycket vackert filmat och effektfullt stämningsskapande. Det här är ingen simpel exploitativ skräckfilm; den har skapats av duktiga människor. De förstår både det visuella och det dramatiska - presentationen av Nica och Sarah utförs med skicklig hand i en scen som samtidigt sätter igång handlingen.
Ett paket levereras till Sarah. Det innehåller en docka, lätt igenkänd av alla som gått utomhus de senaste tjugofem åren. Det är förstås Chucky, den blodtörstiga docka som mördat sig igenom de tidigare filmerna i serien. Ingen av kvinnorna vet varför de fick en docka hemskickad.
Samma kväll hittar Nica sin mor död med händerna om en stor sax inkörd i magen. Av allt att döma har den psykiskt plågade Sarah till slut tagit sitt liv. Det tror i alla fall Nica, hennes syster Barb (Danielle Bisutti) och Barbs präst Frank (A Martinez). Barb kommer med sin man Ian (Brennan Elliott), dotter Alice (Summer H. Howell) och barnflicka Jill (Maitland McConnell). Alice förälskar sig genast i Chucky trots att han i mina ögon ser betydligt mer kuslig än söt ut, även innan han vaknar till liv och börjar smyga runt.
Det här är filmens bästa bit, när vi vet att Chucky rör på sig när ingen tittar, när vi ser honom driva sitt spel bakom kulisserna. En middagsscen är fantastiskt spänningsfylld, lika välgjord som något av Hitchcock. Vi rörs lika mycket av de undertextfyllda replikerna mellan familjemedlemmarna som av hotet från Chucky. Det är riktigt bra och riktigt otäckt.
Men det här är inte Hitchcock. Förr eller senare måste Chucky sluta låtsas och börja springa runt med knivar och yxor, och då tappar filmen något. Ibland rör han sig realistiskt - så realistiskt som en vandrande docka rimligen kan - men ibland springer han som om han inte har någon tyngd utan hänger i marionettrådar och vid riktiga rushar flyger han. Ansiktet är för det mesta parodiskt snarare än skrämmande, och rösten (Brad Dourifs) växlar mellan att vara kuslig och bara fånig.
Chucky är helt enkelt inte ett trovärdigt hot, och det är ett bevis på filmskaparnas skicklighet att de lyckas göra något så här bra av en - ärligt talat - rätt löjlig idé. De överraskade mig flera gånger med vändningar jag aldrig hade sett komma, och även om Curse of Chucky inte bryter någon ny mark inom skräckfilmen så är den ändå ett väldigt bra exemplar i sin genre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar