Jag ville så gärna tycka om den här filmen. Den har med få undantag fått fantastisk kritik, den har rekommenderats mig av människor som aldrig rekommenderar film, och den kändes som en underbar filmupplevelse som bara väntade på mig. Nu har jag sett den och det enda jag känner är en tom besvikelse.
Ja, den inte ens sjuåriga Quvenzhané Wallis är ett riktigt fynd i huvudrollen, en naturlig skådespelerska som beter sig som om hon inte förstår att det är på låtsas. Visst, det är fantastiskt att en film som den här kommer från namn man aldrig hört, spelas av människor som aldrig stått på scen och bygger sin värld på en i sammanhanget knappt befintlig budget.
Men vad är poängen? Jag ville så otroligt gärna känna en förbindelse till Wallis lilla karaktär, känna något av att vi såg de här händelserna genom hennes oskuldsfulla ögon. Men det hände aldrig, filmen bara kravlar fram ungefär som människorna den visar, och de stora känslomässiga ögonblicken uteblir nästan helt konsekvent. Beasts of the Southern Wild är välgjord på alla sätt, men jag fann den också tråkig. Den stora stunden när Hushpuppy (Wallis) konfronterar de uroxar hon fantiserat om - som i hennes värld ser ut som behornade jättegrisar - är inget klimax, bara förvirrande.
Hushpuppy är en intelligent, brådmogen sexåring med holistisk syn på universum. Hon lever i The Bathtub, ett isolerat stycke lågland i södra Louisiana. Trots sin låga ålder bor hon i ett eget skjul och tänder gasspisen med blåslampa. Hennes mamma är försvunnen - enligt Hushpuppy simmade hon iväg - men pappan Wink (Dwight Henry) finns i närheten, i sitt eget lilla kyffe. Hushpuppy lever i en brutalt realistisk värld; när pappan försvinner räknar hon dagarna tills hon blir tvungen att äta sina husdjur. Det verkar hon inte ha några starka känslor inför.
Alla i The Bathtub är vana vid att leva som i spillrorna efter att världen gått under. Det påminner om bergstrakterna i Winter's Bone; det fanns kanske en civilisation här en gång i tiden men nu finns bara resterna kvar. Och människor som försöker leva på dem. De fångar fisk med händerna, bor i träskjul och tycker att The Bathtub är den vackraste platsen i världen. Samtidigt vet de att en dag kommer den stora stormen som kommer att översvämma deras hem.
Miljön som sådan är intressant. Människorna är intressanta. Jag hade velat se mer av dem. Någonstans i världen, närmare än vi tror, finns människor som lever så här. Men greppet med den oskuldsfulle observatören, som så ofta gör underverk, fungerar bara inte för mig den här gången. Det för oss in på bispår efter bispår och inga av dem leder någonstans. Det är väldigt synd, men Beasts of the Southern Wild lämnade mig kall.
Ja, den inte ens sjuåriga Quvenzhané Wallis är ett riktigt fynd i huvudrollen, en naturlig skådespelerska som beter sig som om hon inte förstår att det är på låtsas. Visst, det är fantastiskt att en film som den här kommer från namn man aldrig hört, spelas av människor som aldrig stått på scen och bygger sin värld på en i sammanhanget knappt befintlig budget.
Men vad är poängen? Jag ville så otroligt gärna känna en förbindelse till Wallis lilla karaktär, känna något av att vi såg de här händelserna genom hennes oskuldsfulla ögon. Men det hände aldrig, filmen bara kravlar fram ungefär som människorna den visar, och de stora känslomässiga ögonblicken uteblir nästan helt konsekvent. Beasts of the Southern Wild är välgjord på alla sätt, men jag fann den också tråkig. Den stora stunden när Hushpuppy (Wallis) konfronterar de uroxar hon fantiserat om - som i hennes värld ser ut som behornade jättegrisar - är inget klimax, bara förvirrande.
Hushpuppy är en intelligent, brådmogen sexåring med holistisk syn på universum. Hon lever i The Bathtub, ett isolerat stycke lågland i södra Louisiana. Trots sin låga ålder bor hon i ett eget skjul och tänder gasspisen med blåslampa. Hennes mamma är försvunnen - enligt Hushpuppy simmade hon iväg - men pappan Wink (Dwight Henry) finns i närheten, i sitt eget lilla kyffe. Hushpuppy lever i en brutalt realistisk värld; när pappan försvinner räknar hon dagarna tills hon blir tvungen att äta sina husdjur. Det verkar hon inte ha några starka känslor inför.
Alla i The Bathtub är vana vid att leva som i spillrorna efter att världen gått under. Det påminner om bergstrakterna i Winter's Bone; det fanns kanske en civilisation här en gång i tiden men nu finns bara resterna kvar. Och människor som försöker leva på dem. De fångar fisk med händerna, bor i träskjul och tycker att The Bathtub är den vackraste platsen i världen. Samtidigt vet de att en dag kommer den stora stormen som kommer att översvämma deras hem.
Miljön som sådan är intressant. Människorna är intressanta. Jag hade velat se mer av dem. Någonstans i världen, närmare än vi tror, finns människor som lever så här. Men greppet med den oskuldsfulle observatören, som så ofta gör underverk, fungerar bara inte för mig den här gången. Det för oss in på bispår efter bispår och inga av dem leder någonstans. Det är väldigt synd, men Beasts of the Southern Wild lämnade mig kall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar