Varför är alla X-Men-filmer så bra utom de som fokuserar på Wolverine? X-Men Origins: Wolverine var inte dålig men den led av att den bara måste sluta med en kringluffande Wolverine med minnesförlust. The Wolverine har visserligen inte det problemet men lyckas inte mycket bättre. En och annan riktigt bra actionscen räcker inte för att göra en bra film, bara en okej sådan.
Berättelsen börjar med att Wolverine (Hugh Jackman), nu en ensamvarg med skuldkänslor över Jean Greys (Famke Janssen) död i X-Men: The Last Stand, kontaktas av en gammal bekant från andra världskriget (Wolverine är äldre än Hugh Jackman ser ut). Det är den forne japanske soldaten och numera stenrike företags-VD:n Yashida (Haruhiko Yamanouchi) som ber Wolverine att komma till Japan så Yashida kan tacka för att Wolverine räddade hans liv under kriget.
Budbäraren är Yukio (Rila Fukushima), en mutant med begränsad spådomsförmåga. Hon och Wolverine åker till Japan där Yashida erbjuder sig att ta ifrån Wolverine hans läkningsförmåga. Han skulle åldras, vara dödlig, som en vanlig människa. Det är förstås inte så enkelt.
Handlingen är inte det viktiga, och det är trist. Konceptet var enormt lovande. Problemet med Wolverine är att det inte finns mycket till anledning att bry sig när han skuttar runt och skär folk med klorna; hans läkningsförmåga gör honom i praktiken osårbar och odödlig. Han blir skjuten genom huvudet och hoppar bara upp igen; det är svårt att skapa spänning i en actionscen under de omständigheterna. Så en Wolverine som skadas och dör som en vanlig människa, det hade varit något.
Men det varar alldeles för kort stund. Han hinner knappt bli sårbar så är det borta igen. Vi får bara den allra knapphändigaste uppfattning om vad han tycker om det. Hur upplever han det, en man som aldrig behövt frukta fysiska skador, när han plötsligt kan dö? Det får vi inte veta.
I stället tar vi oss igenom en handling som håller oss lagom intresserade utan att bli tråkig men även utan att höja sig över den grå massan, och undrar då och då varför reglerna för Wolverines krafter verkar fluktuera utefter manusets behov. Bättre än så här borde det vara.
Min favoritscen i filmen är en stridsscen på taket till ett framrusande japanskt snabbtåg, något som gjorts ett oändligt antal gånger i filmhistorien. Så fort karaktärerna började prata om hur snabbt tåget gick var det uppenbart för alla i salongen vad som skulle hända, men jag blev förvånad. För en gångs skull känner vi hastigheten, vinden, risken, faran. Den scenen var en överraskande liten pärla mitt i alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar